FÖRSKOLAN OCH FÖRTVIVLAN

”Där intryck blir uttryck” – Förskolan Tallåsens pedagogiska idé och motto.

Det händer att man snubblar över en artikel som berör mer än alla andra, och den jag snubblade över igår var en sådan. Det handlade om förskolan och förtvivlan i Fröslunda. Fröslunda ligger i Eskilstunas södra delar, och är ett sådant där utsatt område. Förskolan heter Tallåsen och den förtvivlan som personalen där känner omöjlig att inte dela. Artikeln handlade om en förskola, i en hyfsat stor svensk stad år 2018, där intryck blir uttryck.

I ett brev som mest liknar ett nödrop skriver förskolans pedagoger till Eskilstunas politiker. Förskolans pedagoger frågar sig ”…vilka tonåringar och vuxna vill vi ha? Det är en skrämmande tanke när vissa redan vid 3-4 års ålder sparkar och slår på vuxna.”

På förskolan finns 120 barn, mellan ett och sex år. Två av barnen har svenska som modersmål. Bland de övriga 118 ungarna talas det 22 olika språk i hemmen. Det råder språkförbistring mellan barnen och pedagogerna, mellan pedagogerna och föräldrarna. Det lättaste sättet att kommunicera på förskolan är med någon sorts teckenspråk.

Många av barnen på förskolan är utåtagerande. De slåss ofta med andra barn och med pedagogerna. De sparkar, klöser och bits. De skriker och de skriker sådana ord och meningar som pips bort i vissa TV-program. Arbetsmiljön och arbetsbelastningen knäcker personal på löpande band. Personal lämnar, och de som kämpar kvar springer inte sällan rakt in i väggen med huvudet före och blir långtidssjukskrivna. Vikarier vägrar att arbeta på förskolan där intryck skall bli uttryck. En förskola i Sverige 2018.

Det är omöjligt att inte känna förtvivlan när personalen beskriver den verklighet de arbetar i.  ”Pedagoger har svårt att sova av oro inför nästa dag eller somnar direkt de kommer hem. Vissa pedagoger gråter, kräks och känner uppgivenhet på grund av stress.”. ”Barnen har slutat att lita på de vuxna.”. ”Pedagogerna kan i dag inte säkerställa säkerheten för barnen eller tillgodose barnens rätt till utveckling och lärande.”. ””…Vilka tonåringar och vuxna vill vi ha? Det är en skrämmande tanke när vissa redan vid 3-4 års ålder sparkar och slår på vuxna.”

Vart är vi på väg, egentligen? Hur kan man som våra politiker blunda för den framtid som ligger framför oss när förskolan skapar förtvivlan bland personalen och frustration bland barnen? Tallåsen är inte alla förskolor, långtifrån. Men det finns fler förskolor som Tallåsen, många fler – där intryck blir uttryck…

22 svar på “FÖRSKOLAN OCH FÖRTVIVLAN”

  1. Allt hänger på volymen. Det hade Tomas Billström helt rätt i. Synd bara att han var så feg att han inte stod upp för sin insikt! Nu ber han om att få bli omvald.

    1. Fruktansvärt billigt att kalla andra fega.
      Att stå upp för sin åsikt när den går emot etablissemanget är att riskera jobb, vänner, familj och framtid.
      Etablissemangets förtryck av sanningssägare är totalt.
      Att kalla TB feg är att attackera en av de få som faktiskt försökt införa lite sanning och fakta i samhällsdebatten.
      Skäms, dubbelt skäms!

      1. Att stå utan inkomst eller möjligen förpassas till a-kassesystemet är förstås inte så roligt. Men Billström hade väl rätt till både statsrådspension och riksdagspension, den senare ”evig”. Rätta mig om jag har fel. Familj och s.k. vänner som mobbar pga ”fel åsikt” kan man väl vara utan. Bättre att kunna se sig i spegeln. Att kalla Billström feg är kanske att ta i, men något klen ryggrad är i alla fall motiverat att påstå.

