DÄR OCH HÄR

Där är Estland och här är Sverige. Det ena landet föddes jag i, av en estnisk mor och en svensk far den 10 mars 1968. Det andra landet satte kom jag till första gången sensommaren 1990, medan sovjeterna var kvar. Om här var hemma så kändes det konstigt när även där kändes hemma, trots att gränsvakterna bar röd stjärna på pälsmössan och hade en AK-47 över axeln. Kanske förstärktes känslan av att komma hem av blicken hos gränsvakterna. Uppgivenhet. Trötthet. Faktiskt lite maktlöshet.

Ett år senare möttes vi av estniska gränsvakter i färjeterminalen. Den andra gången jag kom till Estland var Estland ett hyfsat fritt land. De ryska militärbaserna fanns kvar här och där i Estland. Den pånyttfödda estniska republiken hade stora problem i slutet av sommaren 1991. Det största problemet var brottsligheten, med kriminella strukturer som faktiskt hotade Estland.

Rysk maffia. Estnisk maffia. En estnisk polis som led av stora avhopp, pissiga löner och en enorm maktlöshet. Ett rättsväsende som inte klarade av att utreda alla våldsbrott, få tag på och döma alla brottslingar. Utanförskapsområden i Tallinn där polisen alltid var i underläge mot buset, där embryot till estnisk militärpolis under perioder fick eskortera Kiing och Küngs radiobil med sin BTR-70 in i delar av östra Tallinn…

Det var 1991, för 26 år sedan. På den tiden tyckte mina estniska vänner och släktingar att det var så mycket lugnare i Stockholm än i Tallinn – och det var det. Det har gått 26 år, jag har hunnit med att bidra till den celldelning som blev mina fyra söner. De lever i ett annat Sverige än det Sverige som var en förebild 1991 men som inte är det idag.

Idag är det avsevärt tryggare i Tallinn än för 26 år sedan. Det finns fler poliser, med bättre löner och bättre utrustning. Buset har tryckts tillbaka, och det existerar inga no-go-zoner i den estniska huvudstaden. Det grova våldet har minskat radikalt, den tunga brottsligheten är på reträtt och det existerar inte någon skenade sexualbrottslighet – eller högre ”anmälningsbenägenhet”. Det är en positiv utveckling på väldigt många sätt. Tallinn och Estland är på rätt väg, och det känns mer rätt för varje gång jag kommer ”hem”.

Nyss hemkommen från Tallinn efter en resa med två dussin underbara vänner och bekanta är det bara att konstatera att det som går bra där inte går så bra här. Nyhetsflödet, polisens händelserapportering på nätet avslöjar mycket. De egna känslorna när man rör sig på huvudstadens gator, i tunnelbanevagnen eller i köpcentret ger motsatta vibrationer än i Tallinn. Vid busshållplatsen, en gråtande tjej. På väg därifrån, två unga och skrattande killar med hennes mobiltelefon – på någons EU-moppe in på gångvägen.

Det var en gång då folk där gjorde mycket för att få komma hit, men där de idag har helt andra känslor. Nu börjar det bli tvärtom, när folk här börjar prata om ett nytt liv där. Tillbaka till framtiden?

5 svar på “DÄR OCH HÄR”

  1. Ett litet lästips?
    Skaffade just Göran Norrbys bok ”Huset von Fersens uppgång och fall.”
    Mycket intressant.
    Där kan man tala om förbindelser mellan Estland och Sverige.
    Fast du kan nog det mesta…

  2. När Martin Eriksson och Sofia, driver Radio Bubbla, bestämde sig för att flytta från Sverige gjorde de en omfattande analys av olika länder att flytta till. Efter vaskning blev två kvar, Estland och Malta, de valde Malta för klimatets skull.

  3. Jag är född 1963 och har varit med under den verkligt goda tiden i Sverige och får jag ha hälsan i behåll i något årtionde till kommer jag att få uppleva Sveriges samanbrott. Jag har varnat för detta sen 1975 när beslutet togs av en enhällig Riksdag att Sverige skulle vara ett mångkulturellt land tyvärr då som nu för döva öron.

  4. Antonsson, finns det svarta eller arabiska ester?
    Kan vem som helst bli est, bara man lär sig språket och anammar kulturen?

    Retoriska frågor.

    Estland är med ”svenska” mått mätt ett nazistiskt land. Och gott så för esterna. Jag önskar dem allt väl i framtiden och hoppas innerligt att de aldrig låter sig duperas som svenskarna gjort.

    https://en.wikipedia.org/wiki/Flag_of_Estonia#/media/File:Eesti_lipp.jpg

    Vackert.

    En allvarlig fråga: Hur är det möjligt att andra och tredje generationens ester i Sverige propagerar för kommunism, öppna gränser och öppen svenskhet i Sverige?

    När ens farföräldrars generation mördats av kommunister och ockuperats av etniska främlingar, hur fan är man skapt om man önskar detsamma åt de som öppnade dörren för en när man flydde?

    Jag ser det alltför ofta här i Sverige och jag kan inte för mitt liv begripa det. Varför är så få lojala mot sitt adoptivland?

    ”Ni släppte in mig och det gick ju bra, så nu släpper vi in resten av världen!”

    Det måste vara skönt att ha ett backup-land när det här går åt helvete. Vi svensk-svenskar har tyvärr bara ett land.

  5. PS. Observera att jag inte anklagar bloggägaren för att vara illojal. Jag tänker på människor jag har stött på i min vardag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *