FÖRNEDRINGENS PRIS

Kanske skulle man kunna dryga ut ekonomin med lite gamla anmälningar, om kränkningar och förnedring i skolmiljöerna. Få rejält med slantar för de tillfällen då lärare och resurspersoner har hanterat min son i skolan. Så ofta som jag fick samtal från skolan om en utlyft grabb, om en son som inte kunde eller fick vara med…? Rikedomen är inom räckehåll när förnedringen har fått ett pris.

Häromdagen såg jag en nyhet om att Malmö stad skulle få öppna sin kassakista och betala 25 000 kronor i skadestånd till en elev och elevens familj. Eleven hade kränkts och förnedrats av en lärare tyckte Skolinspektionen och Barn- och Elevombudet. Skolledningen tyckte inte samma sak. Skolledningen tyckte att det var motiverat att läraren bar ut eleven ur klassrumet, när eleven vägrade lämnade detsamma. Skolledningen tyckte att det var rätt att få ut eleven ur klassrummet när eleven trots upprepade tillsägelser fortsatte att förstöra undervisningen för de andra eleverna. Men enligt landets skolinspektion är det kränkande och förnedrande.

För en av mina söner började det där redan i förskolan, på dagis. Han störde och han förstörde. Personal grät av glädje och lättnad när jag hämtade honom, då han och en tjej med samma beteendemönster hade slaktat den sprillans nya förskolan vid Frönäs i Gnesta. Det fortsatte vid förskolan i Tyresö, där han fick massor med egentid med en övervakare och ett album med hockeybilder. Sedan kom förskoleklassen och diagnosen. ADHD.

Resursperson efter resursperson har passerat i revy, precis som lärarna. Vissa har funkat bra, andra har det inte. Vissa har haft ett humm om hur de skall förebygga och förhindra, andra har har inte haft en aning. Besöken hos rektorer slutade jag räkna när det var dags för mellanstadiet, och alla samtal med pedagoger och skolledare går inte ens att räkna. Sonen hade oftast blivit utburen, separerad och tillrättavisad. Med all rätt, kunde jag bara tänka mig. Han förstörde ju undervisningen för de andra…

Men så hade vi de där tillfällena då han grät som det barn han var när jag hämtade honom. Han var inte som alla andra barn, och han kände ju det. Han kände sig utsatt och oönskad, och jag försökte förklara att den enda som kunde göra något åt det där – det var han själv. Han beskrev saker som han upplevde som förnedrande och kränkande, men där jag i min vuxenroll konstaterade att han kunde undvika det där genom att ”sköta sig”. Men det gick ju inte.

Ju stökigare klass, ju svagare pedagog – desto värre blev det. Alltid. Men jag hade under min skoltid upplevt de där eleverna, som var som min son. Som kastade äpplen i huvudet på mattanter i skolmatsalen. Som sköt snorkråkor i håret på tjejen som satt framför i klassrummet. Som störde och förstörde undervisningen. Den dagen då de var frånvarande, sjuka eller borta blev en annan skoldag, med bättre undervisning. Detta gav mig en förståelse för varför min son blev utburen och avlägsnad. Det hade kanske inte behövt gå så långt, inte alltid iallafall.

Att anmäla skolan fanns inte i min sinnesvärld. Att kräva ett skadestånd för förnedring och kränkning var ju skrattretande. Att låta en skola betala ett femsiffrigt belopp för något som jag tyckte var rätt och riktigt hade känts fel. De pengarna kunde ju användas för utbildning om ADHD, för förstärkningar bland resurspersonerna eller annat som motverkade stöket.

Den svenska skolan behöver ordning och reda. Man behöver kunna agera mot oordning och oreda, med tvångsmedel. Det finns alltid en chans för eleven att slippa en kränkning eller förnedring – och det är att lyssna och lyda. Men nu säger Skolinspektionen att det skall kosta skolan 25 000 kronor för att försöka få lugn och ro i ett klassrum.

Jag skulle kunna bli så rik, om detta gäller retroaktivt. Men kanske skulle jag få betala motsvarande belopp till förnedrade lärare, som den desperata matematikläraren som väckte mig efter ett nattpass och på kass svenska förklarade sin belägenhet. Sonen hade tydligen stört lektionen, skickats ut ur klassrummet och väntat utanför på sina klasskamrater. När bara läraren var kvar så satte pappas pojke ett metallskaft till en mopp genom dörrens handtag. Läraren blev inlåst i klassrummet, och min son stod och skrattade utanför. Inte förrän jag hade ringt sonen och skällt släppte han ut sin då lätt panikslagna lärare.

Definitivt förnedrande, sannolikt värt ett skadestånd. Men vem och vilka står på de svenska lärarnas sida? Inte Skolinspektionen iallafall…