SKULD

Väldigt tidigt på torsdagsmorgonen. Vasastaden i Stockholm, någonstans vid Norrbackagatan och Norra Stationsgatan smäller flera skott. Polisen skjuter, och den man skjuter avlider av polisens kulor. Senare på torsdagen får vi veta att den som dog var en kille som var tjugo år fysiskt, men i treårsåldern mentalt. Killen hade autism, och Downs syndrom – och ett leksaksvapen i handen. Ännu senare på torsdagen pratas det om skuld.

Ingen vettig person kan väl på allvar tro att de poliser som sköt Eric- 20 år – till döds var ute efter att skjuta ihjäl en oskyldig kille. De var inte på jakt efter en kille med Downs syndrom, autism och ett leksaksgevär. De hade fått larm om något som gjorde att de var beredda på ett svårt, jobbigt scenario. Verkligheten var en helt annan, men det kunde inte poliserna veta när de mötte Eric. Eric dog, och Eric dog för att vi har fått ett samhälle där polisen inte anser sig ha tid att vila på hanen när man ställs mot någon som har ett vapenliknande föremål i handen. Det är det Sverige vi lever i idag, där fem våldsverkare och oskyldiga Eric har skjutits ihjäl av polisen under 2017.

Poliserna som var med när Eric dog mår nog nästan lika dåligt som Erics föräldrar och familj. De är människor, människor som skall skydda oss från våld, kriminalitet och andra hemskheter. Lika mycket hjältar som våra poliser var efter terrordådet, lika lite är poliserna det nu – i ett samhälle där allt måste vara vitt eller svart. Nu skall polisen känna skuld.

Bland de mest bisarra reaktionerna stod den politiska redaktören på tidningen Arbetet för. I den politiska redaktörens ögon visade den tragiska händelsen när Eric dog att svensk polis har nazistsympatier, och att man med skotten mot Eric kanske ville hjälpa nazisterna att avrätta en utvecklingsstörd person. Polisen kallades ”idiotpoliskår”, som försvarar nazister och skjuter ihjäl utvecklingstörda. Allt det fick den politiska redaktören på Arbetet ner i två inlägg på Twitter innan han raderade sina alster. Den politiska redaktören backade, men var han ville lägga skulden kunde ingen missa.

Om någon skuld skall läggas någonstans skall den läggas på de som har skapat ett samhälle där poliserna tvingas vara på helspänn, där den minskande respekten för polisen leder till alltmer hot och alltmer våld mot landets poliser. Landets poliser är nu mer utsatta än någonsin. För tjugo år sedan hade inte Eric blivit skjuten så fort man såg en person med ett vapen i händerna. Då fanns det så många andra alternativ till en utåtagerande våldsverkare med ett skarpladdat, importerat vapen i händerna. Då var poliserna inte lika utsatta. Då kunde man ta risken att vila på hanen någon sekund.

I mina ögon var det samhällsutvecklingen som dödade Eric. Poliserna känner skuld. Föräldrarna lägger – fullt förståeligt – sin skuld på poliserna. Själv lägger jag skulden på de som har gjort att polisen under sex tillfällen under 2018 har fått avsluta liv med sina tjänstevapen.