”JAG HAR EN PLAN…”

Jag har en plan…

Man kan kanske inte tro att jag är kapabel till det, men jag har en plan. Det du ser på den här bloggen här och nu är bara ett embryo till det som är ett flytande slutmål. Det du ser nu är bara texter och inte så mycket mer än det. De flesta av er verkar uppskatta texterna, och det är jag väldigt tacksam för. Men jag har en plan, och jag tror att ni som läser den här bloggen kommer att gilla resultatet om planen blir verklighet.

Bara text är i det långa loppet rätt tråkigt, även om jag anstränger mig för att texten skall ha spår av satir, tendenser av tramsande.

Du som läser detta engagerar maximalt tre sinnen för att ta del av texten. Du ser texten, och du kan tyvärr inte vara blind för att ta del av mina grubblerier. Men jag har en plan, och det är att lägga till en uppläsning av mina texter för den som ser svagt eller inte alls. Allt annat är diskriminering mot de synsvaga och de blinda, och dessutom vet jag av erfarenhet av min radioröst är mycket mer tilltalande än min uppenbarelse. Vid sidan av det du ser när du läser det här involverar du säkert känseln – hur du tar emot det du läser – och smaken när du sväljer ner kräkset efter det att du läst de mest osmakliga delarna av texten. Lukt och hörsel har jag inte fått till, än.

Det var en gång, och jag hade precis gått från 112-operatör på SOS till ambulansdirigent. Jag jobbade tillsammans med en underbar människa, låt oss kalla honom Ola. Vi var ett par där och då, Ola och jag. Ola var erfaren och vettig. Jag var oerfaren, och ovettig. Men när jag var ny så var jag en ny röst för Stockholms läns ambulansbesättningar, och ibland även för gotlänningarnas tre ambulanser och deras personal. I något enstaka fall kunde jag även få kommunicera med ambulanser från gnällbältet – från Uppsala eller Södermanlands län – när det var frågan om samverkan i gränstrakterna mellan länen.

Det fanns två tjejer som oftast jobbade natt på någon av citys dygnambulanser, – A902, A907 eller A917 innan Rakel flyttade in med sina obegripliga radionummer. De två ambulanstjejerna fick för sig att jag var en pudding eller en hunk bara för att jag hade en trevlig radioröst. Efter ett utfört arbete ringde de upp Ola, för att fråga om jag var lika trevlig som jag lät. Ola svarade ”Ja” då. De frågade om de kunde få komma ner och hälsa på i bergrummet för att frottera sig med mig, mannen med den sensuella radiorösten. De frågade om de skulle köpa med sig lite fika, men Ola berättade att vägen till mitt hjärta och min själ gick genom ett Whopper-meal från Burger King. Tjejerna tog därför vägen förbi Burger King på Vasagatan, åkte upp på Brunkebergsåsen och ner i berget under Johannes brandstation med en herrans massa mat, till mig, till Ola och till sig själva. Ola mötte dem vid hissen, och de tittade nyfiket ut över det öppna kontorslandskapet för att identifiera hunken och puddingen.

Där satt 100 kilo ister, orakad, med en Greider-frilla vid bord 21 – och ambulanstjejerna ångrade nog sin utflykt. Jag tyckte mig se Ola le sitt mest pillemariska leende när han vinkade in mig i personalrummet strax efter klockan 02 en hyfsat lugn vardagsnatt. Driftledaren Mona tog över ambulansdirigeringen medan vi åt Whopper och ägnade oss att lära känna de vi jobbade med över radiokanalerna Adam ett och Adam två. Där satt två tjejer och tryckte i sig sin Nuggets medan jag fungerade som en kompostkvarn med min meny.

Nu försvann jag från ämnet, men jag ville att ni skulle veta vad det är som ni ger er in på om ni lyssnar och lyder slutklämmen. Rösten är okej, men uppenbarelsen är det inte. Men eftersom det finns poddar här och där känner jag att det är ett överspelat kapitel för mig. Jag vill mer, även om det innebär att ni skall behöva se på mig.

Jag vill starta min egen YouTube-kanal, minst lika pinsam som Fridolins men dubbelt som givande och trippelt så galen. Det kommer att bli en sammanfattning av veckans nyheter varje söndagskväll, bara för att utmana Agenda. Det kommer att bli en nyhetsrapport på extremt svår svenska bara för att balansera upp SVT:s nyheter på väldigt lätt svenska. Det kommer att bli rapporter och reportage från verkligheten, från hem där julgranen faktiskt brann ner eller julmaten tog slut. Det kommer att bli något som skall förstärka bilden av den här bloggen som unik.

Jag kommer att utveckla bloggen med ett antal gästkrönikörer för att vidga vyerna och det offentliga tyckandet. En röst kan efterhand bli monotont malande, alldeles oavsett hur sensuell rösten må vara i lyssnarens hörselgångar. Jag kommer att presentera Kapten Blåskägg en gång i månaden, och jag har en polis på kroken som vill berätta om sin vardag i verkligheten. Jag vill ha mer och fler tyckare och tänkare för att på en vecko- eller månadsbasis ta den här bloggen bortom min egen vokabulär och mitt eget tyckande. Även krönikörernas alster skall naturligtvis finnas i uppläst format, med en sensuell röst…

Först ut är en YouTube-kanal som funkar, och sedan att se till att alla som inte ser skall kunna höra mina texter. Därefter har jag ett gäng planer, alla födda ur det mycket konstruktiva samarbetet med Mikael Wilmarsgård – som jag vill rekommendera för alla som vill ha hjälp med hemsidebygge, fotografering eller både och. Men för att förverkliga allt detta kommer jag att behöva jag DITT stöd.

Det finns de som har reagerat på ”Stöd”-sidan, men jag skulle önska att fler gör det. Det finns de som har undrat hur man hamnar på ”Vänner”-sidan. Det finns de som har hört av sig och vill köpa annonsutrymme redan. Låt mig svara på frågorna. På ”Vänner”-sidan hamnar de som har stöttat I otakt med 1000 kronor eller mer. Några har redan gjort det, men jag vet inte om Ni vill synas. Låt mig veta. Vill Du synas där men har inte agerat ännu, agera och skriv ”Vänner” på överföringen -så syns Du/Ni där strax. Är Du en av mina vänner så får Du en unik ”I otakt-T-shirt”, verkligen unik för vänner. Vill Ni/Du köpa annonsutrymme – sök samband med mig på fredrik@iotakt.se för en förutsättningslös diskussion.

Vill DU bara stötta mina planer på en YouTube-kanal och en blogg anpassad för synsvaga – är det bara att titta till ”Stöd”-sidan. Allt stöd är välkommet. Allt stöd tas tacksamt emot. Utan er läsare är jag noll, ingenting alls. Utan er kan jag ha hur många planer som helst, men bara vara en dum drömmare. Just nu sitter jag som en tiggare med en pappmugg och ber om Din och Er hjälp för att förverkliga mina planer.

Stöttar man så skall man naturligtvis få något mer än alla andra läsare. Det kommer att vara en gräddfil in i mitt tänkande och tyckande, lite sådant som inte Ni andra kommer att få ta del av. Jag har en plan nämligen…

Jag har en plan, nämligen – och den handlar om att bli mest läst, mest omtalad och mest ökänd av de som tycker och tänker offentligt runt politik på nätet. Det är en lång väg dit, men det är mitt mål. Jag hoppas verkligen på Ditt stöd för att nå dit. Tack på förhand! Jag har en plan, och du som läsare är i allra högsta grad en del av den planen.