ROLIGA TIMMEN

När jag hade läst klart Lena Mellins krönika, och hade Eva Franchells ledartext från morgontimmarna kvar i närminnet tänkte jag på en gasläcka. Nu vet ju jag att det inte går lustgas i gasledningarna under huvudstadens gator och hus, men texterna som författades av två av Aftonbladets tyngsta tyckare under den här dagen gav intrycket att något måste ha hänt som hade framkallat total eufori på redaktionen. En lustgasläcka vid Kungsbron? Någon som hade spetsat kaffet i personalrummet med en blandning av uppåttjack och hallucinogena droger? En speciell svampstuvning i lunchrestaurangen? Eller var det en kombo av ”all of the above” och en tidningsredaktions variant av roliga timmen…?

Jag vet inte vem som gjorde bilden på Magdalena Andersson som illustrerade Eva Franchells lovsång till fru Finansministern, men bildkonstnären måste ha gått på Göran Greiders kvällskurs för politiska amatörkonstnärer eller ha fått sin skolning vid DDR:s muralmålningsakademi. En lätt rodnad finansminister mot en grisrosa bakgrund och omgiven av en krans av nio röda rosor, och efter att sett den bilden krävdes det en hel del kraft att ta sig igenom Franchells euforiska glädje i ord. Tio miljarder till välfärden, och lyckan var total.

Eva Franchells text försvinner från Aftonbladets första sida, och med det draget även den episka bilden på fru Finansministern och alla röda rosor. Istället dyker Lena Mellin upp i en av de mest bisarra texterna som publicerats av någon som skall föreställa den största politiska kommentatorn på den största tidningen i landet. Visst kostar flyktingkrisen läskigt mycket, men lugn – vi har råd, skriver Mellin. Vi har råd med 336 miljarder på fem år, och vi skulle ha råd med ännu mer om vi bara ville och behövde berättar Mellin. Allt är frid, allt är fröjd.

De där 336 miljarder skattekronorna kommer inte att saknas i något annat departement överhuvudtaget. De svenska skattebetalarna som kommer att punga ut med 45.500 kronor var och en – eller i snitt – under fem år kommer inte att känna av den lilla uppoffringen. Vi har råd, var lugn skriver Mellin, och i bakgrunden kan man nästan höra Reinfeldt med sprucken röst orera om ”Öppna era hjärtan”. Häromdagen skrev förresten Fridolin och Andersson en debattartikel om en stor satsning på nya skollokaler, på 100 miljoner kronor – drygt 13 skattekronor per skattebetalare, bara som en jämförelse.

Om en regeringen i en budget plötsligt är tvungen att öka på en utgiftspost med 31 miljarder skattekronor bara sisådär så spelar det ingen roll att Lena Mellin skriver att jag skall vara lugn, att vi har råd med det och lite till om det skulle behövas. Jag blir inte lugn, jag blir oroad. Jag vet hur det låter när alla andra departement äskar medel för sina satsningar och kostnader. Ingen får 31 miljarder bara sisådär.

Försvaret skulle till exempel inte få 31 miljarder kronor på ett bräde om Putin så invaderade Finland, men skulle Försvarsmakten råka få 5, 7 eller 9 miljarder kronor extra så skulle Lena Mellin absolut inte skriva att vi har råd med det, och att vi skulle ha råd med mer om det skulle behövas. Eva Franchell skulle inte hylla fru Finansministern, och det skulle absolut inte finnas en idolbild på Peter Hultqvist på marschträning över ett fält av rosblad. Skolan skulle inte få 31 miljarder kronor rakt av om så nästa PISA-rapport hade visat att Fridolin på sina 100+ dagar hade fått ner de svenska skolresultaten till zimbabwiska nivåer.

När Lena Mellin euforiskt skriver att vi skall vara lugna, att vi har råd så säger jag att visst har vi det – men att låtsas som om de där 31 miljarderna i VÅP:en eller de där 336 miljarderna på fem år bara ramlar ner över oss som en allsmäktig allmosa är att idiotförklara oss alla. Naturligtvis finns det andra satsningar och reformer som kommer att få stå tillbaka, som kommer att reduceras eller strykas. Det kommer att finnas andra departement och myndigheter som kommer att få kämpa med näbbar och klor för att få en spottstyver av de där 31 miljarderna.

Att inte prata om det, om vad migrationen och integrationen skall få kosta och innehålla är ett dåligt skämt – värdigt roliga timmen i Schibsted-huset vid Kungsbron. Hade Aftonbladet haft en ambition att iallafall någon gång, någonsin bli tagna på allvar så hade Franchell kunnat skriva en djup text om välfärds-Sveriges utmaningar och Lena Mellin en krönika om att vi borde oroa oss över hur länge pengarna räcker och till vad. Men det gör de inte. Man kan ju tro att de är helt från vettet inne på Aftonbladet, eller var – iallafall igår.

När sedan Eva Franchells kollega Anders Lindberg avslutar VÅP-dagen med en ledare om ”Analsex oroar den brittiska regeringen” så behöver vi inte tro längre. Då vet vi att hela Aftonbladets kader av tänkare och tyckare måste ha haft roliga timmen, på ett eller annat sätt…