DEFENSIV TAKTIK – STOCKHOLMSSNUT

Det var länge sedan nu. Allas vår stockholmssnut har fått fila på inlägget flera gånger för att leverera denna lika långa som läsvärda och inte minst hyperaktuella text. Söndagen bjöd ju på kravaller i Norrköping, upplopp i Trollhättan och stenregn mot räddningstjänsten i Eskilstuna…

En defensiv taktik med en offensiv kapacitet

Den senaste tidens reaktioner mot polisens defensiva förhållningssätt gentemot våldsamheter i diverse problemområden är på sin plats.

Efter att ha skrivit på denna text vid mängder av tillfällen inser jag att problematiken är så omfattande att allt tenderar att växa till en svårgreppbar sörja av felbeslut och underlåtenhet.

För att kunna ge en fullödig bild av anledningarna till polisens förhållningssätt måste man ta sig igenom tandlösa politiska beslut, en socialtjänst som inte bidrar på ett tillfredsställande sätt, ett uselt påföljdssystem, en märklig rättspraxis, medias ödesdigra jakt på rubriker, rädslan för att bli anklagad för rasism, dåligt satta gränser, mängder av kriminella människor, en defensiv polis, en polisutbildning som inte förbereder poliserna korrekt i alla delar samt ett ängsligt ledarskap. För att nämna några.

Jag kommer att beröra några av dessa. Men hur jag än vrider och vänder på allt så landar det yttersta ansvaret hos polisen.

Sedan många år tillbaka föreligger massiva problem i ett flertal förorter – problem som består av våld och en total hänsynslöshet.

Under en tid gjordes flera försök att lösa dessa problem med traditionellt polisarbete, det vill säga att man tog sig an uppgiften på det sätt man gjort allt för många gånger. Kortsiktiga punktinsatser med en tämligen dålig uppföljning. Resultatet blev därefter.

Istället intensifierades det kontaktskapande arbetet. En helt okej strategi så länge man följer upp kriminellt beteende med repressiva åtgärder. Problemet var att allt för många drog den kontaktsökande, – och förtroendeskapande verksamheten för långt. Strategins innebörd övertolkades och dåligt beteende tolererades i alldeles för hög grad i förmån för att ”broarna” inte skulle raseras.

Om sanningen ska fram så byggdes det inte speciellt många användbara broar överhuvudtaget. Det som istället skedde var att tveksamma individer utnyttjade polisens underlåtenhet att agera på ett sätt som kunde förväntas.

Man skall dock inte glömma att det fanns poliser som jobbade hårt med lagföring i dessa områden under denna period, men som i många avseenden ansågs underminera strategin. Min personliga uppfattning är dock att det fanns poliser som tyckte att ett repressivt arbete var obekvämt och ogillade därför att andra poliser arbetade offensivt, då det påverkade deras vardag negativt.

Förutom att polisledningen var fullt medveten om att man hade stora problem på halsen så lät de sig påverkas av diverse media som ständigt och jämt publicerade artiklar där polisen utmålades som provokatörer. I sedvanlig ordning lät man någon människa ge sin syn på vad polisen gjorde för fel vid sina ingripanden samt att rasism var grunden till allt.

Detta vållade en skadlig ängslighet hos en hel del höga polischefer, vilket också visade sig tydligt i deras sätt att försöka hantera situationen. Polisbilen ”Aina” blev en bottennotering i försöken att avdramatisera spänningarna mellan kriminella grupperingar och polisen. De flesta poliser med heder i kroppen mådde fysiskt dåligt när den dåvarande länspolismästaren lanserade denna hädelse mot kåren.

I väldigt många fall agerar polisen offensivt och med kraft, vilket definitivt måste nämnas. Det är en av huvudorsakerna till att de kriminella individerna reagerar genom våldsamma upplopp. De blir störda i sin kriminalitet.

Något som dock oroat och skapat en del diskussioner internt är polisens rekrytering. Att det rekryteras många oerhört lämpliga individer står helt klart, men tyvärr också en hel del individer som visat sig vara olämpliga för yrket. Inte allt för sällan hör man talas om poliser som uttalat problem med att bruka våld i sin tjänsteutövning, vilket givetvis i många delar är en helt oförenlig egenskap som polis. Detta avspeglar sig också påfallande ofta i deras oförmåga att agera resolut i andra situationer, vilket är helt oacceptabelt.

Bortser man från ovanstående så finns det också en del frågetecken kring huruvida poliseleverna ges rätt vägledning på polisutbildningen eller inte. Ett antal kollegor som har arbetat vid utbildningen har själva ifrågasatt utbildningsinnehållet internt och hävdat att utbildningen inte förbereder eleverna tillräckligt mycket inför verkligheten.

På något sätt lyckas man så tvivel och ängslan i många av de blivande polisaspiranterna, vilket hämmar dem när de väl kommer ut och ska arbeta. Rädslan att göra fel är större än viljan att lösa sin uppgift.

Om inte unga poliser vägleds utifrån vad som förväntas av en dem, ger det givetvis många olyckliga ringar på vattnet i form av ett halvdant arbete. Visst, arbetsmiljön är rejält tuff mellan varven – men uppgiften måste lösas. Leds dessa poliser dessutom av en chef som inte är speciellt intresserad av att stå till svars för resultatet av vanligt hederligt polisarbete, så låter sig inte oönskade effekter att vänta på sig.

En annan viktig faktor i detta är att ledarskapet inom polisen, och även acceptansen att diskutera problemet utanför polisens väggar, låtit sig påverkas av det faktum att klientelet i problemområdena till största del utgörs av människor av annan etnicitet.

Tanken på att behöva hantera anklagelser om rasism och diskriminering har gjort att de polisiära skyldigheterna till viss del har åsidosatts när det kommer till hanteringen av våldsamma upplopp i dessa områden. En adekvat jämförelse torde vara hur man hanterar våldsamma upplopp vid fotbollsmatcher. Då finns det ingen hämmande faktor.

Under många år har kritiska röster gjort gällande att polischeferna behöver tuffa till sig och stå upp för kåren utåt istället för att leverera urskuldande bortförklaringar när det kommer till hanteringen av våldsamma upplopp och annat oönskat beteende i diverse förorter. Detta är för övrigt en önskan som fortfarande lever kvar. Jag har dock en stark känsla av att det finns mängder av chefer som vill ställa sig upp och delge sin frustration. Det som hindrar dem från att göra det är väl konsekvenserna i form av en tveksam karriärutveckling.

För att knyta an till den kritik som framkom i samband med det våldsamma upploppet i Rinkeby där poliserna, enligt uppgift, inte klev ur sina bilar och agerade enligt de polisiära skyldigheterna så är det alldeles uppenbart att det brustit på flera fronter. Orsakerna till detta fall kan bara spekuleras kring.

Underlåtenhet skadar polisens förtroende på ett sätt som är svårreparabelt. Om inte polisen agerar mot deltagare i våldsamma upplopp, vem ska göra det då?

Omstridda beslut är något vi levt länge med inom kåren. De senaste åren har en hel del höga polischefsbefattningar tillträtts av människor helt utan polisiär erfarenhet eller kompetens att leda polisverksamhet. Det är mycket oroväckande att polisverksamhet anses kunna ledas av vem som helst. Inget kan vara mer fel och om jag ska vara fullständigt uppriktig så är standarden på vissa höga befattningshavare fullständigt urusel.

Jag skulle vilja se hur Försvarsmakten hade reagerat om nästa Överbefälhavare kom ifrån Skatteverket eller Försäkringskassan. Hemska tanke.

Det som står fullt klart är att den svenska polisen måste rusta för framtidens problem och tydligt ta ställning till hur dessa skall lösas. Att besätta de högsta chefspositionerna med polisiärt oerfarna individer är inte att ta situationen på allvar.

Avslutningsvis vill jag säga att den svenska poliskåren har mängder av otroligt drivna och stabila poliser som tvivelsutan utgör en offensiv kapacitet, och dessa ska på intet sätt sammanblandas och anklagas för underlåtenhet.

Tack för ordet.

@stockholmssnut

8 svar på “DEFENSIV TAKTIK – STOCKHOLMSSNUT”

  1. Som gammal Klarapolis kan jag inte annat än beklaga utvecklingen. Under det röda sjuttiotalet fick vi minst lika mycket skit i media angående övervåld och rasism. Fega polischefer var heller ingen bristvara.Trots det hemföll vi inte till någon defensiv och gullegullande Ainataktik utan gick på offensiv mot buset istället, vare sig vi ingrep mot etniskt svenska busar eller MENAbus. Genom att ingripa resolut och hårt ingav det respekt för uniformen och man kunde skicka en tvåmanspatrull till Rinkeby utan att riskera konstaplarnas hälsa.

  2. Tack Stockholmssnut.

    Hur kan man som vanlig Svensson stödja er?

    Och hur diskuterar ni inom kåren de påföljder som finns.

    Hur motiverar man att huvudmannen för mobilrånet i Märsta då de dessutom kastade ut fotanglar som paralyserade trafiken mellan Uppsala och Stockholm och som kunnat leda till riktigt allvarliga trafikolyckor fick tre års fängelse. Gissar det betyder två med straffrabatt.

  3. Som mångårig medarbetare inom socialtjänsten vill jag lämna följande kommentar:

    Polisens ovilja/oförmåga att ingripa kraftfullt för att stävja akuta situationer i våra utanförskapsområden får framförallt tre olyckliga konsekvenser:

    1. Det råder numera ingen tvekan om var den egentliga makten ligger i områdena. Vittnen vet vem som har makten och vad som väntar om de berättar vad de sett eller hört. Många brott blir därför i praktiken omöjliga att utreda.

    2. Områdenas befolkning inrättar sina liv efter de reella maktförhållandena. Det enda som till slut påminner om att områdena formellt är svenskt territorium är gatornas namn och vädret.

    3. Brottslingarnas uppfattning om sig själva som kungar och orörbara bekräftas ständigt. Det blir därmed frestande att testa gränserna ytterligare. Risken för att gripas är ju närmast obefintlig. Skulle man trots allt ha oturen att bli gripen, finns vetskapen att detta enbart i rena undantagsfall leder till något annat än en saft-och-kakor-påföljd.

    Det yttersta ansvaret för allt detta kan fördelas på många:

    Riksdagen som inte kan eller vill stifta rimliga lagar, domstolarna som är hårt bundna av prejudicerande domar från Högsta domstolen och därför nästan alltid dömer på miniminivå och slutligen åtskilliga både ängsliga och i grunden odugliga polischefer utan egen polisiär utbildning och erfarenhet.

    Resultatet kan dessvärre bara bli ett. Räkna med att det kommer att bli avsevärt värre innan det kan bli bättre.

    Tyvärr!

    1. Du skriver: ”Räkna med att det kommer att bli avsevärt värre innan det kan bli bättre.”

      Hur och varför tror du att det kommer att bli bättre? Vad har du för kunskap, som inte vi andra har, som säger dig att det kommer att bli bättre?

      Sverige och Europa drivs nu oupphörligen mot anarki, kaos, gangstervälde och fullt inbördeskrig. Genom massimport av människor, med en kultur som är helt inkompatibel med Europas, kommer det att bli en urladdning, som kommer att lägga vår kontinent och vår kultur i ruiner.

      Nej du, det kommer inte att bli bättre, om vi inte får hejd på den nuvarande utvecklingen illa häftigt. Och vi kommer inte att få hejd på den, om vi inte gör klart för oss vilka det är, som lett oss in på den här linjen, och vrider makten ur deras händer.

      Redan för 3-4 DECENNIER sedan, stod det klart för tänkande människor, att en samlad politikerkår, ‘journalist’-kår och högre tjänstemanna-kår drev landet mot en katastrof. Den katastrofen är nu nära förestående.

      Ur askan av Europa, planerar globalisterna att upprätta en världsomspännande diktatur, ledd av bank- och företagseliten.

  4. Strålande att fler poliser uttrycker sin åsikt!

    Vad som är oroväckande och beklämmande är att ansvariga politiker, när det gäller polisen, aldrig kommer med snabba och verkningsfulla åtgärder.
    Det ska skjutas till pengar och resurser och det ska tillsättas utredningar, ok men det märks ju inte ”ute på byn”, det känns som att det bara blir sämre å sämre.
    Behöver alla som önskar bli poliser gå på Södertörns högskola?
    Kan man inte ge en annan typ av utbildning så man snabbare får poliser som kan/vill gå ut och få jobbet gjort ”på gatan”?
    Dessa kanske alla gånger inte har ambitionen att klättra på karriärstegen, kan väl i så fall utbildas senare, men blir de poliser som så väl behövs ute i verkligheten.
    Tror inte det behövs en lång utbildning på PK-högskolan i Flemingsberg för att bunta ihop buset i de ”utsatta förorterna.
    Tacksam för synpunkter från @stockholmssnut.

    1. Har du någonsin ställt dig frågan ‘Varför?’ ”politiker … aldrig kommer med snabba och verkningsfulla åtgärder”?

      För det är ju naturligtvis ingen slump, att sådan åtgärder aldrig kommer till stånd! Ända sedan Olof Palmes dagar har utvecklingen gått i den här riktningen.

  5. Hej.

    Ingen skugga över skribenten, men texten leder tankarna till en fras:

    ‘Det elastiska återtåget’

    Första steget för att göra något åt sina problem är att inse att man har problem, vilka de är, och vilka konkreta och handfasta permanenta metoder som måste tillgripas.

    Det steget måste man sedan ta varje dag. Även, eller kanske särskilt, om man har någon som basar över en och säger åt en att fortsätta med det som är problemet.

    För oss svenskar återstår att antingen göra polisens jobb, fast mer permanent, eller att assimileras till de beteenden som gör att man får vara i fred för polisen.

    Vad som återstår för de poliser som riskerar liv och lem för en spottstyver? Snart är det val. Sju partier anser att Eliasson är rätt man på rätt plats – ett gör det inte.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *