EKVATIONEN

Matematik har aldrig någonsin, någonstans eller någon gång varit mitt starkaste ämne i skolan. Tvärtom. Matematik var ämnet som tillsammans med de praktiska ämnena slöjd, bild, hemkunskap och musik drog ner mitt betyg. För trots att jag var rätt usel på matematik så förstod jag att alla de där treorna i de ämnena drog ner alla femmorna i alla SO-ämnena, svenskan och engelskan när det kom till ett medelbetyg. Den gången fick jag ihop ekvationen, men det får jag inte nu – och jag vill inte tro att det har med mina matematikkunskaper att göra. Det handlar istället om logiskt tänkande och sunt förnuft.

Häromveckan stod den nuvarande finansministern i TV och tidningar för att uttala sig om sin budget. Sverige är på väg åt rätt håll. Det finns några utmaningar, men det kommer att gå bra om ni bara kämpar på. Plus och minus kommer att gå ihop, inte nu men senare. Men jag får inte ihop ekvationen, som det matematiska UFO jag är.

Häromåret stod den dåvarande statsministern här och där och pratade om att vi – arbetare, tjänstemän, adel, präster, borgare och bönder – skulle behöva jobba tills vi var 75 år gamla. Någonstans i det tidsspannet skulle vi få lägga upp fötterna, ta det lugnt och ägna helgen åt Bingolotto och knyppling – om välfärden skulle gå ihop, om välfärden skulle fortsätta vara en välfärd. När jag flyger och tittar ner på de ändlösa fälten och ändlösa skogarna som Reinfeldt såg ser jag dödens fält. Ett samhälle där du, jag och vi får jobba tills vi dör för att klara av dagens välfärd. Min dystopiska vision behöver inte stämma, för jag är usel på matematik…

När jag sitter och lägger ihop min version av dagens Sverige får jag inte ihop det. Ekvationen stämmer inte. Plus och minus går inte ihop. Summan av kardemumman är inte kul. Allt landar i att jag under åren har utvecklats från en empatisk, inkännande och medmänsklig medmänniska till något cyniskt, egoistiskt och vedervärdigt. Iallafall om man skall tro de och dem som alltid får ihop sina ekvationer.

Själv kan jag inte förstå hur sjukvårdens del av välfärdens Sverige får ihop sina ekvationer. Barn vars föräldrar inte har betalat in en krona i skatt eller har jobbat en minut i det svenska samhällsbygget får avancerad sjukvård för hundratusentals kronor. Det är medmänskligt att det är så. Det är i allra högsta grad empatiskt. Men får vi ihop ekvationen när mamma och pappa är analfabeter och lär vara arbetslösa hur länge som helst – med det ekonomiska bistånd detta medför? Jag får inte ihop ekvationen, men så är är jag nuförtiden en egoist av värsta sort.

Själv kan jag inte förstå hur vi skall få ihop pensionssystemet. Folk som inte har jobbat en timme, en minut i yrkeslivet, folk vars inkomst har varit bidragssystemen, skall ha sin garantipension med mera. Folk som har spelat rollen som tärande och allt annat än närande under sina dagar, månader, år i Sverige skall ha en anständig ålderdom. Det är empatiskt att det är så. Det är i allra högsta grad medmänskligt. Men får vi ihop ekvationen när folk som inte skjutit till en krona till pensionssystemet skall ha sin del av kakan? Jag får inte ihop ekvationen, men så är jag nuförtiden en cyniker av värsta sort.

Själv kan jag inte förstå hur vi skall få ihop tillräckligt med resurser till den sviktande svenska skolan. Barn vars föräldrar är dömda till utanförskap på grund av sin egen bristande utbildning skall ha rätt till samma utbildning som alla andra. Att deras föräldrar inte har en chans i helvetet att bli plus istället för minus i den kommunala budgeten skall ju inte spela någon roll alls. Det vore hemskt att inte tycka att det är helt rätt och riktigt att det är som det är och riktigt så hemsk har jag inte blivit än. Får de små liven utbildning kanske de kan de bli de som bidrar i framtiden, till skillnad från sina föräldrar här och nu. Men jag får ändå inte ihop ekvationen med hur skolan skall finansieras idag. Kanske beror det på att jag är ett matematiskt miffo. Kanske på att jag är egoistisk cyniker.

Dagens politiker pratar och orerar om att vi är på rätt väg. Jag ser en annan väg, som går spikrakt åt helvete – om vi drömmer om att lämna över ett välfärds-Sverige till våra barn och barnbarn. Jag kan inte få ihop ekvationen om ett Sverige som klarar sin välfärd med dagens politik och ”utmaningar”. Det går bara inte att få ihop plus och minus, och det tror jag att dagens politiker vet. Skall vi ha en välfärd framöver som påminner om dagens välfärd lär vi som lever idag få jobba tills vi dör.

Är man lika cynisk som jag så kan man få för sig att det är en del av ekvationen, att slita ihjäl sig för barnens, barnbarnens och alla de andras framtid. Kanske är det just det som är den yttersta medmänskligheten. Men ekvationen, den går inte ihop. Inte i mina ögon…