AVDELNINGEN

Moderaternas kommunikationsavdelning blev avdelningen som försvann. Om inte på pappret, så iallafall i verkligheten. Kommunikationschefen förlorade den titeln och personalansvaret för vuxendagiset på Schönfeldts. Den numera rikskändisen och digitala kommunikatören Delmon Haffo fick foten med sådan kraft att han mycket väl kan vara Sveriges andra astronaut – efter Christer Fuglesang – och ensam rymdresenär i Sveriges första bemannade rymdfärd. Ytterligare en tjänsteman fick gå efter samtal med partisekreterare Tobé medan tre andra fick gula kort av det blåa lagets lagledning.

När kommunikationsavdelningen hos de ständigt nya moderaterna blev avdelningen som försvann så agerade partiledningen hos de kroniskt nyare moderaterna lika resolut som rätt. Den sekunden filmklippet med Delmon Haffo blev offentligt så dog Delmon Haffos politiska karriär. Processen från förundersökning, rättegång till fällande dom gick på några minuter. Brottet fanns ju på film. Det var ingen tvekan om skulden. Det fanns bara en väg och den gick mot ättestupa.

Efter denna affär och affärens efterspel kan ingen anklaga de alltid nyaste moderaterna för att ha bomullsvantar på sig när de skall hantera tjänstemän som gjort bort sig. Kallar man ett statsråd för hora rakt in i en kamera är man inte rätt person att resa land och rike runt för att lära partifolk opinionsbildning på nätet. Tvärtom är man nog den sämst lämpade personen som kan finnas för just det. Sedan spelar det ingen roll hur mycket just det ordet används bland dagens unga, i landets skolor och utemiljöer. Politiken måste kunna bättre. Politiker och politiska tjänstemän måste kunna föregå med gott exempel. Detta var ett skräckexempel ur den lägre skolan. Resultatet blev avdelningen som försvann, i praktiken.

Den illusoriska oppositionsledaren ser trött och besviken ut i nyhetsklippen, och jag förstår Kinberg Batra. De evigt nya moderaterna behövde inte det här, och absolut inte just nu när det diskussionen om debattklimatet har dominerat flödet. Statsministern ser mindre trött ut än vanligt, och nästan lite skadeglad när han kommenterar Haffos användande av det där ordet som statsministern själv aldrig skulle ta i sin mun. Jag förstår Löfven. Bara tanken på att en av de politiska huvudmotståndarna får sin kommunikationsavdelning slagen i spillror av ensam stolle måste ju innebära att fredagsmyset når rekordhöjder.

Hade Löfven varit mer av en statsman hade han med fördel kunnat strunta i att kommentera den moderata partikulturen. Hade Löfven varit lite mindre intresserad av att kasta sten i glashus hade han tänkt på den egna partikulturen innan han visade upp sina kunskaper om de andras partikultur. Det som Delmon Haffo tog sig för i ett skov av galenskap skulle lika gärna ha kunnat utspela sig i vilket annat parti som helst. Vänsterpartiet har haft sin beskärda del av dårar. Socialdemokraterna likaså. Sverigedemokraterna behöver ingen ytterligare kommentar. Och så vidare.

Moderaterna kickade Haffo snabbt och skoningslöst. Socialdemokraterna gör det inte, när det händer hos dem. När moderaterna är känslokalla och effektiva är sosseriet förlåtande och inkännande. SSU:aren som drev en blogg som kallade Reinfeldt för pedofil är idag pressekreterare hos statsrådet Shekarabi. Vad det säger om socialdemokraternas partikultur är i Löfvens värld sannolikt inget annat än käbbel.

Olika falla ödets lotter. Partierna fungerar olika. Det sosseri som nu – och med rätta – är, var och spelar upprört har ett regelverk för sina egna och ett annat för alla andra. Där de andra skall straffa, belönar man själva. Så kommer det tydligen alltid att vara. Man måste alltid vara bättre än sossarna. Det funkar inte att vara likadana, eller sämre. Att kalla ett socialdemokratiskt statsråd för hora är sämre än sämst. Förödande idiotiskt.

 

Länkar till Westerholm som skrivit i ämnet hittas HÄR och HÄR