VÄRDEAVGRUNDEN

I det svenska debattklimatet är det ett ständigt oväder. En kall snålblåst, ett ihållande ösregn och låga moln som skapar ett evigt mörker. Det är svårt att stå ut. I denna tillvaro finns det även en tydlig värdeavgrund. På ena sidan de som anser sig ha rätt värdegrund, som är goda och inkännande av naturen. På andra sidan värdeavgrunden ser de sina motsatser, de som är onda och hemska sedan urminnes tider. Problemet är att när de som av de ”goda” betraktas som onda blickar ut över värdeavgrunden ser ett gäng naiva, godtrogna drömmare på andra sidan. På båda sidor avgrunden är man övertygad om sin egen förträfflighet, och att motståndaren alltid har fel. På båda sidor om avgrunden förutsätter man att de på andra sidan är idioter…

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg betraktar sig som god, om inte godast. Han finns på den andra sidan. Lindberg är pappa och småbarnsförälder. Att inte Lindberg skulle vara upprörd över terrordådet i Manchester existerar inte i min sinnesvärld. Det var ju ett terrordåd som i all sin ondska slog mot mammornas och pappornas barn, när de som lyckligast lämnade en konsert, en upplevelser för livet. För många blev det en helt annan upplevelse, för ett tjugotal den allra sista upplevelsen. På den goda sidan blir man alltid mer ledsen än förbannad över våldet, iallafall så länge våldet inte utförs av en högerextremist. På den andra sidan blir man varje gång ännu lite mer utåtagerande förbannad och uppgiven. Det är skillnad på värdegrund.

Anders Lindberg twittrade dagen terrordådet följande: ” – Rasister som försöker utnyttja terrordåd för att sprida intolerans är nog det vidrigaste som finns. Skäms”. Det blir lätt fel på de 140 tecken man har på sig för att få in sin poäng på Twitter. Här blev det fel. Man måste vara analfabet och dyslektiker för att inte få ordet ”vidrigaste” till just vidrigaste. Man behöver inte vara ett nättroll eller en galning för att tolka det Lindberg skrev som om rasisten – som börja spela ut sina kort efter ett terrordåd – är vidrigare än terroristen som utförde terrordådet. Någonstans där borde man koppla på omdömet, och förstå att Lindberg formulerade sig galet. Inte ens bland de självutnämnda godingarna på andra sidan värdeavgrunden kan väl någon vara så himla väck att nätrasisten betraktas som vidrigare än en massmördande terrorist?

Men istället för att förklara att det blev fel, för de som behöver en förklaring, kommer något som liknar en envis dåres försvarstal. Alla som har kritik, synpunkter och åsikter om formuleringskonsten på 140 tecken där nätrasisten blir vidrigare än IS-terroristen klassas som troll och idioter. Det spelar ingen roll om man är en upprörd tvåbarnsmor som blir ännu mer upprörd över att se en text där vidrigheterna rangordnas på ett galet sätt. Det hade varit så lätt att skriva något om förlåt, att det blev fel. Istället blir tvåbarnsmamman ond, islamofob, rasist och ett troll som inte vill förstå. Är man en kritiskt läsande pensionär vid läsplattan med största tänkbara typsnitt på serviceboendet som stör sig på en text där vidrigheten tycks relativiseras blir man lika vidrig i den goda ledarskribentens ögon. Allt som ett resultat att vi inte vill eller kan förstå varandra, på olika sidor av värdeavgrunden.

Jag är ond. Jag betraktas nog som jätteond av de i det självutnämnda goda laget. Jag har tröttnat på jämförelsen mellan hur många som dör i trafiken jämfört med terrorismen. Jag orkar inte längre klistra dit en ny flagga på Facebook-profilen varje gång det smäller. Jag har sedan länge tröttnat på att se ”Pray for…” följt av en ny stad i färggranna statusuppdateringar på Facebook. Jag mår illa av allt snack om att leva livet som vanligt, vända andra kinden till och älska fram en tillvaro där terrorn bara blir en ond, hemsk dröm. Vår civilisation är i krig, men vi tar inte upp striden på allvar.

Vi låter folk radikaliseras, åka ner och fostras till terrorister för att sedan släppa in dem här igen. Naivt? Nej. Suicidalt. Men det får man inte säga eller skriva, för då är man ond, rasist och hemsk. På andra sidan värdeavgrunden sitter de med rätt värdegrund och pekar finger. På oss som har fel värdegrund, på oss som har ruttnat nu och som inte har lust att prata om utanförskapets orsak till att en uzbek plöjde fram med en stulen lastbil på Drottninggatan.

Vi har lust att skrika att det är nog nu, att de som inte vill leva som oss – med oss och som vi – inte behöver göra det. Det borde bara finnas bara en väg framåt för dem som hatar vårt sätt att leva, och den leder till en utgång. Det är inte rasism. Det är en självbevarelsedrift. Men det vill inte de på andra sidan värdeavgrunden förstå, och jag kan inte förstå varför de inte ens vill försöka förstå mig…