KRI(S)EN

Valnatten 2010. En lika bekant som ledsen sosse står och gråter ut i TV.  En ung sosse från Sundbyberg, kommunen där jag på den tiden var aktiv som moderat. Ungsossen var jätteledsen för att Sverigedemokraterna hade lyckats ta sig in i Sveriges Riksdag. Ungsossen var ledsen över att Mona hade misslyckats med att vända sosseriets nedåtgående och tydliga trend. Mona Sahlins och sossarnas valresultat från 2010 var över 30%. Det ären siffra dagens sossar bara kan drömma om. Krisen är här, och sossarna är på väg mot ett katastrofval. De tårar vi kunde se 2010 kommer med rätt stor sannolikhet att repriseras om drygt tre månader.

En junikväll 2018. En sosse i umgängeskretsen, inte en när och kär vän men väl en respekterad politisk motståndare, svarar i luren med en suck. Han anar vad som skall komma. Jag är en person som han fortfarande pratar med, trots att han ser mig som fascistrasistextremist nuförtiden. Jag skriker något om krisen, och han börjar svära. Men svordomarna riktas inte mot mig, utan mot det egna partiet och med den egna partiledningen. Stefan Löfven får en hel del mindre smickrande omdömen. Partisekreteraren Rådström Baastad idiotförklaras. Samarbetet med Miljöpartiet får epitetet ”politiskt självmord”. Han förstår att jag har kul. ”Skadeglädje är ju den enda sanna glädjen…”

För att vinna ett val måste man har självförtroende, och valarbetarna skall helst ha väldigt kul tillsammans. Det är ett måste att man iallafall har roligt, och känner förtroende för sin partiledning och sin partiledare. Allt det där saknas i Socialdemokraterna här och nu. Varenda opinionsundersökning fungerar som vägsalt i ett öppet sår. Min vän sossen är övertygad om att dagens ledarskap inte kommer att vända trenden.

Mitt i allt detta driver sedan sossar och miljöpartister tillsammans med andra förvirrade gröningar en gymnasieamnestin för 9000 barnlajvande unga män från Afghanistan. Väldigt få av sossens partikamrater känner – enligt min vän sossen – något större engagemang för att ge sig ut i en valrörelse och försvara ett beslut som en majoritet av väljarna inte uppskattar alls. Det är väldigt långt ifrån Löfvens löften om ordning och reda i migrationspolitiken, och utfästelsen om att nej är ett nej. Sossen och sossarna känner att allt fler litar att mindre på det som kommuniceras ut från Partiet.

Sossarnas kris är inte på väg att inträffa. Den är redan är här, och krisen förstärks hela tiden. Efter krisen kommer kriget. Rosornas krig, när man skall straffa syndabockarna. Rådström Baastad och Löfven kommer inte att ha det så kul under valnatten. Det kommer inte badas i någon fontän, utan i sympatisörernas och valarbetarnas tårar…