ANSVARSBEFRIELSE

Ansvarsbefrielse betyder ju något helt annat, men är det inte en befrielse från att låtsas ta ansvar som språkrören egentligen vill ha? En pressträff i lampornas sken ackompanjerat av smattrande kameror och journalister som gapar frågor i munnen på varandra, och två språkrör som säger att de vill fortsätta ta ansvar men att det är någon annans ansvar att svara på frågan om de kan ta ansvar i framtiden. Det blir Miljöpartiets valberedning som skall ta ansvar för Fridolins och Romsons framtida ansvar…

Jag hade landat i slutsatsen att det vore bäst och roligast att släppa Miljöpartiet för någon eller några dagar, att hitta något annat ämne att skriva om. Risken att den här bloggen tjatade ihjäl sig om Miljöpartiet har ju varit och är överhängande. Det vore så skönt att flytta siktet någon annanstans och hitta nya mål. Men då kliver de upp på scenen, Fridolin och Romson, och gör att allt annat än ett inlägg om Miljöpartiets ändlösa golgatavandring skulle vara att betraktas som ett tjänstefel.

Fridolin pratar och Romson står och fånflinar då och då, ofta kompletterat av ett idogt inövat nickande med skallen. Romson tar över pratandet, och Fridolin tar över fånflinandet och nickandet. Men ingen på scenen gråter. Ingen kallar den egna krishanteringen för ”skit”. Alla andra ser ett parti i kris, ett parti som leds av två språkrör i kris som inte kan eller vill ta ansvar – oavsett vad de säger. Någon och några andra får ta ansvar för att tycka till om Fridolin och Romson skall få fortsätta ta ansvar på det sätt som bara Romson och Fridolin tar ansvar.

”Miljöpartiet axlar regeringsansvar. Vi är stolta över vad vi uträttar i den svåra parlamentariska situation som Riksdagen har.” – Åsa Romson.

Om nu Fridolin och Romson menar allvar om att de faktiskt vill fortsätta ta ansvar i framtiden så tyder det på att de två helt saknar självinsikt. Ett statsråd och ett språkrör som blott 7% av svenskarna säger sig ha förtroende för är inte rätt kvinna för att rädda ett parti i desperat behov av nya väljare, nytt förtroende och en ny start. Ett språkrör och ett statsråd vars nuvarande förtroendekurva får ett kamikaze-anfall att se ut som en planerad och lugn inflygning är inte rätt person att ge Miljöpartiet ny luft under vingarna, ny höjd och en behagligare resa in i framtiden. De säger att de tror att de är rätt personer, att de vill fortsätta ta ansvar – men antingen ljuger Romson och Fridolin för sig själva eller så vet de samma sak som vi vet. Det finns inga bättre att skaka fram här och nu. Eller mindre dåliga om man skall vara ärlig…

Löfven kommer att vilja ha kvar de där två sänkena – av den enkla anledningen att det blir en herrans massa käbbel och tjoller i regeringsbygget för ett nytt samhällsbygge om de gröna skall börja hoppa av och hoppa på i den illusoriska fart som regeringen har fått upp. Alliansen kommer inte att driva på för att få Fridolin och Romson att lämna in, för en rödgrön regering där det ena partiet tvingas ur Riksdagen om lite mer än två år är en dömd regering. Att driva Miljöpartiet ur parlamentet är ett ansvar som Romson och Fridolin definitivt kan hantera och utföra med bravur. Sverigedemokraterna kommer aldrig kunna sluta skratta och ha kul åt Miljöpartiet så länge Fridolin och Romson sitter där de sitter och försöker ta ansvar.

De enda som kommer vilja ge språkrören en egen variant av ”ansvarsbefrielse” är de som på något sätt hoppas kunna rädda Miljöpartiet i ett kort men framförallt ett längre perspektiv. Här och nu är det nämligen svårt att se någon annan räddning än en ”exit” inom räckhåll. Ett naivt parti, ett hopplöst parti som gjort för oppositionspolitik men inget annat skall försöka ta ansvar för landet och för sig själva tillsammans med den svagaste regeringen landet skådat, ledda av den mest inkompetenta statsminister landet har haft. Det var när Miljöpartiet valde makten i regeringsställning framför rollen som maktspelare i opposition som språkrörens förmåga att ta ansvar borde ha börjat skärskådas. Miljöpartiet är inte, kommer aldrig att vara eller bli ett regeringsparti moget att ta ansvar.

Om någon eller några kliver upp på Miljöpartiets kongress för att utmana språkrören om ansvaret så lär detta finnas med i ansvarstagandet. Att ta Miljöpartiet ur regeringen. Det är det enda sättet att rädda Miljöpartiet i det korta perspektivet – att befria sig själva från ansvar. Det vore att ta ansvar för Miljöpartiet, med en exit…

5 svar på “ANSVARSBEFRIELSE”

  1. Det känns som om de chansar på att de kvarvarande väljarna har såpass mycken ”sunk cost” att de heller hålla fast vid vad de har än chansar på oprövade kort.

    ”Långt har jag gått i blod: det gör mig lika,
    Om nu jag vadar framåt eller vänder”
    (Macbeth, Akt III, scen 4)

  2. Hej.

    Tja den enligt mig bästa kandidaten till partiledarskap, Josefin Utas, bytte ju nyligen parti så jag hoppas på någon som skall visa de vilsna lammen att boten är ännu radikalare, ännu mer renläriga och rätt-trogna uttalanden. Kanske fröken Disneyklubben? Hon har ju rätt krets av mångkultur runt sig, hon bockar av de viktigaste identitetsmarkörerna, och hon är inkompetent, vilket gör henne beroende av partistyrelsen.

    Eller en riktig lågoddsare: på partikongressen, eller stämman eller vad de nu kallar det kanske vi får se en gräsrotsrevolt och en Kaplan version två röstas fram. Hade inte det varit en lustiger utveckling: att det ena eller ännu mer osannolikt bägge helrören kom från de sunnimuslimska väljarstödet?

    Hur det än går kommer man nog överens internt. Alldeles för många personers ersättningar och arvoden, för att inte nämna partistödet, går i putten annars.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  3. Plötsligt minns man ett gammalt Palmecitat:
    ”Som tibetanska tempelhundar biiiter dom sig fast i taburetterna”. Vi får nog dras med taltrattarna till valet 2018

  4. Få har gjort så många misstag som miljöpartisterna i vår regering och eftersom vi människor, oftast och i bästa fall, lär oss av våra misstag är det knappast troligt att mp kan hitta mera erfarna språkrör än de diletanter som sitter på taburetterna idag. Men vi kan inte bortse från det faktum att ett miljöparti troligen hoppas att deras miljöminister skall ha mer än ensiffrigt förtroende bland väljarna. Att sitta i regeringen är att representera alla svenskar, inte sig själv och några av de få som fortfarande har förtroende för ministern i fråga. Frågan nu är inte om det går att hitta bättre språkrör. Frågan är troligen om det går att hitta kompetenta språkrör som är villiga att ta över efter alla misstag, man blir ju ingen hjälte om man sjunker med ner i avgrunden. Det är bättre att ta över när medlemmarna insett att partiet havererat. Det jag tror kanske skulle rädda miljöpartiet är att de beslutar att skjuta på sin kongress till efter midsommar.

  5. Steget från dilettant till delinkvent är inte så stor. (Jönssonligans Vanheden hade svårt att skilja det ena från det andra)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *