TÅRARNA

Nationaldagsmorgon. Himlen är blå. Solen skiner. Värmen i utomhusluften alldeles lagom, iallafall i skuggan med en öl och en hamburgare till lunch. Datorns fläkt får jobba hårt när jag letade inspiration för att hitta på något att tycka och skriva ner på den här sidan igen. Men så kom tårarna, sorgen och minnena genom ett lika kort som underbart filmklipp på Facebook. Tyckandet blev plötsligt helt oväsentligt. Det får bli en nationaldagstext om min vän Christer, som inte längre finns med oss – och det är en mycket stor förlust för oss alla…

Första gången jag träffade Christer var han patient på hematologen på Karolinska, på B15. Christer hade rummet längst bort i korridoren, till höger – naturligtvis. Christer var inte ”min” patient, men han blev det. Första gången jag såg Christer satt han helt utmattad på en soffa i vår alldeles för långa korridor. Christer gick igenom en mycket tuff, hård och ärligt talat vidrig tid i sitt liv. Behandlingen av Christers leukemi var precis lika tuff, hård och vidrig. När Christer satt där i soffan och grät, tog jag mig tid att lyssna, svara och bara finnas där. Sedan hjälpte jag honom upp, såg till att den ostadiga mannen fick ett bra grepp om gåbordet och kom tillbaka till den där sängen, i rummet längst bort i korridoren – och till höger, naturligtvis. Där och då inleddes en vänskap.

Christer kände till mitt skrivande. Vi tyckte lika om det mesta, och Christer blev snart ”min” patient – en av de inskrivna som jag hade ansvar för. Jag blev en del av Christers trygghet under en otrygg tid. Min tid i Christers sällskap gav mig kraft att orka med de tunga arbetsdagarna med de väldigt sjuka medmänniskorna som låg på hematologen. Vi hade långa, djupa och fantastiska samtal om allt mellan himmel och jord, men mest om politik och hamburgare. Om glädje och sorg, tiden efter denna – som levande eller inte. Det blev en vänskap som jag inte upplevt på det sättet. Utan att veta om det gav Christer mig en trygghet i en ofta alldeles för turbulent tid.

När Christer skrevs ut var jag överlycklig. Den svenska sjukvården hade levererat, och det med råge. Den Christer som lämnade Karolinska i Solna var så långt ifrån den Christer jag hade träffat i den där soffan. Den svaga mannen hade blivit en stark person, där rädslan och ångesten hade ersatts av vilja och kraft. Vår vänskap fortsatte även efter Christers vårdtid. Vi drack öl tillsammans. Åkte till Tallinn tillsammans. Åt hamburgare tillsammans. Men framförallt så pratade vi med varandra, skrattade tillsammans och suckade synkroniserat åt vår samtids ”utmaningar”…

Nu saknas Christer mig, och väldigt många andra. Christer saknas oss något enormt, och när jag sitter på balkongen med min lunchöl och lunchburgare den här nationaldagen så rinner tårarna nerför mina orakade kinder. Livets orättvisa, när en fantastisk man i sina bästa år inte får se den fantastiska dottern växa upp – och dottern inte får ha sin lika fantastiska pappa med sig in i vuxenvärlden. När den underbara hustrun blir en väldigt ung änka, och får ta sig in i framtiden med saknaden som sällskap istället för Christer. Och alla vi andra, som hade förmånen att få lära känna denna fantastiska man – men fick umgås med honom en alldeles för kort tid.

Christer fick nämligen tillbaka sin leukemi. Jag fick beskedet när vi skulle till Tallinn igen tillsammans i september 2018. Christer bokade av för att han behövde läggas in för att kolla upp ett antal oroväckande provsvar. Några månader senare var Christer borta, trots intensiva försök från sjukvården att knäcka den satans sjukdomen en andra gång. När jag fick veta kom tårarna. De ville aldrig ta slut. Jag grät som ett barn i flera timmar, i det badkar jag satt när jag läste det jag aldrig ville läsa.

Det här är en text så långt ifrån den vanliga Iotakt-texten man kan komma. Men jag var tvungen att bearbeta min egen sorg med några tusen ovanligt hårda tangentslag på tangentbordet.

Idag firar vi Sverige. Jag firar att jag fick lära känna Christer Tamm. Jag sörjer att det var för en alldeles för kort tid. Till Sara och Elsa – oändlig kärlek.