GODHETSINDUSTRIN – HANS LI ENGNELL

Antalet överklagade asylärenden väntas slå rekord i år. Migrationsverket tror att det kommer överstiga 32 000 ärenden. På förvaltningsrätten i Malmö inrättades i höstas två nya enheter för att hantera detta, och ytterligare en planeras.

Om alla fick PUT skulle detta inte behövas, invänder säkert någon centerpartist. Men i november 2015 beslöt som bekant riksdagen att antalet asylsökande till Sverige skulle begränsas, därav de tillfälliga uppehållstillstånden. Någon annan omedelbar fördel har de egentligen inte. Men förändringen var helt nödvändig, och alltför senkommen.

Asylpolitiken är vid närmare eftertanke absurd. Först tar sig en person från sitt hemland någonstans i mellersta östern eller Nordafrika hela vägen till Sverige i hopp om ett bättre liv, söker asyl och väntar. Eftersom så många gjort samma sak, blir väntetiderna långa. Under tiden får individen inte arbeta, men barnen får gå i skola och rota sig i samhället. Med följden att när ett avslag väl kommer till följd av att individen eller familjen inte har skyddsbehov, framförs argumentet att de ändå borde få stanna då de har rotat sig i samhället.

Ibland funderar jag över om det faktiskt är precis så här vi, i betydelsen de folkvalda, vill ha det. Det skapas förstås massor av jobb i denna godhetsindustri. En asylsökande sysselsätter handläggare på Migrationsverket, tolkar, jurister, kommunala tjänstemän på olika nivåer, sedan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och svenskundervisning i både kommunal och privat regi. Är det fråga om en minderårig kan vi räkna in gode män, familjehem och/eller HVB-hem också.

En hel industri sysselsätts av asylpolitiken, och det är inte konstigt att det gnälls när arbetstillfällen hotas vid minskat inflöde. Minns gnället när asylboenden började stängas under fjolåret. Just inflödet behöver vi i och för sig inte oroa oss så mycket för då Migrationsverket spår tiotusentals anknytningsärenden årligen under de kommande åren. Systemet kommer få arbeta för högtryck även fortsättningsvis.

Det är inte helt lätt att förstå logiken. På ledarsidor, opinionssidor och i Facebookupprop klagas det å ena sidan över att Sverige har skärpt asylpolitiken vilket försvårat möjligheten att få permanent uppehållstillstånd. Å den andra gnälls det också över de långa handläggningstiderna, en direkt konsekvens av den betydligt generösare politiken som gällde fram till november 2015. Hur ska de ha det? Det är som att de naivt flyktingvänliga älskar att bada men inte vill bli blöta.

Därtill har vi de marockanska gatuungdomarna. ”Det är synd om pojkarna”, tycker ett äldre par boende på Södermalm som intervjuas i Expressen angående den rånvåg som sveper över stadsdelen. De som rånas är nog inte fullt lika förstående, men att tycka synd om kriminella är en svensk nationalsport. Och att utvisa dem går då rakt inte, för Marocko vill inte veta av dem. Sverige är på väg att förvandlas till en avstjälpningsplats för kriminella och oönskade.

I denna situation möter en tydlig asyllagstiftning välfärdsstatens öppna famn, vilket ibland leder till helt absurda situationer. Som den familj från Turkmenistan som fick avslag på sin asylansökan, bosatte sig på Arlanda i en månad då de vägrade att lämna landet och nu har fått boende av Sigtuna kommun. Dubbla signaler, någon?

Biståndspolitiken fungerar likadant – det är inte resultatet som pengarna åstadkommer som är av intresse utan hur stor del av BNP vi skänker. Biståndet är således en naturlig del av vår nationella identitet och, såklart, även av godhetsindustrin.

Jag kommer inte ifrån tanken att många faktiskt vill ha det så här. Att det sprider en känsla av godhet när miljarder bränns, ju fler desto bättre. En sak är i alla fall säker: det har aldrig varit så här spännande att vara skattebetalare.

16 svar på “GODHETSINDUSTRIN – HANS LI ENGNELL”

  1. Det har aldrig varit så spännande att vara skattebetalare,löneslav och skuldslav,för att berika slashasar parasiter samhällsomvandlare än nu?

  2. Nu är jag inte ekonom men jag finner det svårt att se någon vinst. Jobben i asylindustrin producerar ju inget, de ger inget tillskott då det är samma skattepengar som cirkulerar i ett hamsterhjul. Det är inte som t.ex. exportindustrin som tillföra nya pengar till landet.

    Visst skapar det jobb men håller det i längden att avlöna folk med skattepengar medan det jobb de gör tillför ytterst lite till samhället?

    1. Exakt , asylindustrin ger ingen nettonytta. Det är en total kapitalförstöring.
      Barnvakter åt eviga bidragstagare.

  3. Hej.

    Vad sägs om att övergå helt och hållet till ett fadder-system?

    Efter identifiering och riskbedömning samt säkerhetsprövning överförs individen eller familjen till en person som anmälts som fadder till Mig-verket. Denne bär därefter hela försörjningsbördan och har tvingande ansvar för att lära ut svenska som språk och svenska värderingar.

    Ingen form av statlig eller kommunal ersättning skall finnas för detta, och faddern bär hela ansvaret. Fadderskapet varar tills personen eller familjen är självförsörjande utan rätt till återbetalning eller ersättning till faddern; allt från en vecka till livslångt. Faddern bär även ekonomiskt ansvar för barn födda inom fadderskapet.

    Givet röstetalen för de partier som ivrar för massiv invandring torde det inte vara svårt att få fram drygt två miljoner fadderfamiljer, varpå Mig-verkets förvar samt hyrda sådana kan stängas och skatterna (förslagsvis på konsumtionsvaror) sänkas med Mig-verkets budget.

    Solidariskt, integration i verkligheten, och autonomt väl placeringen är gjord, samt utan att i större utsträckning belasta ekonomin.

    För att underlätta språkinlärningen kan man kräva att faddern skall kunna uttrycka sig till åtminstone den nivå som renderade betyget ‘3’ i den bättre betygsskalan.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

      1. Hej.

        Tackar, tackar.

        Inspirationen är från Tage Danielssons texter om solidaritet, och altruistisk egoism. Han menade bland annat att solidaritet alltid måste vara frivillig och för egna resurser, till egen kostnad och på egen risk (även om detta kan göras i grupp så gäller fortfarande frivilligheten) – annars blir solidariteten tvång och förtryck.

        Altruistisk egoism tror jag skall förstås som så att om jag kan tjäna på att göra rätt, utan att det som är rätt blir till skada, är jag mer benägen att göra så av mig själv än om jag kommenderas till det under hot.

        Lägger man ihop dem kan man konstatera att vi i Sverige idag gör tvärtom.

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

    1. Det är en alldeles utmärkt idé! Nackdelen är att de som skulle ha ekonomin att klara av detta inte alls är intresserade av att riskera sin förmögenhet på detta sätt, de är endast intresserade av att sina pengar förräntar sig. Övriga som skulle vara intresserade, dvs. de naivt goda, har ingen ekonomi att ta denna kostnad. Istället har de naivt goda den befängda idén att detta kan staten stå för. Vi vet ju alla att de naivt goda anser att även en bonde från exvis. Somalia har precis samma rättighet till vårt välfärdssystem som kassabiträdet Svea Andersson i Konsum.

    2. Och med en punkt som anger vad som ska hända om/ de inte mäktar med. Då skrivs de ut ur vårt välfärdssystem. Då ska fadern föra tillbaka dem till sitt hemland och där få möjlighet att få återgäldat sin insats. Båda parter skriver under att ställa upp för varandra. Faddern får då lära sig landets språk och kultur utifrån det påverka deras länder hemifrån. Och häpna över att i det flesta fall så är det miljoner andra människor som kan leva i länderna. För att återigen kvalificera sig för svensk välfärd krävs att faddrarna uppvisar att de bidragit till att förhindra att fler rymmer från fadderbarnens hemland.

      Stå här o gapa det kan vilken idiot som helst.

  4. Det som sker är ett resultat av att vi numera är en proppmätt befolkning som lojt betraktar välfärdsstaten och välståndet som en naturlag. Så länge majoriteten av svenskarna tjänar hyfsat, kan resa till Thailand en gång om året, äta god mat och dricka 150 kronors viner regelbundet utan att bekymra sig för privatekonomin, så kommer tyvärr galenskaperna att fortsätta (och växa). En alldeles för stor del av befolkningen ser bara kortsiktigt till sitt eget välbefinnande och saknar därför intresse av att informera sig om tillståndet runt omkring dem och de skeenden som i ett längre perspektiv kommer leda till välfärdsstatens avveckling och kollaps. Aldrig har väl uttrycket ”högmod går före fall” känts så angeläget. Sorgligt att säga, men jag tror att Sverige måste nå den absoluta botten innan en riktig förändring kan komma. De politiker och makthavare som tvingas städa upp efter vanstyret får ett minst sagt tufft uppdrag!

  5. Jag är osäker om U-hjälp och ”flykting”mottagande egentligen är frågan om godhet.
    När jag som student lyssnade på U-hjälpsivrare gick det ganska snart upp för mig att några av U-hjälpens syften var egoistiska. Först och främst började det synas ett överskott på akademiker. Genom att skicka ut några sådana i världen och kalla det U-hjälp så besparades vår inrikespolitik på en debatt om vad som skulle ske med ”överskottsakademiker”. Samtidigt visade det sig att U-hjälpen inte alltid innehöll sådan hjälp som mottagarna behövde. Istället gavs den hjälp som givarna ville ge och som de utskickade U-hjälpsarbetarna ville arbeta med. Jag tror därför att mottagarna skulle varit mera hjälpta om all vår U-hjälp gått till ett konto hos FN istället för att sysselsätta arbetslösa svenskar.
    När vi nu ser på hjälpen till flyktingar och andra grupper som behöver samhällets stöd i Sverige tycker jag mig se liknande logik. Den hjälp som ges ser ofta ut att utgå från vad de som vill hjälpa vill sysselsätta sig med. Det kanske rent av är så att ”hjälparna” behöver flyktingar och andra svaga grupper för att kunna sysselsätta sig med sina favoritsysslor och få svenska skattebetalare att bekosta det hela.
    För mig verkar det som om både U-hjälp och flyktingmottagande utgår från en verktygslåda som söker efter något att som verktygen kan användas till utan att ta hänsyn till vilka de verkliga behoven är. Ibland uppfattar jag till och med samhällets insatser som en modern Döbelnsmedicin som saknar initial effekt.

  6. Jag tänker och tänker och tänker, men hur mycket jag än tänker förstår jag inte hur det kan vara möjligt att som Marockanskt gatubarn ta sig IN i Spanien, Frankrike , Tyskland, Danmark och slutligen Sverige , när det uppenbarligen är helt jävla omöjligt för Sverige att återföra dessa IN i Marocko
    :/

  7. Det finns fortfarande alltför många svenskar som tror sig bo i ett av världens rikaste länder. ”Vi har råd med allt till alla, även de som inte är svenskar.” Men jag tror inte längre på den myten. 300000 fattigpensionärer, väg-och järnvägsnät som knappast talar för ett rikt land. Oförmågan att ta hand om uteliggare om de har oturen att vara etniska svenskar. Ja, Ett faddersystem vore verkligen behövligt.

  8. På grund av att det välfärdsindustriella komplexet vuxit sig så starkt kommer det att bli hart när omöjligt att vända på utvecklingen.
    Många av oss inser att det behövs drakoniska straffskärpningar, motorsågskapningar i bidragssystemen för icke medborgare och stopp för asylinvandring och anhöriginvandring.
    Men allt detta är snart praktiskt omöjligt att genomföra p g a den allt större del av folket som lever på massinvandringen och dess konsekvenser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *