PRIORITERINGAR

Där satt man på lördagskvällen, framför TV:n med och datorn i knäet. Det var ishockey, och det var U18-VM från Örnsköldsvik. Talangfulla killar, många med en mycket ljus framtid framför sig fick mäta sig med Kanadas motsvarigheter. Några tusen intresserade på läktaren. Där och då dök han minsann upp, statsminister Stefan Löfven. Så såg statsministerns prioriteringar ut en lördagskväll.

I en periodpaus, som prisutdelare efter matchen och inne i spelarnas omklädningsrum. Statsminister Löfven valde att engagera sig och glädjas med de unga hockeyspelarna i deras framgång, när de tog sig till final i ishockey-VM för killar som är 18 år eller yngre. Statsministerns prioriteringar den där lördagskvällen blev tydliga.

Statsministern stod i TV och berättade om betydelsen av ledarskap, om hur ett bra ledarskap fungerar. Där började det vända sig i magen på undertecknad. Är det bra ledarskap att prioritera idrottande ungdomar en lördagskväll i Örnsköldsvik? Det kan det verkligen vara. Var det bra ledarskap att visa ett totalt ointresse för demonstrationen för de bostadslösa och fattigaste pensionärernas villkor på Mynttorget i centrala Stockholm under onsdagen? Verkligen inte, och ännu mindre så när statsministern gör sina efterföljande prioriteringar…

Löfven hade då 75000 namnunderskrifter att ta emot – inför 3- 4000 demonstranter på Mynttorget. Men då hade Löfven inte tid eller lust. Enligt regeringens kalendarium var det tomt på uppbokade aktiviteter för Löfven de där timmarna på onsdagen när han kunde ha visat engagemang för landets fattigaste och mest utsatta pensionärer. Men det funkade inte, så såg inte statsministerns prioriteringar ut den dagen.

Jag vet inte vad som engagerade statsministern mer där och då, hur statsministerns prioriteringar såg ut. SM i fickpingis? Ett dubbelavsnitt av Housewives of Beverly Hills? Kaffe och kaka på Sagerska? Jag vet bara att det inte var en demonstration för landets mest utsatta och fattigaste pensionärer.

Sedan dyker statsminister Löfven upp på lördagskvällen, som åskådare, expertkommentator och allt-i-allo på en VM-match i ishockey för unga talanger. Lycklig som en lärkan. Glad över uppmärksamheten. Då är det omöjligt att inte känna ett visst mått av äckel, tycker iallafall jag. När Löfven sedan pratar politiskt ledarskap blir det ännu mer sjukt, med tanke på det uppenbara ointresset dagarna innan – för de äldre och fattiga pensionärerna.

Vore det inte rätt prioritering av statsministern att skämmas lite här och nu? Eller är han lika oförmögen till det som att fatta hur man bygger upp ett bra och trovärdigt ledarskap…?