ÄR MÄNNISKOR MÄNNISKOR?

Nyårsafton, och där stod jag vid spisen. Den gratinerade hummern var sedan länge klar, och i ugnen rostade jag potäter. I stekpannan låg jämnt skurna skivor av oxfilé, i väntan på att bli precis så där lagom klara som filébitarna skulle vara. I bakgrunden gick gammal musik, och mitt i allt hörde jag mina husgudar Depeche Mode plinka och plonka loss. Låten var People are People, från 1984. Men är människor människor? Alltid och överallt?

People are People har nu närmare 25 år på nacken. Ett kvarts sekel. Men texten lever kvar och vidare, med en rejäl relevans även i vår nutid och samtid. Låtens textrader av Martin Lee Gore ekade in i köket och fick mig att tänka på dagens samhällsutveckling. Eller samhällsavveckling. Slutklämmen i låten är ”Help me understand” – hjälp mig att förstå. Det kanske var hyfsat lätt 1984, men 2019 är det banne mig omöjligt. Iallafall i Sverige…

People are People handlar om rasism. Om den vita mannens och den vita kvinnans rasism. Låten handlar om intolerans, om oförmåga att se förbi och bortom religion eller hudfärg. Om ett uppenbart hat.

Idag ser jag den vita mannens och den vita kvinnans rasism som ett betydligt mindre problem än den nu omvända rasismen. Idag är det kvinnor i huvudduk som fnyser åt unga kvinnor ur urbefolkningen som har för lite tyg och för mycket hud på sig. Idag är det män bland de nyanlända som ser ner på oss som har byggt landet, som skapat det välfärdssamhälle som tydligen duger alldeles utmärkt även för dem. Det uppenbara hatet blir allt mer uppenbart…

Jag spyr på de som dömer alla efter en eller någras vansinne. Det är där skillnaden finns idag, när väldigt många av oss som beskrivs som intoleranta och hatiska faktiskt bara är hatiska och intoleranta mot de som utnyttjar vårt samhälle, vårt samhälle och vår livsstil för att hata oss.  De andra, de hatar oss intensivt bara för att vi lever som vi gör. Eller bara för att vi lever.

”Vad får en man att hata en annan man. Hjälp mig att förstå…”

Under åren har rasismen och intoleransen förändrats. Dåtidens enkelriktade envägsrasism, där den vita mannen viskade fram ”svartskalle” och den bleka kvinnan väste fram ”neger” i busskön är inte borta. Tvärtom. Den typen av rasism lever vidare, men har kompletterats av den omvända rasismen – där Svensson och Svenssons livsstil inte duger för en hel del av de nyanlända.

Den ena rasismen pratas det mycket och massor om. Den omvända rasismen verkar inte existera i den svenska debatten, diskussionen eller det svenska samhället. För att kunna komma tillrätta med all intolerans och allt hat måste vi alla förstå att hatet inte alls är enkelriktat.

Hatet finns överallt, och det samhälle som måste hålla ihop splittras allt mer för varje timme och dag som passerar – förbi och över alla nyår. Dagens politiker pratar fint och vackert om att motverka rasismen, men menar då bara den ena sortens rasism. Problemet är att de skulle behöva ta tag i all rasism, under 2019 och åren framöver. Bara så kan vi och de få ett land som håller ihop. Men det vägrar politikerna att förstå…

”So we’re different colours, and we’re different creeds. And different people have different needs. It’s obvious you hate me,  though I’ve done nothing wrong.”

Gott nytt 2019 kära läsare.

 

Vill Du stötta I otakt under 2019 gör Du det bäst med en ”swish” med valfritt belopp till 0721-868783. Märk en eventuell donation med ”I otakt”. Har man inte swish men känner sig generös finns Paypali det övre, högra hörnet som alternativ. Tack!