ÄCKLIG. ÄCKLIGARE. ÄCKLIGAST.

Alltid ligger allt i betraktarens ögon. Vad man tycker är äckligt, äckligare och äckligast är ett högst personligt ställningstagande. Vissa tycker det är äckligt att se ett YouTube-klipp på någon som klämmer en finne och en decimeter lång pormask uppenbarar sig. Andra tycker att det är äckligare att se ett klipp på hur några terrorturister från Molenbeek eller Vivalla i Kalifatets sold dekapiterar en otrogen hedning på Liveleak. Ännu några andra tycker att det äckligaste som finns är att se Erik Hamrén försvara sitt landslag på en presskonferens. Själv har jag bilden klar för mig vad just jag tycker är äckligast, och det är socialdemokratisk utrikespolitik under 70- och 80-talen i allmänhet och i synnerhet sådana sossar som låtsas som om de inte alls betedde sig som de gjorde under de två decennierna –  då, när det var viktigare att stå på barrikaderna för friheten i Moçambique eller Angola än för våra broderfolks frihet…

Ett riktigt kräkmedel i äckelligan är utan tvekan Pierre Schoris sätt att agera i debatten. Idag uppmärksammades jag på ännu en av dessa otaliga debattartiklar som Pierre Schori hade fått in i DN. Den handlar om varför Pierre Schori agerar hallick åt Margot Wallström när hon säljer sig för att få in Sverige i FN:s säkerhetsråd. Det är en debattartikel om hur socialdemokratin agerat gentemot och för ofria länder i Afrika, och fokus i debattartikeln ligger på den lilla ögruppen Seychellerna. Pierre Schori slår sig för bröstet och rabblar upp länder långt bort som dåtidens svenska socialdemokrater alltid kämpade för och som nutidens svenska sossar skall kunna använda som ett alibi för att kunna pressa dessa länder att stötta vår kandidatur till säkerhetsrådet här och nu.

I förbigående nämner Schori det ”ofria Baltikum”. Men vad gjorde Schori för det ”ofria Baltikum” under sina nio år som kabinettssekreterare på UD? Han äcklade sig om ni frågar mig.

Lite saxade citat från vad Schori sade om Estland, Lettland och Litauens frihet under sin tid som näst högsta tupp på Arvfurstens Palats.

”De balter jag har talat med accepterar efterkrigstidens så kallade realiteter, och Helsingforskonferensen 1975 fastslog nuvarande gränser i Europa såsom gällande. Så jag tror nog att de ser det som att få autonomi, ökad självständighet, inom Sovjetunionen.” – Schori i Magasinet 6/4 1989.

”Vi bejakar naturligtvis en frigörelseprocess – i kulturell bemärkelse – i de baltiska republikerna. Samtidigt är det ofrånkomligt att de är en del av Sovjetunionen, vilket ju framgår av Helsingfors-överenskommelsen från 1975 som bekräftade Europas gränser.”– Schori i SvD 5/9 1989.

”Sverige vill inte bidra till någon separatism där. Vi har erkänt den nuvarande situationen…” Situationen var ockupationen. Schori i SvD 5/9 1989.

Pierre Schoris chef, dåtidens Margot Wallström hette Sten Andersson. Han var precis lika tydligt äcklig om de baltiska folkens situation som sin kabinettssekreterare. I Sten Anderssons värld var Estland inte alls ockuperat av Sovjetunionen och de de i Baltikum som ville ha frihet från den kommunistiska terrorn var i minoritet. Iallafall om man skulle tro på de svenska sossarna, på herrar Andersson och Schori.

Att min mor som estnisk flykting var lagd åt vänster var och är ett av mitt livs stora mysterier, ett lika stort mysterium som att det finns baltiska ättlingar som Pär Nuder med flera som kunde engagera sig i ockupationsförnekarna Socialdemokraterna. Medan dåtidens sossar, med Schori och Andersson i ledande positioner, slogs med näbbar och klor för Vietnams kommunistiska ”frihet”, för Allende i Chile, för Castro på Kuba och mot Portugals koloniala styre i södra Afrika så struntade samma sossar i friheten för våra broderfolk några tiotals mil österut över Östersjön. Ännu idag fyller detta agerande mig med massor av äckel…

Året var 2011 när Pierre Schori fick in en annan debattare men i Expressen och med rubriken ”Vi borde ha gjort mer för Baltikum”. Om det var äckligt innan så blev det ännu äckligare med den texten. Schori rabblar upp olika former av nonsens-stöd som balterna påstås ha fått av de svenska socialdemokraterna men han nämner inte att varken han eller hans utrikesminister tyckte att de baltiska länderna var ockuperade, ännu mindre skrek efter frihet. Balterna skulle rätta in sig i ledet, gilla läget och acceptera de i Helsingfors 1975 internationellt fastställda gränserna. Schori ville inte göra något som kunde öka på separatismen i Tallinn, Tartu, Ventspils, Riga, Kaunas eller Vilnius. Allt det engagemang som de svenska sossarna få visade för alla länder långt bort, allt det engagemanget visade de aldrig för Baltikum – inte förrän det var försent, inte förrän omsvängningen blev ett äckligt hyckleri.

Häromveckan skrev Schori en annan debattartikel om NATO, tillsammans med Maj-Britt Theorin. ”Prata hellre med Ryssland än gå med i NATO” var rubriken. Det var den gamle Schori som var i farten igen, en man som tog tydligt avstånd från den svenska solidaritetsförklaringens kopplingen till de nu fria baltiska länderna. Prata med Ryssland, och låt aldrig NATO få bättre möjligheter att försvara balterna. De var ju inte ockuperade 1940-41, 1944-1991 så skulle Putin komma på tanken att implementera de i Helsingfors 1975 internationellt erkända gränserna så skulle Schori med till visshet gränsande sannolikhet tycka att det var en cirkel som slöts.

Då kunde Schori på ålderns höst fortsätta att fokusera på Seychellerna, Guinea-Bissau och Kurrekurreduttön framför våra ofrivilligt fria grannar som längtar efter lite ofrihet igen…

Jag förstår inte hur man kan vara så äckligt illa ute, faktiskt.