FÖRHANDLAREN

När han blev vald till Ordförande Löfven så skulle styrkorna lyftas fram, svagheterna suddas bort. Socialdemokraterna hade valt förhandlaren Löfven till sin nya ledare. Tiden som fackpamp hade skapat en förhandlare som var bäst i världen på att förhandla, och var det något socialdemokraterna trodde att de behövde för en pånyttfödelse så var det en förhandlare. Det har väl gått sisådär i ärlighetens namn…

Nu har ju inte förhandlaren Löfven varit ensam om att åka världen runt för att förhandla sig till säkrat stöd för Sveriges plats i FN:s säkerhetsråd. Det har varit ett lagarbete, precis som det mesta inom politiken. Tjänstemännen har fått göra sitt. Utrikesminister Margot har försökt hjälpa till – oftast med ett katastrofalt resultat som följd. Även förhandlaren själv i egen hög person har kört på – i en egen uppsättning av Jorden runt på 40, 27 och 30 dagar. Alla har de kämpat för att få den där platsen i Säkerhetsrådet. Det har varit Löfvens stora mål, och han nådde målet. Men till vilket pris?

Det kostade på. Löfvens förhandlade tydligen fram stöd för den svenska kandidaturen från det västafrikanska landet Benin. Det kostade ett svenskt löfte om ett utökat näringslivssamarbete mellan svenskt näringsliv och näringslivet i Benin. Förhandlaren Löfven fixade stöd från Etiopien, genom att lova att Sverige skulle lobba för den östafrikanska diktaturen som ordförande i UNESCO – United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization. Löfven var duktig på att förhandla, främst med små länder, korrumperade stater och nationer där ordet demokrati är en synonym till trams. Löfven och regeringen fick sin triumf. Men till vilket pris?

Kvällstidningarna berättar om Löfvens förhandlingar – eller kohandel. Men har journalistkåren grävt tillräckligt djupt? Kan vi vara säkra på att det inte finns mer? Det finns alltid mer.

Jag gissar på att Nordkorea också fick sina skäl att rösta på Löfvens Sverige. Kanske en avskriven skuld för alla de där tusentalet Volvo-bilar som nordkoreanerna beställde men aldrig betalade för? Kanske ett löfte om att skicka över Anna Skipper till Pyongyang för att få ordning på Kim Jong Uns BMI?

Jag tror att Etiopiens ärkefiende Eritrea också hade sina anledningar att stötta Löfvens Sverige i säkerhetsrådskandidaturen. Det skulle kanske bara räcka med att Löfven slutade käbbla om den där journalisten Dawit Isaak i tid och otid.

Jag inbillar mig att även Zimbabwe hamnade på kroken och plötsligt kom ihåg de underbara tiderna då Robert Mugabe fick gå hand i hand med Ingvar Carlsson inför smattrande kameror. Kanske lovade Löfven att den tiden kan komma igen, när Zimbabwe lyckas bli av med sin korrupta ledare. Kanske har Löfven hintat om att Mugabe kan få sina sista ljuva år på ett hospice i den svenska välfärden bara genom att komma hit? Kanske.

Politik är ett falskspel, och aldrig så mycket som när det skall komma till förhandlingar om tjänster och gentjänster. Löfven fick spela sin roll, den han kan och är minst dålig på. Att alla andra håller på med sitt falskspel kan ju möjligtvis fungera som ett dåligt alibi när man själv försöker med samma sak samtidigt som man leker moraliskt överlägsen och bättre än alla andra.

5 svar på “FÖRHANDLAREN”

  1. Var det någon som trodde att Löfven sa aja baja på sin raggresa? Huvudsaken var ju att får vi leka med kompisarna i säkerhetsrådet. Det blir väl säkert?

  2. Hej.

    Ersätt Sveriges FN-budget med ett utgiftstak om en ambassadörslön, en sekreterarlön samt en bostad inom sextio minuters pendlingsavstånd till FN-högkvarteret.

    Det räcker bra, då majoriteten nationer i FN använder organisationen för att skapa legalitet till sina diverse övergrepp mot de ideal FN grundades på.

    Skall man släppa in hunden i finstugan, så skall den först vara dresserad. Det verkar både FN, EU och Sverige glömt.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  3. Förstår inte alls varför man skulle ens vara intresserad av en plats i FN. Det är ju inte precis så att Sverige har någrasomhelst ambitioner att förbättra något i världen, inga som syns på nåtsomhelst sätt iallfall. Mest handlar det om att sälja vapen till krigförande länder och diktaturer, iallafall för en utomstående. Liten del handlar om att skydda svenska företag, som när man mutade Hillary genom att skänka pengar till Clinton Foundation.

    Ville Sverige göra skillnad har man haft gott om chanser. Man hade kunnat protestera mot invasionen av Irak, eller Afghanistan. Eller, häpna, inte varit med och stött störtandet av både Khadaffi, och störtandet av Libyen in i stenåldern. Man hade kunnat sagt ifrån när USA störtade sittande (demokratiskt valda) regeringen i Ukraina.

    Här har man villigt ställt upp och sopat ihop spillrorna av krigen genom att ta emot en promille av alla som blivit flyktingar, istället för att se till att de slapp fly från sina länder i första början.

    Vad som är oroande är nivån av fulspel man ägnar sig åt, och hur otroligt dålig media är på att rapportera om det. Det mesta kommer fram genom bloggar. Dvs exakt samma som hänt i USA där sociala medier tog över från etablerad media då folk helt enkelt slutat lita på MSM.

    Valet 2018 blir väldigt intressant… ;D

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *