FÖREDÖMET SOM FÖRSVANN

Arbetsnamnet är ”Föredömet som försvann”. Det skall bli några avsnitt i YouTube-format om hur våra små grannar i öster ser på Sverige, på sig själva och på omvärlden. En resa i Baltikum, bortom huvudstädernas turistfällor. En resa i verkligheten, till människor som kämpar för att förverkliga sina livsdrömmar, för att överleva eller bara kunna vara den man vill. En resa på landsbygden i Estland, Lettland och Litauen – tre grannländer helt olika Sverige, och helt olika varandra.

När Estland blev fritt och självständigt igen 1991 var Sverige ett föredöme på flera sätt. Esterna beundrade det svenska totalförsvarskonceptet, som man kopierade i det närmaste rakt av. Den svenska sjukvården fascinerade, precis som våra friheter i pressen och vid valurnan. Den svenska demokratin var utan tvekan ett föredöme för esterna, då – för 26 år sedan. Idag är Sverige föredömet som försvann.

De som ser upp till Sverige har sjunkit rejält. Det är svårt att hitta någon som idag hyllar Sverige lika hänfört som för 26 eller 21 år sedan på andra sidan Östersjön. Från att ha varit ett paradexempel har Sverige blivit något av ett skräckexempel. Medan man i Estland börjar trycka tillbaka den våldsamma kriminaliteten går Sverige åt andra hållet. När den estniska skolan räknas till de bästa i Europa kämpar Sverige med näbbar och klor för att rädda vad som räddas kan av utbildningsväsendet. Sjukvården i Estland blir bättre och bättre, i Sverige är det tvärtom. Ett snack med några ester på puben börjar nästan alltid med ”Vad håller ni på med? Är ni galna?”

Jag har annonserat på Facebook och Twitter efter en filmfotograf, eller iallafall någon som kan hantera en handycam på ett fantastiskt sätt. Den jag söker skall inte vara darrhänt, alltid se det roliga i det absurda och vara lika förtjust i det busiga som undertecknad. I otakt avser stå för resor, mat, husrum och en rimlig dagspeng plus en oförglömlig upplevelse under nio till tolv dagar. Sugen? Matchar Du beskrivningen? Skicka ett mail till fredrik@iotakt.se så tar vi det därifrån…

För att förverkliga projektet ber jag om läsarnas stöd. Några har redan donerat en slant efter äskande på Facebook och Twitter. Stort TACK för det. Men det räcker inte, varför jag använder även denna virala scen för att lajva tiggare. Alla bidrag är välkomna, och alla som bidrar kommer – om man så önskar – få med sitt namn och ett tack i eftertexterna. Bidrag skickas med fördel via Swish till 0721-868783, alternativt via Paypal-länken uppe på den här webbsidans högra hörn. Märk bidraget med ”Ballt!” Stort Tack på förhand!

Sverige är föredömet som försvann, inte bara i Estland, utan även i Lettland, Litauen och andra länder i världen. Vad är det som skiljer oss från våra grannar? Hur har vi blivit så olika? Sitter allt i de historiska upplevelserna, eller är den estniska, lettiska och litauiska folksjälen så annorlunda den svenska? Följ med när I otakt söker svar på frågorna, i Rakvere, i Valga och i Valka, i Daugavpils och i Klaipeda. Det kommer att bli spännande…

16 svar på “FÖREDÖMET SOM FÖRSVANN”

  1. Frugan (familjens ekonomichef) kommer att sända en slant till detta intressanta projekt.
    Orsaken till skillnaden är så som jag ser det, den enkla förklaringen att de Baltiska staterna har i närtid upplevt kommunism/socialism, medan vi i Sverige fortfarande drömmer om detta helvete.

    1. ”Orsaken till skillnaden är så som jag ser det, den enkla förklaringen att de Baltiska staterna har i närtid upplevt kommunism/socialism, medan vi i Sverige fortfarande drömmer om detta helvete.”

      Så sant!

      Hoppas detta projekt lyckas!

  2. Tänker på de som filmade Söders hjältar.
    Alternativt kanske det finns lokala förmågor.
    Hur som, kan man få bli omnämnd i så här celebra sammanhang så är det klart man bidrar.
    Saknade dock förstås Riga på listan.

  3. Litauen är ett mycket annorlunda land jämfört med de övriga två baltstaterna. Dels har man en historia av självständighet/självstyre och delande på makten i unionen Polen-Litauen (före 1920 hade varken Estland eller Lettland några traditioner av eget självstyre i moderna statsbildningar). Dels är litauerna precis som polackerna katoliker och den svenske – småningom polsk-litauiske- kung Sigismund av Vasa tog över efter ha förlorat den svenska kronan vilket få svenskar tänker över. I kungaslottet i Vilnius finns ganska mycket om denna undanskymda svensk-polsk-litauiska historia täckt i utställningen.

    Apropå det katolska arvet, som ett led i motreformationen skapades universitetet i Vilnius kring 1580 och man tog dit italienska byggmästare. Det märks när man går i gamla stan, det är väldigt ”italienskt” för att ligga i central/östeuropa. Vilnius ligger dessutom mellan ett antal kullar vilket är välkommet som omväxling till det annars ganska platta landskapet i Baltikum.

    Polen och Litauen var ”dödsfiender” under Mellankrigstiden. Det gick inte ens att passera gränsen (Kaunas gällde enbart för att vara ”den provisoriska huvudstaden i Litauen”, före 1920 mest en ganska dammig garnisonsstad). På den tiden var Vilnius en polsk-judisk stad (ungefär 5% litauer, 60% polacker, 30% judar som talade jiddisch/polska, ryssar och andra rest), men har alltid varit en del av den litauiska historien och Litauen reste krav på Vilnius/Wilna under hela mellankrigstiden. När Polen styckades upp 1939 intogs Vilnius först av Röda Armén, varefter Stalin ”generöst” gav staden med omnejd som ”present” till Litauen (mot att Litauen gick med att stationera 30000 sovjetiska trupper). I november 1939 kunde så litauiska armén rycka in i en stad där alla maskiner i industrierna m.m. forslats bort inom Sovjetunionen och där de flesta dåvarande invånarna inte välkomnade dem. Sen kom 1940 och då blev det den litauiska ”huvudstaden” i den sovjetiska delrepubliken. Och 1941-1945 fördrevs eller dödades den polsk-judiska befolkningen av olika aktörer. Paradoxalt nog gjorde Hitler-Stalin att Vilnius ”åter” blev en litauisk stad för första gången på flera hundratals år. Nästan alla som bor där har flyttat dit efter 1945.

    Det intressanta är att efter 1945 fick den polska jordbruksbefolkningen bo kvar runtom Vilnius (de överlevande stadsborna fördrevs annars till Polen men landsbygdsbefolkningen behövdes för att jordbruket inte skulle kollapsa). Men p.g.a. det moderna Rysslands uppträdande har Polen och Litauen bättre relationer med varandra än någonsin i modern tid, annars finns det fortfarande vissa spänningar mellan polacker (drygt 10% av landets befolkning, större än antalet/andelen ryssar på drygt 6%) och litauer kvar. Det finns en del konflikter kring att polska namn litauiseras av myndigheterna, att polackerna i huvudsak bor på landet stärker väl känslan av underlägsenhet ävenså.

    En annan intressant händelseutveckling är att Klaipeda före andra världskriget i huvudsak var en tysk småstad (Litauen hade tagit över Memelområdet 1923 för att få tillgång till en vettig hamn men låtit den tyska befolkningen bo kvar. Man hade alltså inga riktiga goda relationer med grannarna Polen-Tyskland under mellankrigstiden). Klaipeda/Memel stod i sin tur alltid i skuggan av den mäktiga staden Königsberg med sitt sjöfartsliv, universitet m.m. Men efter 1945 och särskilt efter 1991 har Klaipeda blivit en av Östersjöns ledande hamnar (Klaipeda var utgångspunkt för den viktiga sjöförbindelsen DDR-USSR och den litauiska sovjetrepubliken lyckades dra åt sig en hel del investeringar dit) medan Kaliningrad stagnerat och har inget eget ekonomiskt liv i grunden förutom rysk militär keynesianism. För Klaipedas hamn går det däremot bättre än någonsin.

    Sist: Om du syftar på att täcka in hela Litauen vilket är ganska lätt gjort med bil (de 30 milen mellan Klaipeda-Vilnius täcker in landet i stort sett) skulle jag rekommendera Vilnius -Kaunas-korskullen (numer UNESCO-monument och ett bevis på det katolska-motståndsarvet) samt sanddynerna med Thomas Manns gamla hus vid Klaipeda. Det är mäktigt att få känslan av att stå i Sahara fastän man är vid Östersjöns stränder.

    1. Har ett projekt som heter ”Möjliggörarna” och vi har några faddefamiljer i Litauen, runt Jurbaka (precic norr om gränsen till Kaliningrad). En skola i Vadzgiry och ett dagis i Simkaiciai är vi åxå fadder för. Finns ett fb-konto som heter ”Umea – Jurbarko rajone projektai”.
      Är väldigt intresserad av Litauens historia. Tack för stt du delar av ditt engagenang. // Willy

      1. När det kommer till relationerna med Sverige är det inte lika påtagligt i Litauen som i Estland/Lettland (historien och protestantismen skiljer) men som sagt finns den där – Färjan Klaipeda-Karlshamn är en stor och viktig förbindelseled. Annars är man mycket tacksam över NordBalt-kabeln mellan Nybro-Klaipeda (ihop med PolLink Litauen-Polen). Man har numer alternativ till att köpa el från Kaliningrad och Belarus vilket välkomnas skarpt.

        Generellt bor de litauiska ryssarna i Klaipeda eller Vilnius (plus ett antal bruksorter som Ignalina), polackerna på landsbygden runtom Vilnius som inte hörde till Litauen före 1939 ihop med ett antal muslimska tatarer, i övrigt litauiskt. Kaunas hade ryktet om sig att vara en ”ogästvänlig stad” för sovjettrupper under 1941-1991, folk låtsades inte förstå frågor på ryska eller att de spelade dumma för att slippa samarbeta i så hög grad som möjligt.

        I Raižiai finns kan nämnas en moské från 1800-talet som fortfarande är i bruk. Tatarerna kom till nuv. Litauen på 1400-talet och bosatte sig där. Det finns inte några skillnader mellan dem och litauerna i övrigt.
        (En väldigt positiv historik kring detta kan läsas https://deepbaltic.com/2015/11/30/forty-tatars-in-the-lithuanian-countryside-one-villages-600-years-of-islamic-history/ )

  4. ” Ett snack med några ester på puben börjar nästan alltid med ”Vad håller ni på med? Är ni galna? ”

    Svaret borde vara följande att det svenska etablissemanget bestående av politiker, journalister, myndigheter och rättsväsende, har haft som huvuduppgift att ”straffa” och motarbeta dom som röstar på Sverigedemokraterna p g a deras nazistiska bakgrund.

    Om du röstar på SD får du liksom skylla dig själv. Därför har Sverige blivit som det har blivit.

    Angående Estonias förlisning. Om man hade bytt ut namnet Estonia på färjan mot Sverige istället så hade varit en mer korrekt bild så som läget ser ut idag.

    1. Pettersson,

      Sista stycket i din text tror jag inte att anhöriga till de som omkom på Estonia tycker var så roligt.

  5. Förresten, varför tar inte Estland emot några ensamkommande? Eller några EU-migranter? Vi har ju i massa i överflöd i det här landet som en av effekterna av ”den humanitära stormakten”.

    1. Pettersson. Inga ensamkommande eller EU-migranter söker sig dit. Av olika anledningar, som jag kommer återkomma till under resan…

  6. Ditt namn på insamlingen, ”Ballt!” får mig osökt att tänk på det gamla talesättet, ”Det är inte lätt att vara balt och inte heller ballt att vara lett.” Men med tanke på hur Sverige utvecklas åt fel håll medan Baltikum gör stora framsteg så fastnar skrattet i halsen… Det är ju vi som inte kommer få det så lätt eller vara så balla…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *