VÅLD

Våld är den enfaldiges sista utväg.

Semestertider brukar vara den tid då nyhetsredaktionerna får leta rejält efter något som i bästa fall kan kallas nyheter. Ofta blir det något framkrystat trams av någon semestervikarie som hamnar på nedre halvan av sidan 8 i pappersupplagan eller nästan högst upp på webbsidan. Men den här sommaren råder ingen torka, vare sig i den svenska naturen eller i nyhetsrapporteringen. Två sena kvällar, två nätter då allt har handlat om våld…

När de första nyheterna från kuppförsöket i Turkiet fick mobilen i fickan att vibrerar våldsamt av en ”Flash” här och ”Flash” där så var jag på väg att twittra något om att det inte finns något ont som inte har något gott med sig med tanke på att den fanns en chans att Erdogan tid som Turkiets president snart skulle vara ett kapitel i historieböckerna. I fallet Erdogan hade det varit något gott i det onda militära maktövertagandet, men så hade vi Nice, ”lastbilsterrorn” och massmordet på drygt 90 oskyldiga barn, kvinnor och män. Där fanns det inget gott i det onda. Det var bara vidrigt våld.

När jag såg de första rapporterna från Turkiet verkade det som om risken – eller chansen – fanns kuppmakarna skulle lyckas och att rapporterna om att Erdogan var på flykt mot Tyskland eller Storbritannien var berättelsen om folkvald president på flykt när makten var förlorad. När jag nu läser de senaste bulletinerna från Turkiet är Erdogan starkare än någonsin och vägen ligger öppen för Erdogan att göra lite vad han vill med sitt land. Kuppförsöket har gett presidenten fria tyglar – både från andra partier i Turkiet, från hela omvärlden – att göra som han känner nu.

Erkänner villigt att jag inte har mer koll än någon annan självutnämnd amatöranalytiker och att jag är trött efter en natt på jobbet då uppmärksamheten oftast var på någon jätteung patient men ibland på Al Jazeeras liverapportering från Erdogans Turkiet. Men jag kan inte låta bli att tänka på att den enda som vann något på nattens offer, och det våld som utspelade sig i Turkiet är just Erdogan. Det har cirkulerat teorier på nätet om att Erdogan själv var eller är en av hjärnorna bakom kuppförsöket, att de soldater och officerare som gjorde kuppförsöket hade duperats och lurats att tro att resten av Turkiets väpnade styrkor skulle ställa upp på deras påhitt. Nu blev det inte så, och Erdogan spelar rollen som en segerherre med folkets odelade stöd.

Tyskland 1933. Riksdagshuset i Berlin brinner ner efter ett attentat. Den folkvalde ledaren Hitler griper tillfället i flykten och tar makten fullt ut på alla sätt och vis. Demokratin blir ett minne blott. Den totalitära staten föds och terrorn inleds. Vem och vilka tjänade på Riksdagshusbranden? Och hade världen med facit i hand uppskattat ifall Wehrmacht – den tyska krigsmakten – hade kuppat bort Hitler i mitten på 30-talet innan katastrofen Andra Världskriget var ett faktum? Erdogan är inte Hitler, men det finns i min skalle stora frågetecken om vilka ambitioner Erdogan har med sitt maktutövande.

Det är svårt att sova de här nätterna och dagarna. Världen känns instabil och våldet äger nyhetsrapporteringen. Jag är som vanligt en konspirationsteoretiker som grubblar över hur dåligt planerat det turkiska kuppförsöket tycks ha varit, hur taffligt det utfördes och med vilken dålig tajming kuppmakarna slog till. Med ett annat facit i hand kan jag bara se hur kuppmakarna bäddade för sitt eget misslyckande och inte gav sig själva en vettig chans att lyckas. Erdogan tjänade på ett nedslaget kuppförsök, en despot under press måste ofta ta till en regisserad fajt mot en inre eller en yttre fiende. Men vad vet jag, egentligen? Jag anar att världen blev ännu lite mer osäker…

God natt? Eller God morgon någon?