ABORTRÄTT OCH PENSIONSRÄTT

Socialdemokraterna försöker att göra abortfrågan till en valfråga. Det kan de ju försöka med. Folk i allmänhet är nog mer bekymrade över skjutningar, vårdköer, brist på trygghet och integrationsutmaningar än om den svenska kvinnan skall få göra abort i vecka 12 eller i vecka 18. Socialdemokraterna skickar fram socialminister Strandhäll för att på en affisch och en bild titta på dig med sina rådjursögon, och säga att kvinnan minsann skall ha full beslutsrätt över sin kropp. Iallafall till vecka 18…

Själv funderar jag över vården, tiden och verkligheten. Strandhäll har ju varit ute och gapat om att folk lever längre, och därför borde jobba längre. En höjd pensionsålder för att vi gör framsteg rörande hälsan, sjukvården och kanske även arbetsmiljön.

Med samma resonemang borde Strandhäll landa i slutsatsen att man borde sänka den tid när abort funkar eller inte. För idag kan man rädda ett foster till livet mycket tidigare än när våra politiker valde 18 veckor som gräns för aborten. Strandhäll orerar om att en abortgräns på 12 veckor är kvinnofientligt. Herregud. Kvinnan saknar helt proportioner, men det visste ju alla redan.

Annika Strandhälls resonemang, i den mån kan kalla hennes tankeverksamhet för det, landar oftast helt fel. Skulle det finnas någon som helst konsekvens i det hon säger, tänker och tycker så skulle hon ta samma hänsyn i frågan om aborträttens tidsspann som pensionsåldern. Samhället går framåt. Det händer att sådant som tidigare ansågs omöjligt nu är möjligt. Ett foster på 18 veckor kommer sannolikt att kunna räddas av framtidens neonatalsjukvård.

Det är då som Strandhäll kommer att ha stått upp för att det är okej att döda en livsduglig människa. Förvisso liten, förvisso svag. Men är det inte den sortens människor som behöver mest skydd och stöd? Inte en kvinna som redan har haft tre månader på sig att fundera över framtiden…