ROS OCH RIS

Dags för lite ros och mycket ris. Det handlar om regeringens utspel och satsning på polisen. Visst, det är bra att regeringen skjuter till medel till polisen. Det är bra att regeringen förstår att något måste göras, att det behövs en rejäl satsning. Det är bra att regeringen säger sig se poliskrisen och otrygghetskaoset. Det är inte lika bra att regeringen reagerar lika trögt som en sengångare på sobril. Det hade varit mycket bättre om regeringen hade gjort det man gör här och nu där och då, innan landet hade utvecklats till en skjutbana. Det handlar om förlorade år i kampen mot brottsligheten. Det handlar om att regeringen efter att ha blundat sig igenom en jobbig verklighet nu stirrar maniskt på en ännu jobbigare overklighet.

Att patientens hälsotillstånd har försämrats under lång tid har de anhöriga sett. De har oroat sig och pratat med avdelningsläkaren, doktor Eliasson – som hade fått sin läkarlegitimation genom i Frost Flakes-paketet. Eliasson talade alltid lugnt, sävligt och monotont med de oroliga. Det var ingen fara alls. Visst mådde patienten dåligt just nu, men det skulle snart bli bättre. Det var bara att ha tålamod så skulle allt bli bra. De oroliga anhöriga litade inte på beskeden. De såg ju vad de såg, men överläkare Löfven tyckte att alla synpunkter på Eliasson var käbbel. Överläkare Löfven hade fullt förtroende för Eliasson. Allt skulle bli bättre bara Eliassons vårdprogram skulle få effekt.

Sedan kom den där dagen då de oroliga anhöriga dök upp på besökstiden och mötte en patient som tog ett andetag varannan minut, där pulsen var lika långsam och oregelbunden som en SL-buss i morgonrusningen. Det gick inte att få kontakt med patienten, som mer eller mindre var på väg att dö. Då stormade Löfven in, med AT-läkaren Johansson och några utarbetade sjuksköterskor. Det var dags för full behandling. Allt man kunde göra skulle göras. Alla läkemedel som kunde tänkas ha någon effekt skulle användas. Löfven stod stolt och rak i ryggen och talade med de anhöriga. Det här är den största satsningen i klinikens historia. Nu var det dags att göra allt för att få ordning på de hälsoproblem som de anhöriga betraktade som en pågående förruttnelseprocess.

Någon anhörig käbblade obstinat om att det kanske hade funnits bättre förutsättningar om man hade agerat tidigare, på den tiden då det tydligen inte fanns några allvarliga problem. AT-läkare Johansson kliade sig på flinten medan avdelningsläkare Eliasson satt och pratade med sig själv inne i garderoben. Överläkare Löfven mumlade något om otacksamma fåntrattar, att man minsann hade haft råd med allt detta tidigare om bara skatterna inte hade sänkts av borgarpacket.

Sverige är sjukt. Sverige mår inte bra. Svensk polis mår riktigt dåligt. Svenskt rättsväsende är på väg att krascha. Detta är inte något som kommer som en blixt från klar himmel. Bara en döv, galen och blind person har missat att höra nödropen, förstå verkligheten och se behoven i rätt tid. Ett av de största problemen i Sverige är att den svenska politikern alltid reagerar alldeles för sent på alla problem och ”utmaningar”. Oavsett om det handlar om poliskaos, sjukvårdskris, försvarskatastrof, infrastrukturkollaps eller skolkalabalik är den svenska politikern alltid för sent på bollen. Allt måste rasa innan politikern fattar att de kanske är dags att använda den makt han eller hon har fått av folket för att göra skillnad. Alldeles för ofta blir det alldeles för sent, med alldeles för lite…