”DEN LJUSNANDE FRAMTID ÄR VÅR”

Det är inte lång tid kvar nu. Snart börjar studentflaken rulla i de svenska städerna, fulla med fulla studenter som jublande skall ut i verkligheten, få ett jobb och tjäna börja tjäna pengar. Många väljer att plugga vidare på högskolor av olika slag och med olika inriktning. Landets ungdomar skall bryta upp och bryta loss, och försöka hitta sin egen bostad. Sjung om studentens lyckliga dagar, om den ljusnande framtid som borde vara deras. Tror det på det själva när de sjunger det där? Eller finns det aningar om att de kommer vara den generation i Sverige som får en mörkare framtid än sina föräldrar, och far- och morföräldrar…?

Jag har haft läsare som har bett mig att dra ner på det dystra, och fokusera mer på det konstruktiva – på förslag för en ljusnande framtid. Det är läsare som är bra läsare, som kommer med konstruktiv kritik och visst är det så att gnäll och hopplöshet gör att förutsättningarna är sämre för att vara med om att bidra till en ljusnande framtid till ett aldrig sinande nonsenssvammel och ett snömoskrig. Jag skall försöka att dra ner på dystopierna under veckans vardagar, men på lördagen får du försöka stå ut med min ångest. Men det här inlägget skriver jag med några öl innanför pannbenet och med Kents samlade alster i hörselgångarna. Den kombinationen skapade detta inlägg, men det är iallafall ärligt menat…

Det finns få saker i mitt liv som jag är stolt över att ha åstadkommit. Mina fyra söner är definitivt inga saker, de är personer av kött och blod – men utan mitt bidrag under en in-och-ut-lek så hade jag inte haft dem att att vara mest stolt över. Det är fyra extremt olika personligheter som jag har varit med om att sätta till världen, från den äldsta, tystlåtna och allt annat än öppna sonen till den yngsta utåtagerande men kroniska bekräftelsetorsken – och med två lika unika som älskvärda individer däremellan. Om jag är stolt över dem så är jag lika lite stolt över det land, det samhälle som jag kommer att lämna efter mig till dem om en sisådär 20, 30 eller 40 år – när jag har ätit, druckit, stressat ihjäl mig.

Det Sverige jag fick av mina ursvenska farföräldrar, mina urestniska morföräldrar och mina föräldrar var ett Sverige där jag så en ljusnande framtid. Jag skulle kunna göra slut på hela landets förråd av uppåttjack, men jag skulle ändå inte kunna säga ”Grattis! Ni får en bättre framtid och ett bättre samhälle än vad jag fick av mina föräldrar” utan att ljuga dem i ansiktet. Det får ju motsatsen, och för varje gång de tankarna slår igenom får jag ännu lite mer ångest att brottas med. Jag oroar mig över det samhälle som min generation lämnar efter sig, till deras generation. Hur kunde vi göra så här mot de och dem som vi säger oss älska mest av allt, våra egna barn – och efter dem våra barnbarn?

De problem jag såg när jag var i mina söners ålder – allt från 11 år till 20 år – framstår idag som små problem – rentav obetydliga problem –  jämfört med det jag ser när jag tittar på dagens problem. Jag kunde få en bostad som 22-åring med en tunn plånbok i en av Stockholms närförorter. Kommer min äldsta son att ens ha chansen att flyga ut boet innan han är 30 år? Inte för att han kommer att tjäna dåligt, utan för att prisnivån på boende i 08-land är sådant och marknaden sådan att han inte har en chans. Samtidigt är köerna till de små resterna av allmännyttan så långa att han nästan hinner bli ålderspensionär innan han hinner få in foten där, och inte blir det lättare med en flyktingvåg som får förtur…

Tryggheten och resultaten i skolan sjunker som en sten. Tryggheten och säkerheten på landets gator sjunker i takt med att stenarna plockas upp och används som ett vapen mot hopplösheten. Köerna till sjukvård, till en bostad, till 112, till polisens icke-akuta anmälningsnummer och till förskolorna växer på sig. I ett land där välfärden har varit given kommer välfärden framöver bara att vara en mall, en tunn ram för de som inte kan, vill eller har råd att försäkra sig mot en allt annat än ljusnande framtid. Det är den framtiden jag ser framför mig för mina söner, och ångesten ökar för varje nyhetssändning på TV och upplaga från den tredje statsmakten. Det känns hopplöst, och jag kan inte låta bli att känna mig som en stor, jävla egoist.

Jag satte dem till världen för att jag ville ha barn – arvingar. Men vilken värld, vilket land satte jag dem till egentligen? Om de skall möta en otryggare framtid, ett otryggare samhälle och en välfärd som känns dom framtidens fornborgar och runstenar så var det väl ändå så att jag gav dem en omöjlighet när jag önskade att de fick en möjlighet. Låt oss hoppas att våra barn och barnbarn är starkare och mer förankrade i verkligheten än vi som satte dem till världen. Godnatt, eller något i den stilen…

 

Vill Du stötta mitt projekt – att berätta om min bild av vår gemensamma vardag? Titta gärna HÄR. Tack!

8 svar på “”DEN LJUSNANDE FRAMTID ÄR VÅR””

  1. Tack för dina texter! Din pessimism, som jag delar, ger mig på ett sätt mod. Om vi är många som ser hur illa det håller på att gå ökar chanserna att utvecklingen kan vändas.
    Min personliga ingång i problematiken är att två av mina barn har handikapp och kommer att vara beroende av att välfärden finns, och att jag inte alltid kommer att orka eller ens finnas där för att ordna livet för dem. De har haft en bra uppväxt i ett fantastiskt samhälle, känner stor tacksamhet för detta. Men sen?
    Funderar på hur jag ska kunna arbeta för en vettigare samhällsutveckling. Börjar lite lätt, såhär, genom att söka mig till andra pessimister som ändå inte helt tappat hoppet. Tack för dina texter!

  2. Jodå, liknande oro inför framtiden, går det inte att bortse från. Ställer mig återkommande frågan om VARFÖR de som bejakat (eller blundat för) utvecklingen så till den milda grad har för önskan att köra detta samhälle i botten.
    Eftersom jag med nyfikna blickar kunnat följa händelserna under mer än nu 60 år, tolkar jag att utförsbacken startade under 1970-talet för att successivt bli brantare och brantare. Senaste åren har karaktäriserats av en händelsekedja som saknar motstycke. Vad tänker de på eller tänker de över huvudtaget? Passerar intrycken reptilhjärnan? Verkar inte så.

  3. Du får gärna vara dyster, är det något som inte behövs är det ogrundad optimism, det har vi haft nog av sista 15 åren.
    Håller helt med Alice i dagens GP
    ”Och nu står vi här, med reella problem av en magnitud som kommer tvinga oss till drastiska åtgärder. Inte sällan är det, paradoxalt nog, de konflikträdda som skapar flest konflikter som de sedan bekvämt överlämnar åt någon annan att hantera”

    Bra exempel på konflikträdslan, i Sigtuna anpassar man påsklovet efter Ramadan.

    1. I Täby säljer man ett Attefallshus 30 kvm som bostadsrätt. Byggfirman fick en tomtbit över. Utgångspris på 1 miljon.

  4. Ja, det är tragiskt att konstatera att det kalla kriget – då vi ”visste” att slutstationen var ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet – var mycket tryggare än idag.

