MISSTAG

Min egen fotbollskarriär dog på Skillingavallen i Gnesta en vårdag 1975. Det var några veckor efter Bosse Holmström hade stått och skrikit ”Lägg ut! Lägg ut!” utanför den sprängda västtyska ambassaden ute vid Gärdet. Själv lade jag av när jag fick en stenhård boll på pungen. Mer än så krävdes inte för att knäcka mig. Sannolikt hade mina väldigt begränsade kunskaper i fotboll också en hel del med det abrupta slutet att göra. Det var ett misstag att ens köpa ett par fotbollsskor till mina okänsliga fötter. Det var ett misstag att låta den ideellt slitande kriminalvårdaren Gunnar försöka få mig att klara något jag aldrig skulle klara av…

När jag satt i en varm sommarstuga och såg Jimmy Durmaz fälla en tysk längs med straffområdesgränsen skrek jag rakt ut. Jag såg synen framför mig, som en sport-Saida. I min syn skulle ett perfekt, övermänskligt inlägg från en tysk fot landa på en tysk panna och hamna rakt i krysset. Jag såg det. Allt var upplagt för en tragedi, en mindre katastrof – och det var Durmaz fot som hade fixat scenariot för en sportslig apokalyps. Nu hamnade bollen förvisso i krysset direkt, utan en tysk panna. Jag tror jag skrek ”Idiotjävel!” och kollar man på Sebastian Larssons flaxande någon sekund efter kapningen så tror jag faktiskt att lagkamraten tänkte något sådant också. Där och då.

Larsson fanns ju där som en helgardering innanför Durmaz. Skulle Durmaz släppa tysken så skulle Larsson styra bort fanskapet i de 10-15 sekunder som återstod av matchen.  Hade rollerna varit de omvända så hade jag skrikit ”Idiotjävel!” åt Sebastian Larsson istället, bara för att jag såg vad som skulle komma. Men nu var det Durmaz som gjorde ett obegåvat, korkat och matchavgörande felbeslut. Det var ett jobbigt misstag att se på TV, och det måste ha varit ännu jobbigare för Jimmy Durmaz och alla i det svenska fotbollslandslaget när det blev som det blev.

Alla kan göra misstag. Alla kan göra fel. Ibland innebär det en plåtskada på en bil, ett fullt ärr eller att man köper pizza på fel pizzeria. Den här gången gjorde Tyskland 2-1 och sänkte Sverige. Jag är övertygad om att Durmaz inte kapade tysken för att ställa till det. Kanske – men bara kanske – hann Durmaz tänka på icke-reaktionen från domaren och domarna när Berg kapades inne i straffområdet. Hade det funnits någon rättvisa hade ju domaren missat Durmaz kapning. Nu gjorde inte domaren det.

Nu var det Durmaz som slog till med ett matchavgörande misstag. Det räckte för att nätets lågpannor skulle växla upp i hat, hot och elände. Durmaz skägg, namn, utseende blev den viktigaste angreppspunkten. Inte Durmaz – faktiskt – matchavgörande misstag, sådant som vi måste kunna få diskutera när det handlar om välavlönade fotbollsstjärnor – oavsett om de heter Jimmy Durmaz, Marcus Berg eller Staffan Tapper.

Men nu har idioterna satt Sverige på kartan med sina hot mot Durmaz, mot Durmaz familj och mot Durmaz barn. Vill man vara kritisk mot Sveriges migrationspolitik och integrationsproblem kan man med fördel ge fan i att hoppa på en svensk landslagspelare, född i Örebro och skolad i den svenska fotbollen. Det var ett misstag att ge de där figurerna en väg ut på nätet, ett tangentbord eller en smartphone. Man ger inte en vapenlicens till en dåre. Man ger inte ett körkort till en blind. Man ger inte ett par fotbollsskor till en Fredrik Antonsson. Allt sådant är ett stort misstag. Tycker jag…