ETT SYSTEM AV SYSTEM

DN har här och nu en rubrik som lyder ”NATO-experter: Ryssland kan lätt inta Gotland.” Själv är jag varken ”NATO” eller ”expert”, utan mer en sedan länge avrustad relik i dåtidens försvar och numera träl i vårdsvängen. Jag skulle kunna sätta rubriken ”Synsvag underskötare: Ryssland kan ta Gotland hur enkelt som helst” men det är ingen bra rubrik om man skall sökmotoroptimera…

Lars Wilderängs debutbok ”Midvintermörker” har numera några år på nacken, men även om det har runnit massor med blod på det ukrainska slättlandet runt Donetsk och Luhansk sedan publiceringen så är boken fortfarande väldigt aktuell. De svenska förband som i Wilderängs bok skall försvara Gotland är nämligen exakt det som Sverige avser göra till ”Stridsgrupp Gotland”, ett stridsvagnskompani och ett mekaniserat kompani. Det finns även några hundra tappra hemvärnsmän på ”Öjn” – och de är allt som finns där här och nu tillsammans med 14 stridsvagnar i ett stort plåtskjul. Det som har hänt sedan ”Midvintermörker” gavs ut första gången 2011 är att Ryssland har finslipat sina förmågor, sin taktik och allt annat som skulle förstärka fördelarna för en angripare som vill ta Gotland.

Ryssland kan gå direkt från sina fredsgrupperingar i Pskov – 76. luftlandsättningsdivisionen – och i Baltijsk, Kaliningrad – 336. marininfanteribrigaden – under förevändning att det är ännu en av dessa beredskapsövningar som Ryssland då och då genomför. Dessa två förband är tillräckligt starka för att knäcka hemvärnet på Gotland på några minuter, och för att avvärja alla svenska försök att ta tillbaka Gotland i några sekel. Även om Ryssland är så senfärdiga att det dröjer tills dess ”Stridsgrupp Gotland” finns på plats så är utgången given. Det spelar ingen roll hur mycket tapperhet eller heroism som plockas fram, det kommer att vara kört.

Sverige kommer som vanligt aldrig att hinna reagera i rätt tid, med rätt svar. Sverige kommer i fallet Gotland aldrig att kunna förlita sig på något annat än det som finns på Gotland när det smäller. Vi kan ju försöka oss på att förstärka Gotland när det är för sent, men då med en marin som inte kommer att räcka till och ett flygvapen som inte kommer orka med alla sina uppgifter. Defaitist? Javisst. Men för varje dag som går är det en ny dag då vi borde göra rätt, göra mer. Vi gör litegrann, men vi gör absolut inte tillräckligt och tillräckligt snabbt.

Gotland behöver en tröskel, ett system av system som gör att det behövs mer planering och en mer omfattande operation för att ta ”Öjn”. Det behövs luftvärn med lång räckvidd. Det behövs ett kustrobotbatteri. Det behövs sensorer som funkar och som har back-up när den första masten sprängs, och det behövs tillräckligt med trupp för att försvara detta system av system. Det behövs en beredskap som kan hantera ett strategisk överfall, och det behövs ett underhåll som fungerar. Det behövs en ständig marin närvaro öster och söder om Gotland på – men framförallt under – havsytan. Den stridsgrupp som nu skall krystas fram kommer att ha ca 300 soldater. En riktig tröskel behöver minst tre gånger så många soldater med tillhörande system av system.

NATO oroar sig. NATO:s baltiska medlemsländer oroar sig ännu lite mer. Ryssland frestas att tänka tanken hur man bäst skall agera den dagen spänningarna i vår del av världen blir ännu hetare. Mellan oron och frestelsen ligger vi, landet Önskedröm – där man inte i planerar mer än nödvändigt för det otänkbara och definitivt inte agerar för att göra det otänkbara ännu mer otänkbart för som tänker otänkbara tankar.

Det vi gör på Gotland för att höja garden räcker inte. Det är för lite. Det är för sent. Det är för naivt, som det kommer att kunna förklaras i framtiden…