FRÅN DRAKEN TILL FRIENDS

Den svarta skjortan är tvättad. De svarta byxorna likaså. Kängorna är putsade. Imorgon är det dags att flytta en 49-årig kropp några decennier tillbaka i tiden. Inte till kravallerna på Kalle Dussins dödsdag. Sådant sysslade jag aldrig med. Det handlar om Depeche Mode, om världspremiär och min resa med dem – från Draken till Friends…

Det började inte på Draken den där mörka kvällen i mars 1982. Det började långt tidigare, tyckte jag då – när Depeche Mode hade existerat i två år. Det började på en strand sommaren 1981 i Rönninge. Den undersköna tjejen Sussie spelade Depeche Mode på sin kassettbandspelare. Tönten jag låg bredvid och trummade takten så gott jag kunde med mina seniga fingrar och orytmiska personlighet. Dreaming of me rullade och jag drömde om Sussie, och drömde om något som skulle kunna bli ett New Life. Men hon var som en Ice Machine och den enda kärlek jag fick var kärleken till Depeche Mode.

Trettiosex år senare är jag fortfarande kär. Inte sådär ohämmat störtförälskad som jag var då, när Andrew Fletchers samplade tarmljud till Martins gnälliga brölande i en alldeles för långsam låt skulle ha fått mig att hoppa jämfota och klappa händerna.  Kärleken är mer mogen nu. Jag ser inte Depeche Mode som en felfri partner längre, där allt är underbart. Jag kan höra att allt inte låter bra, men att tillräckligt mycket låter tillräckligt bra för att jag skall fortsätta att satsa på relationen.

Den 25 november 1982 besökte Depeche Mode Stockholm. De spelade på biografen Draken vid Fridhemsplan, som nuförtiden är ett lager av något slag. Det var ”See You”-turné och Vince Clark hade lämnat bandet men hans låtar fanns kvar. Jag hoppade till ’Shout’. Jag skrek till ’Photographic’. Jag jublade åt ’New Life’. Jag stampade takten till ’See You’. Det var en magisk kväll, och jag älskade allt de gjorde där framme på scenen. Jag älskade hur Fletch viftade med armarna och visade att det är okej att vara orytmisk. Jag älskade hur Dave Gahan rörde sin långa svanhals fram och tillbaka till tonerna av ’Now, this is fun’.

Där och då gjorde det ingenting att jag hade missat spelningen på Ritz samma vår. Den här spelningen hade varit värd att vänta på.

Det har blivit en herrans massa Depeche Mode-konserter efter den på Draken. Draken igen, lite mer än året senare – den 1 december 1983 och Construction Time Again-turnén. Underbart bra. Some Great Reward-turnén i Eriksdalshallen den 16 november 1984. Magiskt bra. Nog den bästa konserten rent tryckmässigt, med över 3000 hängivna fans intryckta i en trång sporthall – och nästan lika många utanför med förfalskade biljetter. Black Celebration-spelningen den 25 april 1986 då Depeche Mode hade blivit stora nog för att flytta in på Hovet. Groteskt bra, och ännu bättre då Black Celebration i mina öron rankas som Depeche Modes bästa skiva. ’Christmas Island’ ger mig fortfarande gåshud, 31 år efter det att trudelutten användes som intro.

Tillbaka till Hovet den 12 februari 1988 och Music for the Masses-turnén. Överjävligt bra. World Violation-tour 6 oktober 1990 – och Depeche Mode inflyttade i Globen. Det var den första turnén som jag fick med mig kvinnan i mitt liv på konsert. Tänk att få hångla till ’Stripped’? Episkt bra, som man kan förvänta sig med det låtmaterial gruppen hade att leka med. Devotional Tour 29 maj 1993, också på Globen. En sångare som såg ut att ha gått ”Full Thorsten Flink” briljerade. Fruktansvärt bra, speciellt versionen av Enjoy the Silence – som aldrig har gjorts bättre live än där och då.

Sedan hände något. Depeche Mode var på väg att krascha. Gruppens musikaliska motor Alan Wilder drog och lämnade ett tomrum efter sig. Men på något mirakulöst sätt så orkade Gahan, Gore och Fletcher att resa på sig. De kom tillbaka, och de kom tillbaka till Stockholm på The Singles Tour den 13 september 1998. Den konserten var säkert jättebra, men jag missade den. Jag var på repmånad på Gotland och landade på fastlandet i Nynäshamn ungefär när introt rullade igång på Globen. Det fick bli Exciter-turnén den 21 september 2001 istället. Den minst bra av alla Depeche Mode-konserter jag har varit på, faktiskt.

Touring the Angel – och Depeche Mode gånger två. I Globen 1 mars 2006 och på Stockholms Stadion en underbar julikväll samma sommar. Stadion den 7 juli och Depeche Mode dammade av gamla, underbara Photographic igen. Två extremt bra konserter överlag. Tour of the Universe, där jag faktiskt struntade i Arvika och räknade med att Depeche Mode skulle komma tillbaka till Stockholm. Det gjorde de. Globen igen 31 januari 2010, och en helt okej konsert.

Delta Machine-tour 2013 och återigen in i Globen. Det var den 27 juni, och ersättning för spelningen på Peace and Love i Borlänge som aldrig blev av. Fantastiska effekter på scenen, och ett hyfsat urval av gammalt och nytt. Det blev en riktigt bra konsert.

Nu är det inte Globen längre. Nu är det Friends Arens och tiotusentals fans på plats för att se världspremiären av världsturnén. Global Spririt Tour och den 5 maj i Solna. Jag kommer att vara där. Kärleken består, även om jag förstår sönerna. De tycker att det är patetiskt när pappa med samma andningsmönster som Leif GW Persson, samma fysik som ett lass gödsel och samma ungdomlighet som Leif Loket Olsson skall lajva musik-fans igen. Jag bjuder på det.

Från Draken till Friends. Något annat hade varit omöjligt.

3 svar på “FRÅN DRAKEN TILL FRIENDS”

  1. Fan va avis jag är att du upplevt de tidiga turnéerna, framför allt mellan 86-92!

    The Singles Tour 98 – Scandinavium
    Exciter Tour 01 – Globen
    Touring The Angel 06 – Parken, DK (Bäst)
    Tour Of The Universe 09 – Parken, DK
    Tour Of The Universe 10 – Malmö
    Delta Machine Tour 13 – Parken, DK (Grymt bra)
    Delta Machine Tour 13 – Malmö

    Spirit Tour 17 – Parken, DK (Kanske Malmö?)

    Vågar vi tro att de fortsätter med en platta till eller blir det ”Goodbye and old stuff tour” nästa gång?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *