JAG ÄR INTE RÄDD…

”Jag är inte rädd. Jag kan flyga.”

Varenda svensk med åldern inne för att komma ihåg den första och episka filmen om Sällskapsresan minns Stig Helmer och hans sätt att hantera sin flygrädsla. Han var livrädd inför flygturen, men han skulle intala sig att det bara var trams…

Jag är inte ett dugg flygrädd. En gång för länge sedan, under en inflygning mot Ronneby och Kallinge var det förvisso nästan så att jag sket på mig inne i det skrangliga flygplanet från Kronflyg. En resa full av turbulens och kastvindar, ett höstmörker och ösregn som slog mot rutorna när vi låg under molnen. En öppen dörr in till piloterna som slet som furier med spakarna. Men det var då, för nästan 30 år sedan och under den korta militära karriären. Sedan dess har jag aldrig varit rädd, inte förrän nu.

En terrorists våta dröm är att skapa rädsla, fruktan och ångest hos både oskyldiga som ”skyldiga” medmänniskor, och de där terroristerna som förvandlade World Trade Centers tvillingtorn och en del av Pentagon till massgravar i betong, glas och armeringsjärn lyckades extremt bra. Filmerna United 93 och Flight 93 skapade iallafall hos mig en påspädning av rädsla. Några dussintals dokumentärer om samma händelser fyllde på ångesten till smärtgränsen.

En terrorists mål är att skapa konflikter mellan folk som annars inte skulle bråka, eller vara rädda för varandra. Terroristerna som i Allahs och Islams namn har ställt till med kaos och katastrofer har lyckats utmärkt, och det är jag ett levande exempel på nu.

Helsingfors flygplats häromdagen. En mellanlandning på väg hem mot Sverige efter ett besök hemma i Estland. Några timmar för att ladda batteriet i mobilen och hämta krafter efter den 18 minuter långa flygresan över Finska viken. Då kommer de där, sällskapet med långa mörka skägg, kaftaner och lustiga mössor. De ser ut som ett gäng uppklädda ISIS-krigare och de låter lika mycket som de syns. De tar kurs på vår gate, och flera av de som väntar börjar se besvärade ut, nervösa. Jag vet inte vad jag visar, men i mitt inre spelas scener från United 93 upp och jag kommer på mig själv med att fundera över i vilket av Stockholms landmärken de där kufarna kommer att sätta det lilla flygplanet? Globen? Stadshuset? Hötorgsskraporna?

Snabbt slår jag ifrån mig de förutfattade tankegångarna, och skäms en aning. Sällskapet kramar om en ensam figur som ansluter till oss väntande, och rör sig bortåt i den stora terminalen. Ännu en gång får jag skämmas över min reaktion, när jag drar en djup suck av lättnad. Jag ser att flera andra väntande gör precis samma sak där och då.

Släpps in och ner i gaten för att vänta på en buss som skall ta oss bort på plattan, allt är lugnt – allt känns fint. Men så ramlar hela det där sällskapet ner för trappan mot oss andra väntande, högljudda och iögonfallande. Alla skulle de med till Stockholm, och bland alla de andra passagerna sprids femtio nyanser av blekhet snabbt. En äldre kvinna ser närmast svimfärdig ut men får några lugnande ord av en av de få med normal hudfärg kvar, en lätt berusad man som lät ungefär som Jörn Donner när han lugnade pedagogiskt.

”Det finns inte någon som helst anledning till oro. Jag gick bakom de där figurerna genom säkerhetskontrollen och det tog minst 45 minuter per skalle innan de var igenom. Hade de så bara haft en säkerhetsnål för att hålla ihop kaftanen hade de fått problem…”

Jag hörde det där, tog ett djupt andetag och intalade mig själv att ”Jag är inte rädd. Jag kan flyga”. Sedan kom den i retur, skammen över att döma några oskyldiga unga herrar till något de med till visshet gränsande sannolikhet inte var eller är. Ångesten försvann, och jag började istället att störa mig mer på att de var tvungna att skrika med varandra trots att de allihop fanns inom 4 kvadratmeter.

Jag var inte längre rädd. Jag kunde flyga, och det blev en underbar inflygning över centrala Stockholm, med Globen, Stadshuset och Hötorgsskraporna väl synliga på vägen mot Bromma. Om det finns något jag är rädd för nu, så är det rädslan över att terrorister där och här har fått mig att bli rädd och dömande. Sannolikt är det mänskligt att reagera som vi gjorde, jag och alla andra på Helsingfors flygplats. Samtidigt är det omänskligt att det skall behöva vara så. Terroristerna har lyckats skapa en kronisk rädsla, och inte bara hos mig av vad jag kunde jag se…