RELATIVISTEN

Hur det ser ut på en akutmottagning i en stad eller ett land brukar vara ett rätt bra sätt att se hur staden eller landet mår. Under alla mina år, inom vården, har det faktiskt varit så. Det fanns nämligen en tid, för inte alltför länge sedan, då Södersjukhusets akutmottagning blev ”Årets arbetsplats” i huvudstaden. Personalen trivdes bra. Patienterna var hyfsat nöjda. Hoten sällsynta. Våldet ännu mer sällsynt. Men så är det inte längre, alldeles oavsett vad relativisten till politiker skriver eller säger.

Jag tror och tycker mig ha väldigt bra koll på hur det ser ut på landets akutmottagningar. Jag har vänner som lider alla helvetets kval på olika akutmottagningar. Malmö. Sahlgrenska i Göteborg. Södersjukhuset, Karolinska och Danderyd i Stockholm. Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Med flera. Bilden de ger samstämmig och djupt deprimerande. Hoten och våldet mot personalen ökar. Otrygghetskänslan bland patienterna skenar. Personalen anser sig vara helt otillräckliga för att kunna leverera den vård patienten förtjänar. Bilden de ger mig förstärks när jag själv hälsar på akuten. Det är ett tydligt bevis på hur Sverige mår.

Centerns EU-parlamentariker Fredrick Federley gav sig in i en diskussion om tillvaron på landets akutmottagningar. På Facebook gick Federley igång som den värsta relativisten. Det har alltid varit hemskt och stökigt på akutmottagningen, och är det hemskt och stökigt beror det främst på alkoholen – plus andra droger.

Att Fredrick Federley skall skriva mig eller akutpersonalen på näsan om hur det ser ut på landets akutmottagningar är lika lyckat som om jag skulle ge Federley råd om de bästa restaurangerna i Bryssel, som jag har passerat i förbifarten och utan att äta. Det är lika skruvat att Federley skall läxa upp oss om orsakerna till ett tilltagande kaos på akutmottagningarna som om jag skulle ge Federley tips på vilka damunderkläder som sitter bäst och skönast. Det blir inte bra, kort sagt.

Federley kommenterade i en diskussion på Facebook, där en artikel om skyddsrum och evakueringsvägar för akutpersonal dryftades. Relativisten Federley slog till med full kraft, och jag ger honom rätt i en sak – det har alltid varit stökigt på akuten. Men nu är det mycket stökigare, stökigare än någonsin. Stöket är dessutom mycket allvarligare än någonsin. Hoten är ständigt närvarande, och våldet står bakom hörnet och väntar. Antalet ordningsvakter i vårdmiljön har ökat stort, men räcker ändå inte till. Federley förklarar det med fyllerister och narkomaner.

Jag förklarar det med en samhällsutveckling där man har lärt sig att det har fungerat bra att hota sig förbi kön på akuten, eller till krogen. Det handlar inte om den lokala fyllbulten eller narkomanen med snedtändning. Vårdpersonalen klarar av dem. Man vet att de hot de uttalar, är något de glömt innan stämbanden fått fram det sista hotfulla ordet. Hotet från andra, aggressiva och utåtagerande patienter och anhöroga är en helt annan sak. Där känns hotet in i ryggmärgen, och man vet att våldet kan komma som en naturlig reaktion från den hotfulla.

Inte sällan känner de våldsamma och hotfulla patienterna sig kränkta av att en kvinna eller en tjej har mage att be dem – DEM!?!? – att sätta sig ner och vänta som alla andra. De är ju tuffast, ballast och den mest skräckinjagande som finns. Det är i den gruppen, och bland deras anhöriga, som orsakerna till hoten och våldet finns. Det går inte att komma ifrån, hur mycket man än vill…

Om det är något Federley borde göra istället för att relativisera tillståndet på landets akutmottagningar så är det att fundera på vilket ansvar han själv – som fullblodspolitiker- har för att det ser ut som det gör. Det borde alla självutnämnda förstå-sig-påare och relativister i politikeradeln fundera över, innan de skall försöka lära vårdpersonalen hur verkligheten ser ut, egentligen.