AV DÅRAR, BARN OCH ALKOHOLISTER…

Av dårar, barn och alkoholister får man höra sanningen. Den där meningen skall tydligen vara ett relativt modernt ordspråk, anpassat till den nutiden. Själv har jag då och då haft en rätt dysfuntionell relation till sanningen, men som heltidsdåre, före detta barn och då-och-då-alkoholist tycker jag ändå att jag är bra på att berätta sanningen om samhällsutvecklingen. I den mån man kan kalla det utveckling. Det handlar ju mer om avveckling, om man skall försöka sig på att vara ärlig.

Av dårar, barn och alkoholister skall man alltså kunna få höra det som är sant. För oss som har ett väl tilltaget BMI har det väl hänt både en och fem gånger att ett barn har kläckt ur sig ”Vad fet du är!” eller kommenterat till mamman ”Kan gubbar också föda barn?”. Av alkoholisten har man fått höra både det ena och det andra, bara för att med en suck kunna konstatera att det som sagts stämmer överens med verkligheten. Men dårarna, de är ändå bäst…

Läser man mina journalanteckningar så har jag varit en av dårarna två gånger. Eller tillräckligt mycket dåre för att hamna på ”hispan”. Två rejäla livskriser har skickat in mig på Sveriges svar på Gökboet gånger två. En gång på Danderyd och en gång på Löwenströmska. Jag var inte tvångsvårdad, men hade jag inte haft insikten att jag passade bäst där just då så hade jag varit ”LPT-ad”. Trots att omständigheterna var jobbiga så var det två tillfällen i livet som gett mig oändligt mycket. Det som inte dödar härdar.

Bland patienterna fanns det oändligt mycket klokskap. Om det var något vi hade gott om, utöver tabletter, så var det tid och möjligheter att prata av oss. Om samhället, om våra livsöden, om det vi var – och är – bra på samt det vi behövde jobba på. En nedsutten soffa i ett dagrum, och ett Fia-spel som scen och kulliss, kunde vi köra våra synkroniserade enmansföreställningar inför motspelare och en publik som fattade precis vad vi ville ha sagt. Skillnaden mot Aftonbladets ledarredaktion var total, även om de tycks vara galna på ett annat sätt därinne…

Väldigt mycket av mina ståndpunkter och slutsatser har sitt ursprung i de mycket givande diskussionerna med andra ”dårarna”. Så mycket klokskap, så många livserfarenheter, så många problemlösningar fanns det där.

Nu skall jag tydligen vara frisk, eller betydligt mindre sjuk iallafall. Nu tittar jag på min samtid, utanför dårhuset och långt borta från de andra dårarna. Tveklöst är det så att Sverige skulle ha fungerat bättre om vi på den där avdelningen på Danderyd psykiatriska klinik där och då hade fått styra landet här och nu. Otvivelaktigt hade vi lyckats bätter än de som styr landet i dag – Löfven, Strandhäll, Morgan Johansson. Det här landet, och det som händer i Sverige – från diskriminerade 11-åriga transsexuella elever på en skola till allt annat galet som sker – får mig faktiskt att längta tillbaka in på dårhuset igen. Samtidigt styrs landet på ett dåraktigt sätt…

Skall det behöva vara så? Att det är dårarna, barnen och alkoholisterna som står för sanningen i samtalen idag? Tydligen, och tyvärr. Trevlig helg på er, ändå.

9 svar på “AV DÅRAR, BARN OCH ALKOHOLISTER…”

  1. Fredrik Antonsson
    Måtte du fortsätta att gå i otakt med samtiden.
    Människor som kollektivt går i takt skrämmer mig.

  2. Du lämnar verkligen ut dig själv. Har du tänkt på att de som inte håller med dig gärna hänger ut folk för både det ena och det andra. Men jag gillar dig. Du står upp för vad du tycker.

  3. Jadu Fredrik, det är sannerligen inte lätt att hantera den svenska samtiden. De senaste 10 årens återkommande spontana kommentar på det man ser och hör sker i Sverige; ”nämen, vad i helvete!?”, har utvecklats till apatisk misströstan.

    Det är en märklig känsla att på bara 10-15 år gå från att vara en glad, bekymmerslös och positiv individ med framtidstro, till att bli en nedstämd, bekymrad och pessimistisk person som vantrivs i det hemland man tidigare älskade så djupt.

  4. Hej.

    Att vara normal är att tänka, känna och göra som alla andra. Detta är ett faktum, då det enda sättet att definiera eller mäta normalitet är genom med vilken frekvens och på vilket sätt en handling förekommer hos en population. Normalitet är således kvantitativt, inte kvalitativt som mått.

    Vad det konkret innebär är att en människas beteende av organisk och evolutionär nödvändighet härmar omgivningen; mer individ än så är ingen. Så, för en tysk i Tyskland 1930 var det normalt att anse att barn födda med handikapp skulle avlivas – sådan verksamhet påbörjades långt innan några nationalsocialister var mer än uppstickare bland de andra socialistiska partierna. För en svensk 1970 var det normalt att staten skall uppfostra ens barn. För en arab i Palestina 2010 är det normalt att anse att en kvinna som har sex utanför eller före äktenskapet skall dödas. Samtliga dessa tre åsikter är normala för sin rid och kontext, men kanske inte utanför densamma.

    Så det som idag kallas narcissistisk störning ses som onormalt och sjukligt – men vad händer om och när en majoritet personer i ett and fungerar på det viset? Då är det ju de som är de normala.

    Få vet som den som varit föremål för psykiatrin hur tunn civilisationens fernissa är, och hur grundläggande dehumanisering är som mekanism för att vi skall fungera normalt: patienten måste (med emfas på ’måste’) dehumaniseras patologiseras och objektifieras om personalen skall kunna använda tvångsåtgärder utan att göra våld på sin egen självbild.

    En (t ex) paranoid schizofreniker kämpar dagligen med att etablera normalitet och sans och balans i tillvaron, trots vanföreställningar, skov och hallucinationer: därmed är den personen akut medveten om skillnaden mellan det som är verkligt på riktigt och det som är vår gemensamma illusion av normalitet – det är ju i Sverige normalt att låta ens mor & farföräldrar, eller de egna föräldrarna, svälta till döds på kliniker istället för att hjälpa dem själva. Detta ses som normalt och gott, precis som avlivandet av livsdugliga foster eller könsstympning av flickebarn, så länge det rör sig om brunare barn. Det är det normala.

    Tack & lov för att man har arbetat med onormala människor (i mitt fall högfungerande autister, sk. ’aspisar’ med IQ på 150+ men som av staten klassats som utvecklingsstörda…), riktiga flyktingar, fd. legosoldater, med flera.

    Med det sagt, så har du nog inte lämnat dårhuset genom att utträda från psykiatrisk klinik så mycket som du inträtt i ett större, och värre dårhus.

    Gnothi Seauton – väl man börjat tänka som du länge gjort finns ingen väg tillbaka, men man kan finna tröst i att ge andra hopp genom att, som du gör med dina texter, visa att man kan tänka.

    Stå stark – du har ju baltiskt påbrå, inte sant? Ättling av folk som höll ihop under såväl ryskt som sovjetiskt förtryck har du en kulturell källa att hämta kraft ur, mot vilken svensk mähä-aktig fähus-totalitarism står sig slätt.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  5. Vad bra skrivet! Jättefint!

    Och den där ”Rikard, f d lärare” som kommenterat här vore kul att läsa mera av!

  6. Det är långt ifrån alltid jag håller med dig Fredrik, men oftast skriver du väldigt bra och detta inlägg var fantastiskt! Läser allt med nöje och nyfikenhet.

    Vad gäller vår kamratlige lärare så verkar han stå (ännu) längre ifrån mig men jag uppskattar verkligen, liksom du, hans kommentarer – mer sådant!!!

    Många tack.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *