EN NY VARDAG

Det var länge sedan vi sågs, över tio år sedan. Då lämnade hon Stockholm för landsbygden, för att få det lite lugnare på jobbet. Bytet från storstadens – redan då – stökig akutmottagning till småstadens dito skulle ge henne en ny tillvaro. Så blev det inte. Hon sökte en lugnare arbetsmiljö. Hon fick en ny vardag.

Vi promenerar längs Ringvägen, från Eriksdalsbadet till Hornstull via Tantolunden, och vidare till hennes hotell uppe vid Fridhemsplan. Vi passerar Södersjukhuset, en strid ström av ambulanser rullar från båda hållen på Ringvägen med sjukhuset uppe på Rackarberget som slutdestination. Det som var ett överjävligt arbetspass då är den nya vardagen nu.

Vi går där i stadens larm, jag och en gammal vän. Senast jag såg henne kändes hon betydligt yngre än vad siffrorna i hennes personnummer visade. Pigg, alert och inte alls slutkörd. Men då var då, och nu är nu. Nu såg hon äldre ut, äldre än hon är i år och dagar. En ny vardag, en ny arbetsmiljö och en ny verklighet har tagit ut sin rätt. Det som var lugnt de första åren i småstaden har blivit en mardröm. Kollegorna slutar på löpande band. Arbetsmiljön är vidrig. Arbetssituationen är ohållbar. Vårdtagarna och deras anhöriga är mer krävande än någonsin, till och med på det lilla sjukhuset drygt 40 mil söderöver.

Sådant som var sällsynt när vi slet tillsammans är vardag nu, som det här med att hotas till livet av en frustrerad patient, för att man får vänta för länge på läkaren. Som att man blir puttad in i väggen av en förbannad anhörig, för att man får vänta påden där vårdplatsen som inte finns. Tankar snurrar, det är för många bollar att hålla i luften, och när man får gå hem som så följer jobbet med.  Vad glömde man bort? Vad hann man inte med? Vilka konsekvenser fick det som man glömde bort eller inte hann med? Försök att somna med de tankarna snurrande i huvudet.

Några timmars sömn. Kollegorna har slitit på men kaoset består. Många av de patienter som man lämnade för tio timmar sedan ligger kvar, på en allt annat än skön brits. Personalen får börja där de slutade, tio timmar har passerat men allt för lite har hänt. Nya hot, från samma personer som man lämnade kvällen innan. Så var det inte för tio-tolv år sedan, då vi senast sågs. Då kunde man vara säker på att de patienterna man lämnade på kvällen inte fanns kvar när man kom tillbaka på morgonen. Då kunde morgonpasset vara rätt lugnt, med tid för att städa, fylla på förråd och hålla efter i lokalerna. Nu hinns sådant aldrig med. En nyrenoverad akutmottagning förfaller snabbare än en politiker hinner klippa bandet.

För tio-tolv år sedan var det lugnt på landsortsakuten. Nu är det kaos, och alla dagar är lika kaotiska berättar min gamla vän. Hur det ser ut på storstadens akutmottagning vill vi inte grotta ner oss i. Konsekvenserna av en snabb befolkningsökning och nya patientgrupper är ändå alldeles för uppenbara för alla i vårdsvängen. Någonstans väntar ett lunchhak och det blir kallprat om vädret och byggnationer istället. Kalla det gärna för försvarsmekanism…

Det var några månader sedan vi promenerade, och det var vår. En sommar som fick ännu fler vårdanställda att fundera över sin framtid har hunnit passera. En sommar med kravaller på storstadsakuten och slagsmål på landsortsditot. Så läser man om en man i Uppsala som dömts för att ha dödshotat personalen på Akademiska Sjukhuset. Hotet var tydligt. De skulle dödas, med automatvapen. Han slogs med väktarna på sjukhuset.

Så kom domen och mannen får skyddstillsyn som straff. Som om det inte räckte med arbetsmiljön? Med arbetssituationen? Med en ny vardag på jobbet? En dom som inte säger något mer än att det är i det närmaste riskfritt att bete sig som ett svin mot landets vårdpersonal. Skyddstillsyn, är det ett skämt? Det är som om akutens personal skulle behandla ett hjärtstopp med såpbubblor. Sluta undra över varför personalen flyr. Ni har bara sett början…