  5. “Never give in. Never give in. Never, never, never, never—in nothing, great or small, large or petty—never give in, except to convictions of honour and good sense. Never yield to force. Never yield to the apparently overwhelming might of the enemy.”
    Winston Churchill

    (Passar bra som kommentar, både till ditt inlägg och till min fyra veckor långa kamp att övertyga Telia om att de visst hade en fungerande infrastruktur i min ”ödemark”, att Sverige inte alls upphör utanför tullarna, och att det faktiskt finns både människor och elektricitet i södra Småland. Så nu har jag både telefon och ett fungerande internet igen, och kan, [Yes! Score!] läsa din nya blogg. Sol ute, sol inne, sol i hjärta och sol i sinne! 🙂 )

  6. Ett läsvärt inlägg.

    Att sjunga ”[s]jung om studentens lyckliga dagar, om den ljusnande framtid” vid studenten är ett spex. En bunt blåsta personer samt personer som är med i PK-narrativet alternativt faktiskt har mycket cash på kontot från sina föräldrar sjunger den ramsan. Jag tog studenten i slutet av 00-talet och kan säga att den ramsan sjöng jag inte. Under den tiden hade jag en realistisk bild av Sverige, men den har ju blivit mer realistisk och verklighetsförankrad desto mer jag läst, sett, och hört om den Humanitära Stormakten.

    Börjar man arbeta direkt efter gymnasiet har man ändå en hyfsad chans till bostad i 08-området efter 5 år. Vill man studera kan det bli runt 30-35 som man flyttar hemifrån. Sedan kan man bo inneboende eller ha det som i Zimbabwe, då kostar det mindre, såklart. Många farsor och morsor står för kontantinsatsen till lägenheten, och barnet förstår knappt att bolåneräntan pendlar mellan 2-8 % och kan ju få svårt att betala sina lån på 1-3 miljoner om den inte ligger på 1-3 % som den nu gör.

    Du måste ge dina barn en verklighetsförankrad bild, ifall de inte har tagit reda på fakta redan, som man kanske inte har när man är 16-20 år. Det blir lättare för dem, och det blir lättare för dig eftersom det är nästintill omöjligt att på egen hand ordna ordentligt boende (dvs. lägenhet på 30 m2) i 08-området om man saknar 2 000 000 kronor på kontot för sitt barn eller betalar kontantinsatsen och således ger barnet en skuld och en bolåneränta som kan höjas till 5-8 % om några år, vilket gör dem oförmögna att betala lånen.

    Tipsa dem om att lära sig ett eller flera språk, danska, norska är första alternativ, sen kan du trycka på att lära dem god engelska och tyska. Kanske finskan ska tränas för dem? Man kan inte gå här och se alla naiva, floskelätande svenskar besudla ens framtid. Det är inte deras fel att föregående generation svenskar (och nuvarande för den delen) ville att Afghanistans barn, befolkningen i Afrika, Sydamerika och Västasien skulle ha förtur till bostad och tilldelas bidrag och andra förmåner som de inte har tillgång till. Var och en måste se till att göra sitt bästa och inte förbruka sin tid på denna komplott som den Humanitära Stormakten utgör.

  7. Man kan också se det från den positiva sidan, om det nu är en sådan bild som några från din läsarkrets eftersträvar: hela Sverige ska snart dras ned i detta experiment som ”Den Humanitära Stormakten” utgör, dvs. staten ska satsa 70-100 miljarder kronor per år fram till 2020 på integration o migration i en budget på 900 miljarder kronor, samhällets utsatta grupper som är invandrare som vill ha sitt bidrag, sin lägenhet osv. kan inte längre få det i lika hög utsträckning pga. alla transfereringar och bostäder räcker inte till nu när det kommer fler, snart kommer också Bromma, Enskede, Älvsjö m.fl. få sina modulbostäder. Hela denna komplott tar ju hela Sverige del av och rivs hela landet itu och får sådana omvälvningar att folket kräver ståndrätt och delning av denna stat som borde kallas en chimär, så kan utvecklingen vända. Låt alla floskelätare och -spridare sköta sitt, så sköter vi dissidenter och kättare vårt. Det är deras ansvar att ta hand om sina utsatta områden, Fridolin, Reinfeldt, Borg etc.

    Jag vill med detta inlägg i synnerhet understryka att det finns positiva sidor från dagens migration och integrationsfiasko. Låt hela landet fortsätta på inslaget spår så ska vi se vad som kommer ut av det. Jag undrar om Aftonblaskan, DN och politiker verkligen vill sprida sina floskler då.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *