FÖREBILDER

Vem får gilla vem egentligen? Är det okej för vemsomhelst att ha vilka förebilder som helst? Får man tycka om någon trots att den där någon sannolikt inte hade tyckt om dig? Det började med en intervju i Expressen, där SD-ledaren Åkesson skulle berätta om sina förebilder – och lyfte fram Astrid Lindgren. Då blev det liv i luckan, och allra mest liv blev det på Camilla Läckberg. Åkesson fick inte tycka att Astrid Lindgren var en förebild. Åkesson hade med till visshet gränsande sannolikhet hatats intensivt av Astrid om hon hade varit sina 109 år idag och med huvudet i skick. Åkesson skulle ge fan i allas vår Astrid. Någon bättre bildsättning av var svensk debatt befinner sig idag går inte att få…

Jag är konservativ. Jag är kritisk till stora delar av den migrations- och integrationspolitik som Sverige har bedrivit under stora delar av mitt liv. Jag tycker att socialdemokrati är hemskt. Men frågar någon mig idag om vilket svenskt musikband som har betytt mest för mig så svarar jag Kent, trots att det sägs att de är sossar och trots att de säkert skulle ogilla de mesta av mina åsikter ifall vi hamnade vid samma bord på puben över några öl.

Jag gillar också Astrid Lindgren, och då menar jag inte min arbetsplats på huvudstadens barnsjukhus. Skulle jag ha tvingats läsa något för mina barn när de var små hade det blivit någon av böckerna om Emil i Lönneberga och inte Gösta Bohmans memoarer ”Så var det”. Precis som i fallet Åkesson älskar jag – de flesta men inte alla av – Astrid Lindgrens böcker. Jag gillar Emil mer än jag gillar Pippi. Jag tycker mer om Karlsson på taket än Pelle på Saltkråkan. Kanske skulle jag ha fattat att jag hade fel ingångsvärde när jag alltid ville vara Tengil när vi lekte bröderna Lejonhjärta hemma på vår gata i stan.

Skall Jimmie Åkesson få ha några förebilder enligt de kända svenska kulturpersonligheterna i debattens Sverige så får det absolut inte vara en folkkär gammal svensk kulturpersonlighet. Jimmie Åkesson skall gilla Albert Speer när det kommer till stadsbyggnad och infrastruktur. SD-ledaren skall gilla Mussolinis ledarskap. Finns det någon bok som Åkesson får gilla så är det någon av Hergés mest tidstypiska verk – som Tintin i Kongo. Då hade Camilla Läckberg kunnat vara förbannad på något annat än att Åkesson försöker ”kapa” Astrid Lindgren.

Men nu är det som det är. Jimmie Åkesson läser Astrid Lindgrens böcker för sin son, och gillar det han läser. Det får han inte, inte för Camilla Läckberg eller Malena Ernman. Det är oanständigt tycker kulturpersonligheterna. Det är vad Jimmie Åkesson har all rätt i världen att göra tycker jag. Åkessons åsikter och ideologi behöver inte synka med Astrid Lindgrens värdegrund för att det skall vara okej att SD-ledaren läser hennes böcker. Tycker jag. Jag förstår till och med Åkessons argument om varför Lindgren kan vara hans förebild. Hon beskriver ett Sverige som var, som hade sina svagheter med fattigstuga, barnaga och andra hemskheter.

Men Astrid beskriver ett Sverige där folk brydde sig om varandra på ett annat sätt än i dagens Sverige. Astrid beskriver den svenska landsbygden, med sina oändliga skogar och fält på ett sätt som berör mig. Astrids böcker gav de första bilderna av en kille med ADHD – Emil i Lönneberga – som jag som pappa till min ADHD-kille kan känna igen mig i. Trots att Astrid säkert skulle tycka att jag var en cynisk och inskränkt människa så älskar jag hennes sätt att beskriva mina vedermödor som nutidens Anton.

Jag har varit vid Katthult, sett Bullerbyn, tillbringat mina somrar på Saltkråkan och lekt i Villa Villekulla innan det blev ett helt sommarland utanför kåken. Det var miljöer som jag älskar. Det är bilder av ett Sverige som fanns, men som idag är långt borta. Det behöver inte ha varit Astrid Lindgrens mål att romantisera detta i sina böcker, men med dagens Sverige på hornhinnan blir bilderna just romantiska för den som kallar sig konservativ.

När Läckberg ger sig på Åkesson för att han i en intervju drar till med Astrid Lindgren som en förebild säger det mer om Läckberg än om Åkesson. I min värld kan man uppskatta folk för vad de gör, inte för vad tycker. I min värld är det okej att lyfta fram folk som förmodligen har lika mycket gemensamt med mig som Lemmy i Motörhead hade med Olle Jönsson i Lasse Stefanz. Även den ideologiska motståndaren, bandet som har en röd grundsyn eller författaren som tar sats i sin bild av verkligheten kan vara min förebild. Alla borde få hade sina förebilder för sig själv, utan att det kommer någon kulturarbetare med pekpinnar om vem du får gilla och inte. Till och med en Åkesson skall få ha sina förebilder i fred. Något annat är ju absurt egentligen, men det är väl bilden av dagens Sverige. Inte undra på att man längtar till Bråkmakargatan eller Saltkråkan…

4 svar på “FÖREBILDER”

  1. Det som Andersson säger om Pettersson säger alltid mer om Andersson än om Pettersson. Det är därför en erfaren shrink alltid frågar
    ”vad tycker du om din svärhen då, hur är hen ?”

  2. Jag gillar även musik av Mikael Wiehe och Kjell Höglund, och kan glatt sjunga med i låtar marinerade i vänsterfloskler trots att jag politiskt aldrig ens varit i närheten av gränslandet till vänstern.
    Jag kan också sjunga med i Tom Robinsons Glad to Be Gay trots att jag är 100% hetero och betraktar homo som en perversitet.

  3. Hej.

    Vad tror du skulle hända om Åkesson sade att han såg ‘Kris i befolkningsfrågan’ som en inspirationskälla?

    Något att fundera på, särskilt med tanke på vilka makarna Myrdal samarbetade med och inspirerades av till boken.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *