DEN FÖRSTA BOSTADEN

Fråga inte vad Sverige kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för Sverige. Det är nästan som man kan se och höra statsminister Löfven uttala något i stil med John F Kennedys ord från 1961 när han talar till svennarna. Vad kan vi göra? Något som rätt många av oss gör är att behålla våra barn hemma tills de är halvvägs till pensionen, för att en stor del av de bostäder som byggs ska ges bort till de som nyss har kommit till Sverige. Den första bostaden får man vänta på. Det är vad många av våra ungdomar får göra för Sverige.

” – Det känns bra. Jag är glad. Tack så mycket, Sverige!”

Så låter det när en syrisk medborgare, flykting, har fått en lägenhet av Sverige och svenskarna för sig och sin familj. En nybyggd lägenhet i Kungsbacka, i ett område där bara nyanlända kommer att få en lägenhet. Den syriska medborgaren och hans familj får en lägenhet efter sex månader i Sverige. Allt annat än glädje och tacksamhet skulle vara absurt.

Själv sitter jag med en son som är 23 år, som har stått i bostadskön i 8 år och som fortfarande är fruktansvärt långt ifrån den första bostaden. Han bor fortfarande hemma, och han lär göra det ett bra tag till om man analyserar poängen i bostadskön och de som springer förbi honom i kön. Människor som blir glada, som tackar Sverige. Den humanitära stormakten visar sin godhet. Och sviker de egna ungdomarna…

Förstå mig rätt. De som har fått asyl eller uppehållstillstånd i den humanitära stormakten ska naturligtvis ha tak över huvudet. De ska ha en chans att överleva det svenska vädret, oavsett om det är en iskall juli-månad eller en lika iskall december-månad. Men det finns massor av vettiga alternativ, som inte skapar de känslor som jag och min son får dras med. Det finns en hel del lösningar som inte bygger på känslan av att de som bott i landet väldigt länge eller hela sitt liv prioriteras ned eller bort. Men det är de känslorna som uppstår när ungdomar får bo hemma i en herrans massa år efter studenten.

I storstaden har ju inte min son en chans att få en första bostad. Inte ens om han kan köpa och betala för den. Det är för dyrt – trots att han är sparsam, har ett bra arbete och en hygglig lön. Det är för dyrt, och han är hänvisad till den allmännytta som vare sig är allmän eller nytta i hans ögon. De lägenheter han söker får någon annan. En hel del av hyresbostäderna tar socialen hand om, och delar ut till människor som sökt sig hit, på flykt. De blir naturligtvis glada. De tackar naturligtvis Sverige, den humanitära stormakten. Men det finns de som inte alls är lika glada, inte är ett dugg tacksamma för vad Sverige gör för dem. De unga som bara kan drömma om den första bostaden…

Jag ser min sons frustration. Varje dag han får trängas med småbröderna i badrummet. När lillebror snor hans parfymer eller läsk. När det sociala umgänget hämmas något otroligt. Jag lider med honom.

Jag tycker att det är orättvist att åtta år i bostadskön plötsligt betyder noll och ingenting. Jag fattar inte att de bostäder som byggs inte kan gå till de ungdomar som betalar skatt, som under hela sin uppväxt har utbildats för att bli ett kugghjul i det maskineri som driver Sverige. Det finns tomma logement på nedlagda regementen. Det finns lokaler, byggnader och utrymmen som passar alldeles utmärkt som boenden för dem och de som nyss har kommit till Sverige.

De nyanlända kan få köa, de kan få tjäna pengar för att köpa sin egen bostad. Det ger rätt signaler. Men i den humanitära stormakten funkar negativ särbehandling bra. Frustrationen över orättvisorna byggs på.

Min son suckade bara när han såg SVT från Kungsbacka. Ett reportage om 52 sprillans nya och fräscha lägenheter som delades ut till de som nyss hade kommit hit. Själv får han fortsätta vänta, på den första bostaden. Det är så enkelt att skapa ett samhälle med ”vi och dom” om man bara lägger manken till…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *