GODHETSNARKOMANEN

Vardagsreflektion från vardagens verklighet. Det var ett tag sedan jag formulerade något om någon aktuell upplevelse någonstans, men nu är det dags. Det kommer handla om den svenska godhetsnarkomanen, om medmänniskan som är beroende av att vara god, godare. godast mot de som godhetsnarkomanen ser som utsatta för orättvisa och övergrepp. Det kommer att handla om en upplevelse i tunnelbanan…

Det är kväll. Jag är på väg mot arbetsplatsen för ett nattpass, och det är den kollektiva trafiken som skall ta mig dit med tunnelbana och buss. Det är rätt tomt i min tunnelbanevagn, men det förändras vid en av de större knutpunkterna där det fylls på med folk. Från att ha suttit ensam vid “min” lilla grupp av fyra sittplatser får jag sällskap av två unga tjejer. De sätter sig mittemot mig, pratar högt med varandra och kommunicerar ännu lite högre med ännu några andra kvinnor längre bort i vagnen och en man som verkar vara någon variant av förman i det kacklande sällskapet. När mannen med ett finger över munnen signalerar att det skall bli tyst så blir det tyst. En av tjejerna mittemot mig börjar använda sitt eget finger till att utforska sina näsborrar.

Jag har gjort det själv, jag gör det fortfarande ibland men jag gör det inte på tunnelbanan och inte med en sådan frenesi att man som anställd i vården undrar om hon inte skall komma upp i hjärnan med sitt finger. Jag brukar inte heller ta mig en ordentlig titt på det jag hittar, men synen på vad som är okej och inte i näsgrävande kanske är kulturellt betingat. Det som många i tunnelbanevagnen under Stockholms centrala delar upplever som för mycket och äckligt kanske inte är det i Rumänien eller Bulgarien…?

Sedan kommer den första kråkan flygande, och den landar på golvet. Nästa kråka flyger in i väggen bredvid min plats och tredje kråkan blir tredje kråkan gillt – den landar på mina byxor. Den unga tjejen mittemot mig snärtar iväg sina kråkor till höger och vänster. Det är då det brister för mig – med en kråka på byxbenet.

“Kan du sluta med det där? Det är inte okej att hålla på så där” säger jag med ett tonläge som skall signalera att det inte är okej att skjuta snorkråkor omkring sig, bland andra människor. Okej är dessutom ett ord som de flesta förstår, och tillsammans med en barsk stämma borde det koppla hos vem som helst. Det gör det här med. Den unga tjejen tittar på mig som om jag vore en utomjording, med sitt vänstra pekfinger halvvägs upp i näsborren. Det är då den svenska godhetsnarkomanen äntrar scenen, och tar över den tredje huvudrollen vid sidan av undertecknad, den näsgrävande unga kvinnan och statist-kråkorna som flög. Det är då jag hittar en annan person att störa mig ännu lite mer på än hon som nyss sköt en kråka på mitt knä…

“Tror du verkligen att hon förstår vad du säger om du tilltalar henne på svenska? Måste du ha en sådan ovänlig ton? Förstår du inte hur utsatt hon är, hur jobbigt hon har det? Så sitter du här och gnäller drygt över ett beteende som inte passar dig. Skäms du inte?”

Orden kommer från en parant dam i sina bästa år, hela världens godhet samlad i en och samma kropp ifall hon skulle ge sig på en analys av den egna personligheten. På fråga ett svarade jag “Nej, men jag tror att det är lika dödfött med engelska och franska…” – som är de två andra språken jag kan hantera – “…och jag kan inte romani”. På fråga två tyckte jag att jag hade all rätt i världen att använda ett barskt tonläge. På fråga tre så svarade jag att det kunde jag minsann visst, men att utsattheten och den jobbiga vardagen inte gav henne rätt att skjuta sina snorkråkor på mig. På den sista frågan hann jag svara något om att det borde finnas andra som skulle skämmas innan jag lämnade tåget vid Sankt Eriksplan. Nu var det två som tittade på mig som om jag vore en utomjording, godhetsnarkomanen och kvinnan med kråkorna. Kvinnans kollegor tittade mest förstrött omkring sig som om det var normalt och naturligt med käbbel när de var ute och reste kollektivt.

På perrongen fyra, fem, sex eller fler djupa andetag. I trappan upp mot biljetthallen räknade jag till tio så många gånger jag kunde för att inte få ett utbrott på den tiggare som har Sankt Eriksplan som sin jaktruta varje kväll. Jag var förbannad, men jag var mest förbannad på idioten till godhetsnarkoman som skulle uppfostra mig för att jag höjde rösten, tog mig ton och inte vände bort blicken när någon sköt snorkråkor omkring sig och på mig. Jag är förbannad för de finns där överallt, de som i sitt beroende av att vara god, godare, godast alltid skall hitta ursäkter för allt mellan himmel och jord. De är kravlöshetens apostlar, ingenting annat. Den jag stötte på var och är orsaken till en natt med dåligt humör och ett förhöjt blodtryck. Jag unnar godhetsnarkomanen en stor kråka i plytet, primitiv och bitter som jag är. Det värsta är att jag på fullt allvar tror att hon skulle le, och säga tack…

Ett svar på “GODHETSNARKOMANEN”

  1. Undrar om Nils Ferlin : Niggern Skriker (Nyårsrim 1936) är utrensad från biblioteken?

    Niggern skriker
    Niggern skriker i niggerbyn.
    Niggern är alldeles svart i syn.
    Niggern är rädd och gråter.
    Mycket illa det låter.
    http://www.ferlin.se/Motenochreflektioner.htm

    Eller är minst två avsnitt av Rena Rama Rolf utrangerad? Där sägs neger ett flertal gånger.

    Rena Rama Rolf: ”Gå ner på Avenyn. Neger, negrer, Neger everywhere””

    Nästa på tur att censureras blir nog Ture Sventon och Agaton Sax. Jag orkar snart inte med mer galenskap. Jag vill bara bort. 🙁

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *