IDENTITETSPOLITIK

”Vem är du? Vem är jag? Levande charader… Spelar alla roller så bra.” Redan 1987 satte Arja Saijonmaa ord på hur svensk asylpolitik skulle fungera 32 år senare. Landet där identitetspolitik inte kräver att man har en fastställd identitet. Där man inte vet vem som är vem, där man kan få asyl utan att kunna bevisa vem man är eller vad man har varit med om. För om man inte vet vem som står där framför handläggaren på Migrationsverket eller inför domarna i Migrationsöverdomstolen så kan man ju omöjligt veta om det finns något asylskäl eller inte. Men i Sverige kan man få asyl ändå, utan identitetskrav.

Jag måste visa ID-kort när jag hämtar ut ett paket på postens utlämningsställe. Jag måste visa ID-kortet på apoteket när jag hämtar ut mina lugnande. För några decennier sedan var jag tvungen att visa upp någon form av legitimation på Systembolaget för att fixa något annat som kunde fungera som ett substitut för det lugnande. Mina söner får visa ID-kort när de vill köpa en Red Bull, en dosa snus eller för att lämna in en rad på tipset. Men för att få asyl i Sverige behövs inte det där. Inte längre. Det har Migrationsdomstolen bestämt. Vad säger övriga Schengen-länder, i EU, om det svenska tilltaget? Är de nöjda?

För att balansera upp det hela med folk som inte har en påvisbar och bekräftad identitet finns det ju folk som inte bara har en identitet, utan flera. Den vedervärdige terroristen från Drottninggatan hade minst två olika identiteter här i Sverige. Då inte ens statsmakterna tycks tycka att det är speciellt viktigt, utom när en ung Svensson står vid kassan på Systembolaget, blir det lite blaha-blaha runt det där med att ha koll på vem som är vem, egentligen.

Själv tycker jag att det är ett lands förbannade skyldighet att ha koll på vilka som finns innanför landets gränser. För allas vår gemensamma säkerhet duger inget annat. Vi måste veta vilka de är och var de kommer ifrån, vad de har varit med om. Precis som kassörskan på Bolaget vägrar sälja öl till min 16-åriga son bara för att han säger att han är sin storebror egentligen, lika rätt skall det vara att neka någon asyl som bara kan säga vem han är. Man skall kunna bevisa att det stämmer också.

Uppluckringen av det svenska samhället har sin grund i en patologisk naivitet och en sjuklig ambition att alltid vara god, godare och godast. Hanteringen av de unga afghanerna är ett bevis på hur skruvat det här landet har blivit. En person säger att han är 17 år, och blir då 17 år i Sverige enligt svenska myndigheter – trots rynkor, grått hår och tilltagande prostataproblem.  Skulle någon – Gud förbjude – ifrågasätta allt det där och humma om ”gymnasieamnesti?” så är den personen ond, rasist och sannolikt även nazist. Sådant kan man bevisa lätt med bara ett påstående, trots att det saknas varje tillstymmelse till medlemsskap eller medlemskort i NMR.

Det var en gång då det fanns kontroll i Sverige, och när statsmakterna tyckte att det var viktigt. Så är det inte längre nu. Sverige har blivit ett skämt, där det här med kontroll bara är viktigt ibland, som när någon som kan misstänkas vara under 18 år försöker köpa en Triss-lott. Inte när det handlar om vem eller vilka som skall få skydd och asyl i Sverige.

Vem är du? Vem jag? Levande charader. Och asyl till den spelar rollen bäst.