SJUKHUSET

En lugn natt på gamla Astrid Lindgren och det ännu äldre gamla Karolinska. Det var bara veckor kvar till inflyttning i den nya huskroppen, det sprillans Nya Karolinska. Efter tio minuters promenad i kulverten stod jag där det gamla slutade och det nya började. ID-kortet öppnade dörrarna, och innanför var allt det som var allt det slitna, nedgångna som var det gamla Karolinskas signum något annat. Det luktade nytt. Jag började min första vandring genom de lokaler som skulle bli min arbetsplats för ett halvår.

Det blev ett halvår som förändrade min bild av det nya, moderna  Karolinska i grunden. Nyhetsartiklarna nu handlar om ett fuskbygge, om ett sjukhus som inte fungerar. Min bild efter ett halvår på golvet på Nya Karolinska är att nyhetsartiklarna stämmer bra, men att det faktiskt är ännu värre. Jag borde ha förstått något under min första vandring, men då tyckte jag att den pågående generalrepetitionens misslyckande var rätt underhållande. I kulverten, en drös med robotar som rullade omkring för att fylla på förråd, tvätt och annat i den hypermoderna vårdmiljön. Råkade du hamna i vägen för en robot så tvärnitade den, för att med en metallisk röst be dig att kliva åt sidan.

”Du står i vägen. Var vänlig flytta på dig.”

Långt bort i kulverten stod robotarna på rad. En som hade kört åt fel håll, och en kö av andra robotar som var på väg åt andra hållet. De pratade med varandra. Alla var tydliga med att en annan robot stod i vägen. De bad vänligt att den andra roboten skulle flytta på sig. Men det funkade inte. En robotkakafoni, och jag tänkte filma spektaklet med mobilkameran. Det satte väktaren och serviceteknikern som försökte styra upp kaoset stopp för. Det passade sig inte.

Min nya arbetsplats, uppvakningsavdelningen för barn, hade glömts bort när man ritade och planerade sjukhuset. Det löstes genom att man snodde operationspersonalens tilltänkta fika- och lunchrum och fixade till ett uppvak i lokaler som inte alls kändes ändamålsenliga. Uppvaket på gamla Astrid kändes mycket bättre, om än betydligt mer slitet. Där var vårdmiljön byggd för att fungera inte bara i teorin, utan även i praktiken.

Det blev december och vi flyttade in. Några dagar med nyhetens behag, sedan började felen. Dörrar som inte gick att öppna. Dörrar som inte gick att stänga. Ett larmsystem som inte fungerade. Telefoner som inte gick att använda. Lokaler som var nya, fräscha och moderna – men som inte fungerade som vårdmiljö.

På barnintensiven fick man börja med att slå ut väggar i den sprillans nya lokalerna. Enkelrumskonceptet med en patient per vårdsal fungerade inte med den personaltäthet och den organisation som fanns på BIVA. Personalen flydde och antalet vårdplatser drogs ner. På Nya Karolinska blev det färre intensivvårdsplatser för barn än på det gamla. Personalflykten var en orsak, lokalerna en annan. Ingen man pratade med trivdes i den nya miljön.

Golvet släppte. Lister lossnade. Lampor gick inte att släcka. Vatten läckte. Dörrar saSprillans nya apparater startade inte. I den miljön skulle vi ta hand om fler patienter och anhöriga. Det blev en omöjlig ekvation.

Nu står Nya Karolinska där i den framväxande Hagastaden. Ett glaspalats, ett skrytbygge som kommer att vara för litet när det har öppnat helt. På det lilla torget framför det nya sjukhuset kommer det att finnas ett fint hotell. Eftersom man var för snåla när man planerade för läkarnas jourrum kommer det vara så att ett tvåsiffrigt antal hotellrum kommer att behöva hyras in. Allt för att läkarna i verksamheten skall kunna få sitt ”eget” jourrum.

Det finns så många feltänk, så många skavanker och så mycket som skulle kunna vara bättre på Nya Karolinska. För en herrans massa pengar har vi fått ett sprillans nytt sjukhus som knappt kan fungera som ett sjukhus. Det kommer att krävas ännu mer pengar för att skapa ett riktigt sjukhus av ett nytt sjukhus.

Men konstverken i hisshallarna är iallafall jättefina…