  2. Mångkultur? En variant som ingen tänkt på – ingen förstår den andra. Inte ens bland barnen där lek ofta verkar gemensamhetsskapande även om språket inte finns.
    Är det inte förresten gamla Småskolan i Fröslundas yttre kant mot Gillbergavägen som bilden visar?

    1. Jovisst är det så. Jag gick där ettan och tvåan, 1955 till 1957. Husen uppe på höjden är slutet av Hästskobacken, jag bodde i 3:an. Jag var tillbaks på besök härom året, 50 år efter att jag flyttade därifrån. En chockupplevelse. På min tid var det en idyll, nu är det ett getto.

      Måtte djävulen ta de politiker som är ansvariga.

  3. Jag är inte säker på att det enbart handlar om språkförbistring. Jag har sett min nu tonåriga dotter vid fyra års ålder leka väldigt bra med en spansk flicka. De förstod inte varandra. Jag tror att det handlar om krockar mellan barnens hemmiljö, där uppfostran ofta är helt annan än den som bedrivs på förskolan, och någon sorts föräldraabdikation som delvis kanske beror på att föräldrarna inte finner sig tillrätta i Sverige men också kan bero på att uppfostran i hemlandet skedde genom social kontroll, vilket inte fungerar på samma sätt här.

  4. Frågan är förstås var roten till problemen ligger.

    Är det mångkulturen och språkblandningen i sig som är problemet, dvs. att barnen blir frustrerade och aggressiva för att kommunikationen inte fungerar, vare sig mellan barnen eller mellan barn och personal? Handlar det om barn med besvärliga familjeförhållanden, och/eller om barn som bär på något slags obearbetade trauman, t.ex. till följd av krigsupplevelser eller p.ga. att deras familjer lämnat sina hemländer? Kan problemen delvis bero på att barnen har svårt att hantera skillnader mellan den kultur de lever i hemma och den kultur de möter i förskolemiljön? Hur stor del av problemen skulle försvinna av sig själv om man bara kunde minska barngrupperna och öka personaltätheten? Hur stor andel av barnen har något slags neuropsykiatriska diagnoser? Och vad säger barnens föräldrar?

    Varken Fredrik Antonssons artikel eller den ursprungliga artikeln i Eskilstunakuriren ger några tydliga svar på ovanstående frågor. Att det finns stora problem på den omtalade förskolan är tydligt, men man får inte riktigt klart för sig om problemen enbart beror på personalbrist och alltför stora barngrupper, eller om det är fråga om mera djupgående svårigheter som är knutna till mera omfattande samhällsproblem.

    1. Haha. Du skojar eller? Personalbrist? Problemet är helt motstridiga värderingar. Det går att överbrygga om båda parter vill, men om en inte vill…

    2. Saknar du tydliga svar? Skolan ligger i ett parabolområde. Eleverna bär sig åt som man alltid bär sig åt i parabolområden. Kan inte bli tydligare än så. Case closed.

  5. Vem är förvånad? De styrande vill ju ha det så här tillsammans med en majoritet av den svenska befolkningen. Se det nya fantastiska Sverige växa fram. Visst är det härligt befriande med mångkultur bland både små och stora. Varför då beklaga sig? De har fått som de önskat, deras vilja har blivit deras vardag.

  6. Koncentrera arbetet på att bygga relationer med barn, mellan barn ,med vårdnadshavare, mellan vårdnadshavare och mellan pedagoger. Satsa på värdegrunden och låt det ta den tid som krävs…då har man byggt en trygg plattform som håller när stormen drar in! Detta skall rektorer/chefer se till att det genomförs.

    1. Mmmm… eller så får de barn – och föräldrar – som av någon orsak inte beter sig som folk…

      … förpassas någonstans där deras fasoner tolereras, eller till och med anses önskvärda.

    2. Nej. Dra ner socialbidragen för föräldrarna i första steget. Funkar inte det, så gör som i Danmark, dvs vräk dem från deras bostäder. Maktspråk är det enda som fungerar mot deras kulturer.

    1. Instämmer Arne! Nu får vi äntligen svara på frågan:

      Vill vi svenskar verkligen ha det så här – och värre?

  7. Missade någon denna!

    Läsartext: Det är ditt fel om ditt barn skriker ”hora” till andra

    ”Jag vill inte att vi föräldrar ska ha ett kollektivt ansvar för hur klassen uppför sig”, skriver pappan till tjejen i femte klass som har blivit kallad hora. Flickan på bilden förekommer inte i texten.
    Bild: JANERIK HENRIKSSON / TT
    Vår dotter och hennes kompisar blir kallade hora i skolan. De går bara i femman, så vi kan vara ganska säkra på att det är menat som en förolämpning och inte som en yrkesbeskrivning. På morgnarna lämnar en karavan av nytvättade tjänstebilar skolans parkering, på sportlovet är de flesta i Alperna och på föräldramötena trängs kläder från Kenzo med väskor från Gucci. Många av oss har det helt enkelt väldigt gott ställt. Men våra döttrar blir kallade hora i skolan.
    Att någon blir kallad hora handlar inte om dålig lärartäthet. Det handlar inte om obehöriga lärare. Inte heller om vem som är rektor, hur skolmaten smakar eller om eleverna får iPads. Ändå är det där diskussionen hela tiden hamnar. En otrygg och kränkande skolmiljö är skolans fel. Punkt och slut. Vi ställer lärarna mot väggen på föräldramötena. Vad tänker ni göra? Vi skickar skrivelser till rektorn. Vad tänker du göra? Vi skjuter ansvaret framför oss.
    Men tänk om ansvaret är vårt eget? Eller mer exakt och lite osvenskt: Tänk om ansvaret ligger hos er föräldrar som har barn som skriker hora i skolan? Jag är så trött på att sitta och grupparbeta om värdegrund på föräldramöten. Jag vill inte träffas hemma hos fler föräldrar och sjunga Kumbaya. Jag vill inte att vi föräldrar ska ha ett kollektivt ansvar för hur klassen uppför sig. Och jag vill heller inte att lärarna ska ha det.
    Det jag vill är det här: Jag vill att du som är förälder till ett barn som skriker hora sätter dig ner med ditt barn och pratar om hur man beter sig mot folk. Hur man behandlar klasskamrater, lärare och annan skolpersonal. Och jag vill att du följer upp att ert samtal får effekt.
    För det här ska du veta: Varje gång ditt barn kallar mitt för hora så tänker jag på dig. Jag tänker på hur du misslyckats med att lära ditt barn att vara snäll mot andra. Jag tänker på hur det får effekter för mitt barns inlärning och hennes självkänsla. Och jag tänker på att det är orättvist mot en femteklassare att inte ha fått en bättre moralisk kompass av sina föräldrar.
    För oavsett vilken bil du kör, vilket jobb du har och hur du är klädd på föräldramötet så finns det en obehaglig sanning om det här med att ditt barn kallar min dotter för hora: Det är ditt fel.

  8. Hej.

    Du kan ta tigern ur djungeln, men inte djungeln ur tigern.

    Vad f*n trodde ni skulle hända när ni ända sedan Ingvar Carlsson röstade för mer invandring och hånade de som larmade och varnade?

    Nu är det som ni röstat för.

    Gör något åt det, kanske?

    Det finns fler svenskar än invandrare än så länge, så än så länge kan vi göra Sverige svenskt igen – om den fega medelklassen som tills det senaste årtiondet sluppit bo i mångkulturen törs göra något.

    Vi har hemvärn, jägare, skytteklubbar med mera.

    Vad tror ni polisen kan göra om tvåhundra svenskar i ett samhälle maskerar sig och håller ståndrätt med kända missdådare?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare
    PS Nej, jag menar inte barnen – jag menar just kända förbrytare. DS

Lämna ett svar till Karin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *