Det finns två socialdemokratiska statsråd som jag har diskuterat politisk problemlösning med över en öl eller fem, och av de två heter en Morgan Johansson. Sossarnas bloggnätverk Netroots hade haft en ”Halabaloo”-dag på Sveavägen och ABF-huset med taktik- och strategisnack om hur man använder nätet för att nå ut med sina idéer, sina budskap. På kvällen hade sällskapet flyttat till en festlokal på Rörstrandsgatan, och dit skulle jag minsann gå.

Jag satt på tunnelbanan dit, drack öl som jag hade hällt upp i en en och en halvliters Trocadero-flaska och tänkte för mig själv att för att vinna ett slag och ett krig måste man lära känna fienden. Det var därför jag skulle dit. Jag skulle festa med folk där varenda tyckte annorlunda om det mesta och om allt. Efter ännu några öl men i riktigt glas snubblade jag över Morgan Johansson…

Det blev en trevlig kväll. Sossarna söp ner mig utan att jag behövde betala för mer än en öl – jag inbillar mig att det kallas ”partikultur” – och jag fick sitta och prata politik med Morgan. Han verkade vettig, påläst och någon att hoppas på. Det där hoppet som jag fick där och då har jag levt på tills igår, när Morgan Johansson öppnade dörrarna till helvetets bakgård i svensk politik, när landets justitieminister tyckte till om enskilda myndighetschefers rätt att klampa in på de politiska domänerna med sina åsikter. Det var inte lyckat. Det är misslyckat.

Morgan Johansson kan tycka som sin chef och sin chefs bollplank om Sverigedemokraterna, att landets tredje största parti inte är ett parti som alla andra. Justitieminister Morgan kan ha som sitt ingångsvärde att landets högsta polischef därför har all rätt i världen att hoppa på och gå i polemik med Riksdagens tredje största parti. Själv tycker jag att det är allt annat än rätt, och då syftar jag på både rikspolischefens politiserande av sin position och justitieministerns gillande av detsamma.

När Morgan Johanssons chef försöker sig på politiskt analysarbete finns det säkert någon som kan bättre vid sidan som säger till Morgans chef att de kan räkna med Vänsterpartiet i alla lägen och speciellt när det gäller budgeten. När Morgan Johansson säger att Sverigedemokraterna är ett parti som inte är som alla andra och som har en brun historia förtränger justitieministern att hans regering är beroende av ett annat parti som inte alls är som alla andra, som skickade fina telegram till Erich Honecker i DDR och blommor till alla kommunistledare i Kreml när det passade bäst.

Morgan Johansson spelade insatt med ”- Sen hade de (läs SD) en riksdagsledamot som sprang omkring med järnrör på stan. I vilket annat riksdagsparti som helst så hade han åkt ut.” Jag hostar till en och två gånger, rapar upp namnet Simon Fors i Pajala som aldrig åkte ur Vänsterpartiet för sina uttalanden om att fylla moderater med bly, giljotinera kungafamiljen och så vidare. Det partiet lutar sig sossarna och Morgan mot för att hålla sig kvar vid makten. De enda medlemmarna och företrädarna Vänsterpartiet vill göra sig av med är de som står för kvinnors rättigheter i förorterna…

Miljöpartiet sitter i Morgans och Morgans chefs regering. Det är ett annat parti som har avslöjat sig ha rätt grava problem med extremism. Om SD och Vänsterpartiets extrema problem ligger åratal och decennier bort så lever Miljöpartiet i samma problem idag – här och nu. Mehmet Kaplan är borta, men hans tentakler finns kvar in i Miljöpartiet. Yasri Khan är historia, men de som delar de i grunden rätt extrema värderingarna får stanna kvar om de lovar att inte visa det offentligt. Så ser det ut i Morgan Johanssons omedelbara närhet.

Hur hade Morgan Johansson reagerat om någon myndighetschef hade hotat med avgång om extremisterna med en allt annat än skön historia – Vänsterpartiet – skulle få fortsätta med att påverka budgetprocesserna och maktutövandet? Hur hade Morgan Johansson låtit om någon generaldirektör hotade med att lämna sitt ämbete om det blev ett extremt grönt miljöpartistiskt statsråd på just det departement man jobbade mot och med? Morgan hade gläfst, och varit jättearg.

Jag tror Morgan Johansson förstår hur fel det blev när han skulle backa upp sin partikamrat och landets Rikspolischef med några allt annat än väl valda ord. Det blev så illa att till och med jag som tycker att Morgan är rätt bra inte kan tycka något annat än att både Morgan Johansson och Dan Eliasson borde gå. Gå, bara gå…