GODHETSMANI OCH STORHETSVANSINNE – TOMAS BRANDBERG

Jag vill bjuda läsarna på en välskriven gästkrönika denna dag. Det är en Sverigedemokrat som får utrymme på I otakt, som om det inte räckte med virus och spamsidor när man söker sig till bloggen. Tomas jobbar i Riksdagen för de som Löfven kallar nazistfascisterna, som politisk sakkunnig i miljö-och jordbruksfrågor. Själv har jag fått förmånen att träffa en tänkande människa, med koll på hur man formulerar sig med bokstäver. Konstigt vore det väl annars, då Tomas är en av stöttepelarna i partiorganet Samtiden. Läs texten. Fundera ett eller några varv. Visst sätter Brandberg fingret i ögat på väldigt många?

 

Svenskarnas godhetsmani och storhetsvansinne

Om det går att identifiera ett problem av global karaktär kan man vara säker på att många svenskar för det första anser att problemet är Sveriges fel, för det andra att Sverige ska lösa det. Dessutom tror man sig veta hur det ska gå till, åtminstone i teorin.

Lösningarna brukar gå ut på att alla i hela världen ska resonera som den svenska medelklassen, och sedan anpassa sin levnadsstandard till nordkoreansk nivå. Vilket den svenska medelklassen inte gör, men det är en annan femma.

Föddes man på 70-talet kände man till att det rådde svält i tredje världen och helst skulle man må lite dåligt över att man själv hade det förhållandevis bra. Helt seriöst fick man ofta en känsla av att det var vi som åt upp afrikanernas mat. Dessutom var det vårt ansvar att se till så att ingen svalt och många svenskar trodde på allvar att vår biståndspolitik gjorde stor skillnad i fattiga länder.

Den grandiosa svenska neutraliteten räddade som alla vet hela världen från tredje världskriget, vilket var vår moraliska plikt efter att ha varit Hitlers allierade under andra världskriget. Sverige, skäms! Sverige, rädda världen! Det går om vi bara samlas på en plats och tar sats…

Tar vi en mer aktuell fråga så tror många att Sveriges 0,25 promille av världens totala nettoutsläpp av växthusgaser gör skillnaden mellan hopp och förtvivlan. Sverige måste ta sitt ansvar och vara en förebild för resten av världen. Alla tittar på Sverige, eller?

Klimatprofeten Johan Rockström vill enligt en artikel i SvD se massiva klimatsatsningar från Sveriges sida, ”kosta vad det kosta vill”. Det där borde oroa handikappade och gamlingar i äldrevården, som redan sitter med notan efter den svenska flyktingkrisen.

Femtio miljoner människor på flykt i världen, onekligen ett internationellt problem av stort format, skulle lösas med att just Sverige fyllde sina baracker med ett antal tusen av dessa femtio miljoner. Efter att hundrafemtiotusen – tre tusendelar av det totala antalet – accepterat inbjudan spred sig insikten att det inte var någon bra lösning. Många av dessa resenärer var dessutom helt vanliga ekonomiska migranter.

Till saken hör att resten att världen pekar tinningen åt den humanitära supermakten. Googlar man uttrycket på engelska får man huvudsakligen upp artiklar som är minst sagt kritiska till Sveriges agerande och orealistiska föreställningar. I den riktiga världen har vi aldrig varit någon modell för andra regeringar, ej heller bland våra nordiska grannar.

Bland större länder som USA, Ryssland och Frankrike förekommer uppfattningen att det egna landet har en särskild mission och en särskild roll i världen. Trots detta brukar man vara tydlig med att man agerar utifrån sina egna intressen. Men inget land av Sveriges storlek uppvisar samma besynnerliga kombination av skuldkänslor, godhetsmani och storhetsvansinne. I höstvindarna dansar många små löv, men bara det svenska lövet tror sig kunna vända vinden.

Är denna barnsliga självbild en form av kvarleva från 1600-talets ”fornstora dar” eller en övernaturlig tro på den egna förmågan, ungefär som när barn fantiserar om de egna handlingarnas magiska kraft? Eller är det nåt sorts post-protestantiskt sökande efter meningen med livet? Pastorn är borta men skuldkänslorna sitter i, sopsortering har ersatt Fader vår…

Vanföreställningarna hade nu inte spelat så stor roll om inte de usla analyserna dessutom hade lett till både slösaktiga och kontraproduktiva idéer om hur världens problem ska lösas. Vår biståndspolitik har generellt sett varit korruptionsdrivande. Klimatambitionerna har lett till skövling av skog och genom vår aningslösa migrationspolitik har vi belönat asylbedrägerier, riskabla resor och människosmuggling.

Visst är Sverige unikt, alla länder är unika. Svenskar är jordnära, arbetsamma, hyfsat hederliga och vårt land är fortfarande någorlunda tryggt och stabilt. Det räcker så. Och det bästa för Sverige och världen vore om vi började se oss själva som en helt vanlig nation bland andra, som inte till varje pris måste vara bäst på allt.

Hörde jag någon säga ”gör Sverige normalt igen”? Det låter som en utmärkt idé.