TIO MILJONER

Då var vi där, betydligt tidigare och snabbare än någon kunde tro för några år sedan. Hans Majestät Konungen skrev ett personligt brev till den historiska innevånaren, han eller hon som gjorde att Sverige fick tio miljoner innevånare. Med till visshet gränsande sannolikhet passerades den där gränsen för ett tag sedan, med tanke på de papperslösa och gömda som inte räknas med – men som finns här ändå. Men nu är vi alltså tio miljoner innevånare, och än finns det oändliga fält och skogar kvar att befolka…

Statsrådet Strandhäll, regeringens egen femme fatale, blev överlycklig över nyheten om tio miljoner innevånare i konungariket Sverige. Socialförsäkringsminister Strandhäll twittrade exalterat om att framtidens välfärd och pensioner nu var i hamn. Att befolkningen i Sverige växer kraftigare än på andra håll i Europa borgar för en ljusnande framtid för de tio miljonerna. Bara för att befolkningen ökar snabbt kommer allt att bli bättre. Bara för att det finns över tio miljoner fast bofasta i Sverige kommer allt att bli underbart. Sug på den lilleputtstater som Monaco, Lichtenstein och Andorra.

Själv jublar jag inte åt nyheten om tio miljoner innevånare. Jag tycker inte att landet Sverige hänger med befolkningsutvecklingen. Infrastrukturen är eftersatt. Sjukhusen redan överfulla. Bostadsbristen akut. Köerna till förskolorna långa. Fattigpensionärerna rekordmånga. Skolorna räcker inte till, och inte heller lärarna. Polisen och rättsväsendet är på väg mot någon sorts kollaps. Och så vidare, och så vidare. Men vi har ju oändliga fält och skogar.

Statsrådet Strandhäll blundar för det faktum att det i väldigt många fall tar decennier innan de nya innevånarna blir närande istället för tärande. I många andra fall finns det aldrig någon som går från att gå på bidrag till att bidra. Det är den krassa, hemska verkligheten. En analfabet i 40-årsåldern från Afrikas Horn har nästan lika stora möjligheter att bli astronaut som att få ett jobb i Sverige innan det är dags för pension om man får raljera.

Om en snabbt växande befolkning är synonymt med en bättre välfärd så borde det jublas i Bangladesh. Om en stor befolkning garanterar framtidens pensioner borde gamlingarna i Monaco vara oroliga. Allt handlar om att få folk i arbete, att se till att de som lever på statens allmosor i form av bidrag blir så få som möjligt och att bygga ett samhälle som hänger med befolkningsutvecklingen – med skolor, sjukvård och allt annat som nya människor kommer att behöva.

Sverige klarar i ärlighetens namn inget av det där. Statsråd kan jubla åt tio miljoner innevånare. Jag gör det inte. Jag ser de verkliga problemen framför de overkliga önskedrömmarna. Pessimist? Javisst.