IMPLOSION

För lite mer än tre veckor sedan lämnade Miljöpartiets kongressombud Karlstad och stadens kongresscenter efter tre dagar av kongress. Åsa Romson avsattes och ersattes av Isabella Lövin, medan Gustav Fridolin bet sig fast vid sin språkrörspost. Miljöpartisterna som lämnade Karlstad gjorde det säkert med en känsla om att den värsta stormen hade blåst förbi, att det efter regn kommer solsken. Då skulle Miljöpartiet börja med att börja om.

Tre veckor senare kommer en grön implosion. Miljöpartiet går från att vara det partiet som har haft en extremt hög takhöjd i sina ofta helt bisarra och utflippade interna diskussioner till att börja kräva att debattörerna kryper i den gröna krypgrunden. Ledande miljöpartister som Carl Schlyter och Valter Mutt avsätts för att de både inåt och utåt har anammat den pacifistiska, NATO-kritiska och naiva säkerhetspolitik som alltid har varit Miljöpartiets signum. Det är den anledning som anges iallafall. Jag tror att det kan vara en anledning, men inte hela orsaken.

Carl Schlyter var en av de som inte drog sig för att utmana Gustav Fridolin när Fridolin och Romson ställde sina platser till förfogande utan att mena allvar med det. Carl Schlyter har alltid varit tydlig med vad han vill, tycker och tänker och i det nya Miljöpartiet finns det inte plats för en subversiv sanningssägare. Kanske är det så att Valter Mutt ryker för att det första motivet skall framstå som trovärdigt, att de som inte lyder partipiskan får ta konsekvenserna av sitt svek. Valter Mutt är ju en tramspolitiker som ingen borde kunna ta på allvar, och ännu mindre bekymra sig om. En stolle som har fått fungera som en lina till det gamla öppet galna Miljöpartiet.

”Implosion är motsatsen till explosion, ett tomrum som plötsligt dras samman på grund av omgivande tryck.” – ur Wikipedia.

Makten framför allt. En grön implosion där Miljöpartiets kris lever vidare men på ett annat sätt än tidigare. En revolution där ledarskapet skall piska in en tidigare hyfsat fritt vandrande skock av miljöpartister i fållan för att framstå som något helt annat än det som är Miljöpartiets signum. Miljöpartiet skulle ha kunnat vara det fulländade oppositionspartiet, med drömmar som aldrig kan infrias, med en retorik som trollbinder andra drömmare. Att ta ansvar ligger inte för Miljöpartiet.

Det spelar ingen roll vad de gör, de gröna. De väljer att fortsätta kaosa på egen hand, utan inblandning av den tredje statsmakten som tydligen anammat en ensidig vapenvila. Slutet borde bara kunna bli ett, och det är att Fridolin slutgiltigt kvaddar allt det där som andra byggt upp innan honom.

Slutet gott? Allting gott!