DEN MAN ÄLSKAR AGAR MAN

Vad är det vi ser? Vad är det vi upplever? En ledarskribent som erkänner att den man älskar agar man? Eller bara en plågsam avbön om att allt man skrev då var fel, och att den man kallade för galen egentligen var djup? Det handlar om den tillförordnade politiska chefredaktörens relation till den tidigare regeringschefen…

Det är den 7 oktober 2012. Anders Lindberg skriver ledarkrönika på Aftonbladet. Rubriken är ”Reinfeldts fiende är verkligheten”. Med facit i hand så hade Lindberg rätt. Reinfeldts fiende var verkligheten. Det var verkligheten som fick Reinfeldt att förlora valet 2014. Inte Löfvens uppenbarelse. Inte socialdemokratins framgång.

Den 17 september 2013 och Anders Lindberg knappar ner ett dagsfärskt omdöme om Fredrik Reinfeldt. ”Reinfeldt återfaller i misslyckad politik”. Tre år senare visste vi exakt hur misslyckad den var, eftersom autodidakten till landsfader lyckades med konststycket att förlora makten till en politisk novis.

” – Det finns flera sätt att definiera galenskap. Ett av dem lär vara att man upprepar ett visst beteende men varje gång förväntar sig ett nytt resultat. Som att gång på gång släppa en tekanna i golvet och hela tiden bli lika förvånad över att den går i tusen bitar.” – Ur Anders Lindbergs diagnosticerande av Fredrik Reinfeldt.

Den 6 december 2013 och Anders Lindberg knåpar ihop en annan text på Aftonbladets ledarsida. Den här gången lyder rubriken ”Reinfeldt lever i en fantasivärld”. Återigen hade Lindberg rätt. Det är den där fantasivärlden som ligger till grund för Reinfeldts böcker, för Reinfeldts mästrande. När livet är tungt, jobbigt och hemskt är fantasivärlden en naturlig plats att söka sig till.

Den 6 september 2014 och Anders Lindberg har inspiration över för att ta hedern av Fredrik Reinfeldt igen på ledarplats. ”Reinfeldts arrogans minner om Persson”. En text om en självgod statsminister, omgiven av ja-sägare, felfri i sin egen verklighet och fantasivärld. Lindberg hade rätt, även då. Arrogansen fanns där och finns än idag. ”Brann granen? Tog julmaten slut?” är nutidens raljerande med de och dem som ser en annan verklighet, som inte söker sin tillflykt till en fantasivärld.

”Han ( läs: Reinfeldt ) är så besviken på svenska folket för att de inte är tacksamma trots allt han gjort för dem och han tycker på riktigt att han, och bara han, är värdig att leda landet. Han kan helt enkelt inte se någon annan axla hans roll.” – ur Anders Lindbergs ledarkrönika.

Nu är det 2016 och Anders Lindberg verkar sakna Fredrik Reinfeldt jättemycket. Det börjar likna kärlek, banne mig. Reinfeldt har gått från att vara hemsk till att vara saknad. Arrogansen, verklighetsflykten, fantasivärldsresan betyder noll idag när Lindberg tycker att det saknas någon med Reinfeldts djup i Alliansen. Det är rätt att det saknas någon i Alliansen. Det är fel att den skulle vara Reinfeldt.

Medan sossarnas ledarskribenter har börjat sakna Reinfeldt så finns det en hel del av oss andra som säkert har funderat på om man skall låta omyndigförklara sig själv för att man röstade på Reinfeldt en eller två gånger. Medan Anders Lindbergs våta dröm tydligen har blivit en ny Reinfeldt-uppenbarelse finns det en hel del på högerkanten som tycker att det är skönt att arrogansen och verklighetsflykten är borta just nu.  När Anders Lindberg kallar Alliansens ledare för pajasar, Persson Reinfeldt för en djup och bra ledare så undrar jag var Löfven kan placeras in egentligen? Byfåne? Eller rikspucko?

Det blir lite patetiskt att läsa Lindbergs twittrande om den Reinfeldt som saknas oss. Var allt han skrev om Reinfeldt när Reinfeldt styrde och ställde bara ett beställningsjobb för att sabla ner en person som han ändå uppskattade någonstans? Var det en textmässig variant av den man älskar agar man? Lite som när den förälskade skolpojken drar skolflickan i håret bara för att få uppmärksamhet och på något infantilt sätt visa sin kärlek? Det blir löjligt.

Lika löjligt är det att de och dem som stod närmast Reinfeldt är de som styr hans skapelse idag. De som var hänförda över hur stark och bra Reinfeldt var då är de som inte vill kännas vid Reinfeldts verklighet idag. Det är nästan lika plågsamt som att läsa Lindberg idag, när han försöker göra avbön från sina tidigare omdömen.

Och hur känns det att vara Reinfeldt när det är de tidigare meningsmotståndarna och antagonisterna som saknar dig mest? När de tidigare sympatisörerna inte längre vill kännas vid Reinfeldts verklighet?

5 svar på “DEN MAN ÄLSKAR AGAR MAN”

  1. Hej.

    Jag tror inte någon saknar landsförrädaren Reinfeldt.

    Han är lika önskvärd som ett hål i skrovet.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    1. Bra att någon minns sina stående epitet! Jag går dock bet på att få ihop något på hexameter, det blir nästan en egen rad.
      Känns också som om det skulle vara något äldre versmått, kanske självrimmande.

  2. Att en socialist uppskattar en annan socialist borde inte förvåna någon. Det som däremot förvånar mig och många andra är att det fortfarande finns moderater som inbillar sig att garderobssocialisten Reinfeldt står för traditionellt borgerliga värderingar. Man måste vara totalt faktaresistent om man inte ens med facit i hand kan se det samhälleliga sönderfall Reinfeldt lämnade efter sig under åtta års vanstyre. Ett land med tomma lador där staten lånar mångmiljardbelopp under brinnande högkonjunktur kan inte bara Löfven lastas för. Han spinner bara vidare på den ansvarslösa ”öppna era plånböcker”-politik som Anders Lindbergs flumliberale åsiktsfrände implementerade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *