BAKOM KRÖKEN – GRÄNGESBERG

Oavsett från vilket håll man närmar sig Grängesberg så är känslan att samhället bara dyker upp där, bakom kröken eller kurvan. Från Ludvika-hållet först en kyrkogård och sedan ett enormt bryggeri. Från Kopparberg en konstig vägtunnel och en vanlig vägkrog. Sedan ligger Grängesberg där, med sin nedlagda gruva och tynande tillvaro. Grängesberg lever, tack vare Spendrups.

En av de mest kända grängesbergarna i den här virala miljön är Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin. Jag har träffat Swedin IRL en gång, när Alliansfritt Sverige dåvarande idéspruta Björn Fridén presenterade oss för varandra i Almedalen. Swedin granskade mig med sina fiskögon, betraktade mig från topp till tå och gav mig ett allt annat än engagerat handslag. Håkan Juholt skulle tala, för första och enda gången. Som Swedin tittade på mig då, tittade de jag försökte få kontakt med i Grängesberg. Alla utom den pratglada farbrorn som drev den militära överskottsbutiken i samhällets gamla postkontor. Han hade prat i sig så det räckte och blev över, men hade så många andra kunder att han bara kunde konstatera att jag var för fet för alla m/59-byxor han hade på lager…

Inte ens den mest lokalpatriotiska personen skulle på rak arm kunna säga att Grängesberg minsann är den vackraste platsen på jorden. Visst. Cassels donation – konst-, kultur- och Folkets hus – är en vacker byggnad. Men en byggnad ger inte skönhet åt ett samhälle delat av en nedlagd gruva och en järnväg. Grängesberg saknar charm, men samhället lever iallafall.

År 1950 bodde det nästan 6000 människor i Grängesberg. År 2017 är det bara lite fler än hälften kvar, drygt 3300 personer. Den gamla, faluröda brandstationen ovanför Cassels har klappat igen och räddningstjänsten huserar numera i ett skjul – mer centralt men med en anorektisk utryckningsstyrka. Högstadiet lades ner för några år sedan och eleverna som bor i Grängesberg och går i årskurs 7, 8 och 9 får åka in till Ludvika för skolgången. Till och med Arbetarrörelsen svek, när man flyttade ARAB till Stockholm 2015. Nej. Inte så. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek med flaggsamlingen. Inget och ingen annan. Men det finns iallafall en järnvägsstation, där tågen fortfarande stannar. Det finns ett fik, två begravningsbyråer och lite annat som skapar en illusorisk känsla av småstadsliv.

Ett trevande men nyfiket ”Hej?” möttes alltid med en misstänksam blick, bara en gång ett ”HEJ!”  – när vi redan hade passerat varandra i backen upp mot Coop och ICA. Man kunde nästan höra tankarna på sjungande dalmål. ”… Och vad är det för fel på dig då, din jävel?” Kanske var det bara så enkelt att de trevliga satt hemma vid köksbordet och tog en söndagsfika. Kanske var jag bara på fel plats. Men jag tyckte att alla jag mötte tittade på mig på samma sätt som Daniel Swedin i Almedalen i juli 2011.

Grängesberg är mittemellan. Det är ett större samhälle än Sunnansjö och Ställdalen. Det är mindre än Ludvika och avsevärt mycket mindre än Borlänge. Men det är en ort med en historia, som tynger ner Grängesberg. Känslan från mitt utifrån-perspektiv är att Grängesberg är en ort som inte mår bra, trots att man tillverkar Sveriges godaste öl där.

Grängesberg är mittemellan även när det kommer till politiken. Sverigedemokraterna har ökat även här, men inte som i de andra orterna jag har besökt under veckan. Sossarna har fortfarande runt 50% av rösterna i Grängesberg – 42%, 48% respektive 50% prick i de tre valdistrikten som är Grängesberg. Sosseriet tappade ”bara” mellan 4 och 7 procentenheter i valet 2014. Det var röster som tillsammans med tappet för Reinfeldts ”öppna hjärtan moderater” fyllde på Sverigedemokraterna så till den milda grad att de mer än fördubblades och hamnade på runt 25-28% i den gamla gruvorten.

Det är väl ungefär den utvecklingen vi kan se i resten av landet, bakom kröken och 2018. Är det så att man kan ta tempen på en stor del av Sverige i Bergslagens nerlagda gruvor, i de tynande samhällena och det bortglömda folket? Är det den känslan som fick folket i Grängesberg att vara lika pratglada som en statist i en stumfilm…?

Jag tror det. Jag måste komma hit igen – när det är kallt och mörkt, och riktigt jobbigt. ”Över och ut” från Bergslagen. Tack för att Du följde med! Tack för att Du orkade läsa. Kram?