EN OJÄMN KAMP – TAPANI JUNTUNEN

En ojämn kamp mellan två dimensioner

Migrationspolitiken är vår tids stridsfråga, en fråga som river upp känslor och hotar splittra hela samhället. Någon lösning på frågan tycks inte vara i sikte. Det är en ojämn kamp som sker mellan två dimensioner. En idealistisk dimension som vunnit stort stöd i Sverige och driver mot en allt friare invandring. En motstående dimension som är realpolitisk.

I den idealistiska dimensionen befinner sig både delar av media, kändisar – och dessvärre många politiker. I denna dimension finns inga problem med avvägningar, resurser i form av vårdplatser, pengar, lärare, bostäder eller jobb.

Den andra dimensionen, den realpolitiska, är mer pragmatisk och tar hänsyn till att samtliga resurser är begränsade. Antalet invandrare spelar alltid roll, och det påverkar hela samhället. Den intressanta frågan är hur mycket får det påverka samhället? Vilka grupper ska stå tillbaka, och hur mycket? Hur mycket får migrationspolitiken kosta.?

Den ojämna kampen består i att den som utgår från den idealistiska dimensionen aldrig behöver uppvisa en endaste siffra, inte behöver bevisa någonting om hur idén om den fria invandringen ska realiseras. Bevisbördan ligger helt på den som vill driva in frågan in i den realpolitiska dimensionen. I debatten syns detta tydligt. Den som driver frågan som en realpolitisk sakfråga blir ifrågasatt, inte i sak utan som person. Detta leder till att många låter bli att ge sig in i denna diskussion. Frågan drivs helt av de idealistiska krafterna.

Trygghet är ett helt grundläggande behov hos människor. När de realpolitiska krafterna inte tar över frågan om migrationspolitiken, sprids en osäkerhet och en otrygghet att idealisterna ska driva frågan till vilket pris som helst. Orimliga förhållningssätt i migrationspolitiken skapar yttringar som kan betecknas som främlingsfientliga. Samtidigt som förtroendet för politiken undermineras.

Jämför man migrationspolitiken med annan politisk sakfråga – till exempel pensioner – så präglas den frågan av noga överväganden om hur systemet ska utformas så att det är långsiktigt hållbart. Blocköverskridande överenskommelser präglar politiken. Men vad är det för mening med detta om man släpper hela migrationspolitiken i händerna på krafter som helt lämnar den realpolitiska arenan? Som lämnar förhandlingsbordet till förmån för idealism på barrikaderna? Migrationspolitiken är en fråga som kan vara mycket systempåverkande om man inte har kontroll på vad man sysslar med. Den sakfrågan kan stjälpa alla andra sakpolitiska frågor, och överenskomna beslut.

För att nå en lösning i migrationspolitiken måste man lämna den idealistiska dimensionen helt. I den dimensionen finns inga lösningar. Dessvärre tjänar många socialt, ekonomiskt, maktmässigt på att behålla frågan i en utopisk dimension.

Demokratins syfte är att ställa olika intressen – och grupper mot varandra – under ordnade former. Bedriver man politik utan att beakta det allra mest grundläggande, att resurser är begränsade – och därför begränsande – underminerar man hela demokratin till slut.

Tapani Juntunen
Oberoende samhällsdebattör

12 svar på “EN OJÄMN KAMP – TAPANI JUNTUNEN”

  1. Amen ! Inget mer att säga. Samtalet och diskussionen blir omöjligt när man inte har samma axiom att utgå ifrån. Jag undrar om det kan vara så att idealisterna likställer resurser med pengar vilket är vanligt bland vänsteranhängare.

  2. Hej.

    Centralfrågan är: kan situationen lösas av det politiska system som både orsakat den och har som intresse att bevara den?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    1. Rickard: precis! Det är därför SD växer. Förhoppningar finns om att de vill ta i ännu svårare frågor, så som utvisning av kriminella med dubbla medborgarskap.

  3. Kan man ha fri invandring i en välfärdsstat?
    Denna fråga borde alla politiker med ansvar ha svarat på för länge sedan.
    Hur hindrar man människor att röra sig fritt över gränserna i ett globaliserat samhälle?
    Denna fråga måste vi alla ta ställning till.

  4. Ja, det håller tills det inte håller, så att säga.

    Så länge man har ”50% plus en röst” kan man göra vad man vill. Förr eller senare slår det över åt motsatt håll, men ideologerna kan ställa till med en hel del elände innan dess.

    Jag vill minnas att Maya-folket omkring år 900 drabbades av torka och svält på grund av klimatförändring. Man ökade då antalet människooffer för att få bukt med problemet.
    ”Det gick sådär,” som kidsen säger.

  5. Om vi vore kloka…..alla vi medborgare, så skulle vi nästa gång byta ut hela det partipolitiska systemet mot Direktdemokrati.
    I Schweiz har ett helt folk en god självkänsla som inte vi har….varför då? Jo, de har en form av direktdemokrati som gör att de VET att om deras politiker spårar ur så kan de samla ihop namnunderskrifter och kräva folkomröstning… Ett modernare sätt vore att göra som Direktdemokraterna föreslår: Flytande demokrati.
    Vi måste ta makten ifrån partiklättrarna…de håller på att driva planeten i fördärvet med sitt krav på ökad tillväxt (=ökad rovdrift).
    Inte lyssnar de på forskarna heller….som redan för 45 år sedan sa:
    ”- Det är helt uteslutet att räkna med en fortsatt exponentiell tillväxt i konsumtionen av råvaror och energi. De nu kända reserverna av samtliga metaller utom ett litet fåtal kommer att vara tömda inom 50 år, om konsumtionstakten fortsätter att klättra uppåt som nu.”
    Men sådant skiner de i, de som arbetar i dagens partipolitiska system (ett helt förlegat och ålderdomligt system, som har tjänat ut för länge sen).

  6. I en ej demokrati där en parti stat suddar ut partiernas ideologier till en gröt av galenskap. Bara för att ett parti SD visade sig. Bums ökade nazisterna i tusental till det största partiet. Partierna skulle sparka organisationen sätt in obesudlade i deras ställe. Dårskap bemötas med dialog. Där har. SD en poäng.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *