FRÅN PLIKTBARN TILL LUSTBARN – JESSICA STEGRUD

Allas vår Jessica Stegrud stänger helgens trilogi från mina fantastiska ”side-kicks”. Jessica ger oss en tankeväckande text om hur dagens skola skiljer sig från den där skolan som de flesta av oss äldre har jobbat oss igenom, där plikt också kunde vara lust. 

Från pliktbarn till lustbarn

”- Men Jessica, du måste förstå en sak…” Läraren tittar mig rakt i ögonen. Hennes blick är varm, bestämd och något överseende. Uppenbarligen vet hon något som inte jag vet och jag anar att hon laddar för en liten snabblektion i ”hur det minsann går till här i skolan”.

Jag tar ett djupt andetag. Kliver ur den mentala chefskostymen och tänker att här på sonens skola så är det hon som är chefen och inte jag. Anledningen till att vi sitter här är att jag är något bekymrad över min sons utveckling – eller rättare sagt brist på utveckling – i ämnet svenska.

Jag har under ett par års tid noterat att hans grammatikkunskaper inte förbättrats. Att han fortfarande skriver allt för många meningar utan vare sig stor bokstav i början, kommatecken, punkt på slutet eller med olika stavfel och varianter på särskrivningar. Något jag de senaste åren påtalat vid olika tillfällen men inte fått gehör för. Men nu skall sonen snart börja i sjuan och min bedömning är att han – som frisk och minst medelbegåvad – vid det här laget borde behärska något jag själv gjorde i betydligt lägre ålder.

Så kommer det. ”Jessica – på vår tid så var vi pliktbarn. P-L-I-K-T-B-A-R-N. Vi älskade att vara duktiga. Att visa våra föräldrar, lärare och andra vuxna att vi kunde. Vi var disciplinerade, flitiga och ambitiösa. Vi ville att det skulle bli rätt”. Hon stannar upp – söker åter min blick – väntar på någon form av bekräftelse och jag mumlar medhållande i väntan på det kommande MEN-et…

” – Men. Du förstår. Det är helt annorlunda idag. Dagens barn är lustbarn, inte pliktbarn. L-U-S-T-B-A-R-N.” Återigen nästan bokstaverar hon ordet i all övertydlighet och jag undrar för mig själv om hon pratar likadant med eleverna? ” – Dagens barn måste man locka till lärande. Man kan inte tvinga en elev att lära sig – utan det är lusten som är det centrala. Lusten som är helt avgörande.”

Men då så. Min käre son har tydligen inte hittat lusten, och eftersom jag tvivlar på att han kommer göra det så får vi helt enkelt räkna med att han även fortsättningsvis kommer skriva långa krångliga meningar utan vare sig punkt komma eller stor bokstav och gärna med både syftningsfel och sär skrivningar …eller?

Jag häpnar. Men ändå inte. Sitter svarslös men inte tanklös. Fylls av en stark impuls att ge läraren en snabblektion i hur det ”minsann går till ute i privata näringslivet”. Vill gärna berätta att det inte alltid är just lusten som får folk att gå till jobbet, någon att driva projektet chefen lagt i ens knä eller labbassistenten att analysera det tusende provet. Utan att det är just de – tydligen omoderna egenskaperna – plikt, disciplin och uthållighet som ofta får en verksamhet att löpa på. Var det kanske inte just också människor med de förmågorna som en gång var med och lade grunden till välståndet i det här landet?

Jag inser dock snabbt att det egentligen inte är denna ytterst dedikerade lärare som utgör själva grundproblemet. Det är istället dogmen. Kulturen. Som läraren bara är en del av. En kultur och syn på lärande som länge genomsyrat skolan. En skola som i sin strävan att stötta svaga elever och höja kunskapsnivåer – i ren moderniseringsiver – slängt beprövade metoder över bord och satt sitt hopp till… lusten. Repetition – som sedan urminnes tider ansetts utgöra kunskapens moder – är numer ett skällsord. Och att påpeka grammatiska fel i en text kan enligt läraren ”verka hämmande på intresset, kreativiteten och självkänslan”.

