DET SEKULÄRA SVERIGE

Det sekulära Sverige är en chimär, en illusion. Landet som skulle hålla isär politik och religion finns inte i verkligheten. Den svenska statskyrkan är avskaffad, men det statsbärande partiet håller sig fortfarande med en grupp för tro och solidaritet som verkar verka för att få det socialdemokratiska Sveriges verksamhet att synka bättre med religionernas tankar och idéer. I ett land som är sekulärt skall väl rimligtvis inget parti ha religiösa inflytelseorganisationer i sina led, oavsett om det är Tro och Solidaritet, Filadelfiakyrkan eller vilken muslimsk intresseorganisation som helst. Men så är det inte. I det sekulära Sverige påverkar de religiösa grupperingarna politiken, vissa mer andra.

Under förra mandatperioden hade de väldigt nya moderaterna den väldigt muslimska Abdirizak Waberi som riksdagsledamot. En religiös kuf, inte invald för att han var en hejare på något mer än att representera muslimer från Göteborgs norra förorter. Waberi hade aldrig blivit riksdagsledamot om det inte hade funnits en stark organisation i bakgrunden. Waberi var en moderat Kaplan, men värre. Det som Waberi satt och pratade öppet om i SVT:s program ”Slaget om muslimerna” från 2009 borde ha varit mer än nog för att göra Waberi omöjligt i politiken. Men inte i Reinfeldt ”öppna hjärtan”-variant av Moderaterna. Det var viktigare att ha en krigare ur rätt led i slaget om muslimernas röster i det sekulära Sverige. Idag är Waberi historia i Riksdagen, så också Reinfeldt.

Kaplan är demaskerad vid det här laget, avpolletterad och utanför regeringen. Men Kaplans avgång sörjs öppet av Miljöpartiet och en hel del av Kaplans vänner i politiken. Miljöpartiet är med sin krishantering även de demaskerade som totalt ointresserade av att stå upp för det sekulära Sverige, annat än i tomma ord. Miljöpartiet har istället i handling, genom sina nomineringsprocesser visat att man är extremt lättpåverkade för den och de som vill kapa ett naivt politiskt parti för egna syften.

Omar Mustafa var suppleant i socialdemokraternas partistyrelse i 6 dagar, sedan fick han lämna på grund av en alldeles för djup sammanblandning av religiösa ställningstaganden och ett påstått politiskt engagemang. I det sekulära Sverige borde man inte kunna gå direkt från religiösa inflytelseorganisationer till den politiska makten. De som idag stör sig på att man som avdankad politiker går från makten och härligheten till näringslivet borde fundera över vad som är värst – att lämna politiken för något nytt, eller för att gå in i politiken för underminera det sekulära Sverige…

Kaplan. Mustafa. Waberi. Alla är borta från den innersta maktens korridorer, men det finns med till visshet gränsande sannolikhet fler – många fler – i svensk politik med samma oförmåga att hålla isär den religiösa och den politiska övertygelsen. Vill vi ha det sekulära Sverige, där politiken och religionen hålls isär, så måste vi börja leta, börja städa ännu lite mer. Det handlar om vår framtid, om vilket Sverige vill skall ha.