VARDAGSRASISM

En app, ett spel och ett sätt att ge ungdomar en bild av vardagsrasismen i Sverige. Spelet heter Reality Check, ofritt översatt till Realitetskontroll, och har skapats av bland annat Mångkulturellt Centrum och Anna Lindh-foundation. Spelet skall lyfta fram vardagsrasismen, som enligt spelskaparna finns överallt och hela tiden.

Vardagsrasismen finns. Om det kan det inte finnas några tveksamheter. Människor diskrimineras för sitt ursprung, för sin hudfärg. Men är vardagsrasismen så utbredd som spelet Reality Check och svensk media vill ha det till? Är det ett bevis på vardagsrasism när en läkare från Mellanöstern inte får jobba som läkare i Sverige när läkaren vägrar att görade prov och tester som krävs för att få svensk läkarlegitimation? SVT ville få oss att tycka och tänka så.

Men det finns vardagsrasism, som när man nekar en svensk kille som uppfyller kravprofilen och kunskapskraven för att bli brandman för att kvotera in en kvinna med utländskt påbrå som inte alls har samma förutsättningar för jobbet. Det är lika mycket rasism som kvotering. Vardagsrasismen är även när man väljer någon som heter Adam framför Abdullah bara för att namnen tolkas olika i en arbetsgivares öron.

I spelet Reality Check testade undertecknad – en bitter svensk gubbe på snart 50 år – att spela rollen som den 14-årige afrosvensken Malcolm. Den första vardagsrasisten som jag råkade ut för var en etniskt svensk gymnastiklärare som hade fräckheten att fråga om jag – i form av en 14-årig afrosvensk kille – kunde tänka mig att lära klasskamraterna afrikansk dans. Herregud. Den rasismen!?! Att tro att alla afrikaner kan dansa afrikansk dans, en dans som i sin tur inte existerar.

Som Malcolm besöker jag sedan en klädbutik, och provar en jacka med leopardmönster. Svennen i butiken har mage att påpeka att jackan är dyr, som om alla afrosvennar hade ont om pengar!?! Därefter har svennen i butiken fräckheten att påpeka att jag som afrosvensken Malcolm passar bra i den leopardmönstrade jackan. Därefter kläcker sig det dryga fanskapet ur sig att det är snyggt och exotiskt. Vilken satans rasist, den där blekfisförnäma butiksträlen…

Så där håller det på. Spelet får spelaren att tro att alla svenskar är vardagsrasister. Klasskompisen känner på mitt afrosvenska krull. Hon, med blonda flätor och dryg röst kommenterar håret. Hon är bara en av alla vardagsrasister som man tvingas möta i spelet.  I spelet är alla etniska svenskar som man stöter på vardagsrasister som bidrar till vardagsrasism.

Skulle någon få för sig att göra ett spel där man är ung blek kvinna som drabbas av sexuellt ofredande från en nyanländ,  eller där en svensk kille som rånas på allt av värde av ett gäng migranter varje gång han kliver utanför dörren – då skulle spelet vara fruktansvärt hemskt och vidrigt. Med rätta skulle ett sådant spel ha ansetts vara grovt generaliserande och vidrigt rasistiskt. Några få idioter är inte representativa för alla i den gruppen människor.

Ett sådant spel skulle befästa bilder och stämpla folkgrupper och folkslag som vidriga och hemska människor, när det faktiskt finns rötägg och guldpärlor i det verkliga livet. Precis som när det gäller oss som kallar oss svenskar, som i ett spel som tydligen skall spegla verkligheten gör oss alla till vardagsrasister. Reality Check skall fostra våra barn till goda människor. Det gör man genom att stämpla väldigt många vanliga människor som inte vill någon eller något illa som onda.

I spelet är det vardagsrasism att råka fråga fel person fel sak vid fel tillfälle. Om Reality Check visar en bild av verkligheten är jag vardagsrasist, men det hade ni väl redan räknat ut.