Själv tänker jag att uthållighet och disciplin – egenskaper som hjälper oss att övervinna små hinder – både leder till större självkänsla och rustar oss för framtida större hinder. Och att lusten – eller i varje fall ett mått av tillfredsställelse – infinner sig då vi till slut lyckas med något som initialt känts både tråkigt och svårt. Och att tillfredsställelse är en behaglig belöning.

Jag inser att världen ser annorlunda ut idag. Att det samhälle som mina barn skall rustas för inte är det samma som jag hade framför mig som liten. Utvecklingen går framåt och dagens teknik och verktyg har gett lärare betydligt fler möjligheter att undervisa både mer varierat och på ett roligare sätt än tidigare. Men. I dagens moderna samhälle – där spel, klipp, Google och Youtube bara är ett klick bort – och tristessen i form av ”ingenting att göra” inte längre existerar – är jag ändå övertygad om att goda baskunskaper fortfarande behövs. Liksom disciplin, fokus och uthållighet. För vad händer när jakten på lust övergår i oförmåga att ta till sig något som för stunden inte känns roligt? Vad blir konsekvensen av att elevens plikt att lära bytts ut mot lärarens skyldighet att skapa lust? Och riskerar morgondagens arbetsplatser eka halvtomma då morgondagens arbetstagare inte funnit det givande nog att dyka upp…?

21 svar på “FRÅN PLIKTBARN TILL LUSTBARN – JESSICA STEGRUD”

  1. Jag tänker i minenfald att det egentligen är rätt enkelt:

    – Har du lust att gå hungrig? Har du lust att vara blöt och frysa så fort det inte är fantastiskt väder? Har du lust att dö i förtid?
    – … nej … ?!?
    – Då så, varsågod och lär dig det du måste för att slippa.

    Nu inser även en så enkel varelse som jag att så enkelt är det ju inte i verkligheten, men principiellt tycker jag ändå att denna frågeställning med tillhörande svar skulle kunna gälla som en slags grundbult för diskussionen om mänsklig existens.

    No?

  2. Angående svenskan, min chef sa så här; tankens skärpa sitter i pennans spets.
    Kan vi inte uttrycka oss klart och begripligt i skrift är det ofta lika illa med tankeverksamheten. Det ena göder det det andra som kommunicerande kärl. Det finns givetvis undantag men inget man bör bygga en hel inlärningsideologi på.

    1. Jag har än idag lätt för att uttrycka mig både i tal och skrift och det händer allt oftare att jag skänker en tacksamhetens tanke till min svensklärare som alltid manade mig till utveckling 🙂

  3. Jösses. Tack och lov att man inte har barn i svensk skola. Det där är det farligaste som finns – ”gör vad du vill”.

    Sätt mål. Sätt förväntningar. Visa hur man kan nå målen. Visa att ingenting som har något som helst värde är gratis.

    1. Ja det här synsättet drabbar både svaga elever och de med stor potential. Det bidrar helt enkelt till en allmän nivåsänkning i skolan.

  4. Tror du att lärarna är eller varit stjärnor i ämnet svensk grammatik? Jag studerade i skarven mellan ”nya” och ”gamla” gymnasiet. Beroende vilken skolform som gett mina grannar deras mogenhetsexamen varierade inställningen till kunskap och ansträngning markant. De som kom från det ”gamla” gymnasiet uppvisade ett stort mått av självdisciplin och var noggranna med sina studier medan de yngre oftast talade om hur de på enklaste sätt kunde ta sig genom lärarhögskolan. Idag återstår få lärare som grundutbildats i det ”gamla” gymnasiet. Jag minns själv hur blivande samhällskunskapslärare inte läste dagstidningar. Vi som läste dagstidningar kunde besvara fler samhällsfrågor korrekt än de som fick universitetsutbildning i samhällskunskap -vi kollade genom att läsa de blivande lärans prov och provresultat. Tänk på att de var de lärare som skulle utbilda våra barn. Hade dessa blivande lärare lust att lära sig sina ämnen, eller ville de bara får en examen som garanterar dem långa semestrar? För ett par år sedan talade jag med en skolchef i en kommun som berättade att de inte anställde lärare med examen från en lärarhögskola i sydvästra Skåne. Anledningen till detta var att den aktuella lärarhögskolan lät elever välja bort viktiga ämnen och ersätta dessa med hobbykurser. Om en blivande lärare väljer bor viktiga ämnen har de då lust att vara lärare? Baserat på de lärare och lärarstudenter jag lärt känna är jag övertygad om att det är lärarkollektiven som måste utvecklas för att skolorna skall kunna ge alla elever en rimlig utbildning. Att dela in barn i pliktbarn och lustbarn visar ju bara hur dagis och skolor misslyckats. Barnen måste från tidig ålder fås att förstå att utbildning är viktigt. Om en lärare misslyckas att ge barnen lust att lära har läraren misslyckats! Politikerna kan ge skolorna hur mycket pengar som helst, men om de inte ställer krav på lärarna kommer skolproblemen att bestå. Jag anser att staten skall lägga skolmiljarder på utveckling av lärare samt att det införs någon form av regelbunden re-kvalificering av lärare med lärarlegitimation. Vi bör exempelvis kunna kräva att svensklärare med lärarlegitimation kan svensk grammatik och rättstavning, att matematiklärare kan grundläggande geometri och att samhällskunskapslärare kan namnen på statscheferna inom EU samt att lärare vet hur de bäst lär ut sina ämnen.
    Sedan är ju kommunaliseringen av skolan ett stort problem. Jag kan förstå ett det är praktiskt att fritids och skola drivs av samma huvudman. Men fritids upphör efter mellanstadiet och därför borde högstadier och gymnasier huvudsakligen drivas av staten. Kommuner skall natuligtvis få fortsätta att att ha högstadieskolor och gymnasier, det kan ju exempelvis behövas viss lokal anpassning emellanåt. I dessa fall bör kommunala gymnasier och dito högstadieskolor betraktas som friskolor.

    1. Ja den låga antagningspoängen på lärarutbildningarnar ett stort problem! Liksom välviljepedagogiken man lär ut på lärarhögskolorna. Behovet av lärarna är skriande stort men kan på längre sikt bara åtgärdas med att höja både antagningskrav, krav under utbildning samt höja löner. Omställningen kommer vara jobbig – men om vi inte gör något så kommer utfallet vara än värre.

  5. Du verkar vara lite yngre än jag men har helt klart för dig vad som gäller. Jag läste om en undersökning där 40-talister jämfördes med 80-talister. Frågorna gällde tex om man stannade hemma om man inte var sjuk och liknande. Det var en markant skillnad. 40-talisterna hade pliktkänsla medan nästan en tredjedel av 80-talisterna verkade sakna detta. Tydligen måste vi låta detta fortgå tills levnadsstandarden sjunkit och människor antingen tar sig i kragen eller tycker att allt är OK.

    1. Jag är född i början på 70-talet och upplever att 68-flummeriet inte riktigt hann slå igenom under min tid i skolan. Ordning och reda och katederundervisning var fortfarande genomgående på de skolor jag gick. Och repetition i massor. Jag tror vi behöver ta tillbaka beprövade och fungerande metoder och kombinera dessa med ny teknik och nya arbetssätt. Och så måste det bli en stolthet att lära sig igen!

      1. Jessica: Jo. Jag är född ungefär samtidig och tycker mig se gradvis förändring mellan vad jag och yngre syskon upplevde. De ”riktiga” lärarna fanns nog kvar en bit in på 90-talet.

        På de områden jag hade kunnat få bättre resultat i skolan och universitet kan jag tydligt se – i efterhand – att det som saknades var ytterligare repetition.

        Det är inte komplicerat!

  6. ”Lustbarn” …
    Yngsten är den om är färskast i minnet. Det finns nog åtskilliga ”lustare” som skulle fördöma hur vi hanterade yngstens ointresse för att läsa. Det var så uppenbart att han hellre tittade på bilder än läste.

    Trots två idoga föräldrar som läste böcker i massor, dvs var goda exempel på den fronten. Vad gjorde då frugan (som läste vid fem års ålder). Jo hon TVINGADE lillungen då sex år, att läsa. Med början två sidor Bamse varje dag. Kvid och gny var det.

