KRIGSFÖRBRYTARNA

Det närmaste jag har kommit en krigsförbrytare är en närkontakt av tredje graden med Jackie Arklöv, den dagen han sköts, greps och hamnade på min dåvarande arbetsplats – Södersjukhusets akutmottagning. På den tiden var Arklöv unik. De brott Arklöv hade begått, mot poliserna i Malexander och mot olika fiender, motståndare och andra medmänniskor var sällsynt vidriga. Men Arklöv var en sällsynt typ av människa på den tiden. Arklöv var en krigsförbrytare i ett land som då hade varit i fred i 195 år…

Utan att veta om det kan jag ha varit precis lika nära andra krigsförbrytare i det här landet som jag var Arklöv det där arbetspasset på försommaren 1999. Det finns betydligt fler som Arklöv i Sverige idag, sådana människor som har begått sällsynt vidriga brott i olika krig. I trängseln på tunnelbanan, i kön på ICA eller bara när man passerar varandra på en gångväg eller trottoar. Det finns krigsförbrytare som rör sig bland oss, och även om de är sällsynta så finns de där – ute i vårt samhälle.

Polisen har en egen grupp för att utreda krigsbrott. Den före detta Krigsbrottskommissionen heter numera Gruppen för utredning av krigsbrott. Den gruppen har behövt växa till sig rejält, med 66% – från 9 utredare till 15. Ändå räcker de inte till när antalet misstänkta krigsförbrytare ökar snabbt, och antalet fall av misstänkta krigsbrott och krigsförbrytelser hänger med. Antalet misstänkta krigsbrott som den svenska polisen tvingas utreda har nästan fördubblats på två år. År 2015 var det 42 fall som polisen fick jobba med. År 2017 hade antalet fall ökat till 79.

Hur stort mörkertalet är när det gäller misstänkta krigsförbrytare vet ingen med säkerhet. Men man vet att de finns. Några fastnar i Migrationsverkets filter, och hamnar hos Gruppen för utredning av krigsbrott. Migrationsverket är den största leverantören av anmälningar om misstänkta krigsbrott. Men några passerar obemärkt förbi, Jackie Arklöv-typer som släpps fria i det svenska samhället.

Jag försöker ta den sista biten Billys-pizza som har fått bli dagens lunch, men jag har tappat aptiten. Det kanske är vad jag behöver trots allt, med en BMI-kurva som nästan följer kurvan för anmälda krigsbrott. Jag tänker på Lövin, och vad den vice statsministern sade i partiledardebatten. ”Vi är ett land som ger resten av den demokratiska världen hopp”. Var hon vid sina sinnens fulla bruk när hon landade just i den meningen? Eller fattar hon inte vad vi har framför oss, vilket land vi håller på att lämna efter oss?