SKOTTÅRET

Normalt sett är vart fjärde år ett skottår, ett år då månaden februari får 29 dagar istället för 28. Jag skulle egentligen ha fötts på skottdagen 1968, den 29 februari. Men nuförtiden känns varje år som ett skottår. Det skjuts hej vilt i Sverige. Nästan varje dag är en skottdag, en dag då någon skjuts i Sverige. Skottlossningar och skjutningar har blivit vardag i folkhemmet.

År 1993 var inte ett skottår i Sverige, vare sig med den ena eller andra beskrivningen. År 1993 besökte min arbetsplats ett sjukhus i Tallinn, Estland. I Estland var det skottår 1993, precis som under de flesta åren i början och mitten på 1990-talet. Den ryska maffian och de kriminella gängen, utmanade en svag och eftersatt poliskår. På det estniska sjukhusets akutmottagning låg en ung man på en brits. Han blödde rejält. En blodpöl växte snabbt på golvet, och den unga mannen blev allt blekare.

Alla såg att han var på väg in i chock. Men den ännu yngre estniska läkaren verkade inte bry sig. Läkaren var fullt upptagen med att uppvakta två ännu lite yngre estniska sjuksköterskor. Våra läkare knackade den estniska läkaren på axeln, och tyckte att det vore en bra idé att kolla till den där blödande patienten istället. Den estniska läkaren ryckte på axeln, och fortsatte konversera inställsamt med sjuksköterskorna. Våra läkare skakade om den unga, estniska kollegan – och han svarade med ett hyssjande pekfinger över den stängda munnen. På knagglig engelska kom ”Look around the corner!”

Bakom hörnet stod fyra estniska poliser. Alla bistra. Alla stora. Alla frustande och frustrerade. Vi blev varse att killen på bristen var medlem av den ryska maffian, och hade skjutit ihjäl en polis. Den unga estniska läkaren förklarade med några få ord och ett kroppsspråk som inte gick att missförstå att poliserna skulle ta hand om läkaren om läkaren tog hand om sin patient. Vi blev alla chockade, men fick höra att det var en del av den våldsamma vardagen. Sedan dess har skjutningarna i princip upphört i Estland. Estland har blivit ett rättssamhälle som fungerar, där domstolen dömer och där läkarna vågar göra sitt jobb. I Sverige har det gått i motsatt riktning…

Att granska nyhetsflödet ingår i min nya yrkesroll. Skjutningarna finns där nästan varje dag. En skottlossning i Kristianstad, en masskjutning i Malmö och en singelskjutning i Halmstad och Eskilstuna. Händelser som skulle ha fått en helsida eller tre i kvällspressen för några år sedan blir nu en notis. Folket har blivit avtrubbade, och när jag skriver om någon skjuten ung man så är det allt färre läsare som reagerar och interagerar. Det skrämmer mig.

Så långt har det gått. Skjutningarna är en del av vår nya vardag. Varje dag är en skottdag, och skottår är det varje år. Sedan finns det politiker som undrar varför Svensson känner sig alltmer otrygg. Det man inte vill förstå, kommer man aldrig att förstå.