    Då jag inte vill skriva långt så nöjer jag mig med att det var precis vad som behövdes. ”Plikten” gick över till ”lust” alldeles av sig självt och bokläsande är inget problem mitt i allt ‘normalt’ ungdomsspelande på dator. Nu på högstadiet har vi en rätt stor bananglidare som fixar A och B på löpande band, och det han är måttligt intresserad av blir C. Snacka om att fixa ”lustfyllda” betyg utan större ansträngning, enbart på att han förmodligen läser mycket mer ‘vuxenböcker’ (mer spännande än tonårsditon) än genomsnittet.

    Men jo, enligt vår mening har det gått inflation i betygen. Ungarna behöver alls inte prestera lika mycket för sina höga betyg. Vi har kvar skolböcker från 70-/80-talet som enligt vår mening bevisar saken. Det krävdes helt enkelt mer plugg för en 5a.

  7. En sak till … det där med att kritik skulle hämma kreativiteten, självkänslan mm …

    Jag kan gissa i vilka fall det stämmer … det är när ungen inte lyckas. Alltså ser man till att de lyckas. Den första ungen ‘hade tur’ med lärare, så det var inget vi tänkte på. Den yngste ‘hade otur’. Det fler än vi skulle säga var flummig dagispersonal och senare lärare. Det var då vi föräldrar steg in för att motverka personalens avarter till okunnig problematisering om vad ungen egentligen behövde.

    Ungar får självförtroende av att lyckas, att de kan, och med åldern så inser de flesta att de lyckas också och även på vilket sätt de lyckas. Har det skett puttenuttifiering så inser de väldigt fort att de egentligen inte räcker till. Sedan är det frågan om de har mognaden att inse att det berodde på puttenuttandet och att de kan mycket bättre än så egentligen. I värsta fall verkar denna insikt komma först på gymnasiet eller högskolan, om man ska döma av alla larm om stressade och/eller okunniga elever på respektive nivå. Du kan, men det kan krävas ansträngning.

    Eller som det verkar vara på vissa politikernivåer, i synnerhet vänstern, insikten kommer inte alls. Där har puttenuttandet nått nivån att det alltid är någon annan fel.

  8. Jätte bra skrivet. Är det verkligen sant det du skriver om? Det är i så fall skandal. Om 20-30 år kommer det inte att finnas några nya bra författare.

    1. Hej Agneta! Vad kul att du hittat min text 🙂 Ja allt jag skriver är sant om inte annat anges. Jag måste dock tillägga att det säkert finns några lärare idag som – på eget bevåg – jobbar annorlunda än det jag beskriver men rent generellt sätt så fungerar det så här.

  9. Hej.

    Hemundervisa.

    Det är tyvärr nödvändigt.

    Kollegor utbildade efter 2000 (ungefär) kan det som står i elevernas läroböcker, men inte mer. Rektor saknar i regel lärarutbildning, eller erfarenhet.

    Så, hemundervisa. Du har säkert bekanta i olika åldrar som har nödvändiga fakta-kunskaper för grundskolans ämnen. Ni kan troligen skapa ens sorts skolklubb – eller förening/ar och äska bidrag dessutom – för era barn.

    Du har rätt; rektorn har fel, och din sons framtid kastas på sophögen därför att ideologin trumfar verkligheten i den svenska skolan.

    Agera med andra föräldrar och visa skolsystemet hur irrelevant och fallerat det är. Framgång är den bästa hämnden.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  10. Det finns ju all anledning att undra över hur det kommer att se ut i Sverige om 20-30 år.
    Svenskar som inte fått lära sig det mest elementära plus en massa andra importerade analfabeter som inte ens gått igenom lågstadiet.
    Nu är jag, tack och lov så gammal att jag slipper uppleva detta men man tänker ju ändå på de människor som skall bära arvet vidare, hur f-n skall det gå med det gamla fina Sverige !
    Jag börjar nu också förstå varför politikerna vill få fram mer av det de kallar”låglönejobb”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *