HUMÖR OCH HUMOR

” – Jag ledsen att behöva säga det, men jag kan inte med I otakt. Tro mig jag har försökt, men det är inte kul. Det finns inget roligt, inget som engagerar.” – En av mina vänner och ett suveränt bollplank är ärlig. Vad svarar man det? Jag svarade ”- Jag vet. Jag känner det själv.” Allt handlar om humör och humor, två känslor som måste synka för att en text skall bli rolig.  Jag var roligare tidigare. Det var lättare att vara roligare då än nu. Samhällsutvecklingen uppmuntrar inte till humor. Det som kan betraktas ett skämt i svensk politik kan omöjligt vara kul. Lite där befinner jag mig, där bitterheten är det enda bränsle som driver min motor.

År 2011 hette det att jag var en bloggare som inte liknade någon annan. Mitt signum då var att jag tydligen lyckades kombinera politisk analys, humor och lite lättklätt till något som skapade något unikt. År 2018 dag känns jag absolut inte unik. Det går tretton på dussinet när det gäller folk som skriver sådana texter som jag skiter ur mig här och nu. Då ville jag kombinera politik och humor.

Känslan är att det är omöjligt idag, att vara på rätt humör för att göra humor av svensk politik. Kanske beror det på den överkänslighet som blivit ännu överkänsligare de senaste åren. Tar man ut svängarna, får man alltid en hord twittergapare över sig. Skojar man om hur Löfven formulerar sig, eller hur manisk Strandhäll framstår på nätet, i TV och överallt så är man hemsk. Antingen slår man på en stackare som inte alls kan rå för att han känns bakom flötet, eller så är man patriarkal översittare som slår på någon bara för att hon är en framgångsrik kvinna.

Andra, tidigare rätt så goda vänner på andra sidan i politiken, har hört av sig. De har framfört att de saknar den där roliga kufen som skrev texter för fem, sex, sju år sedan. Jag saknar också den där tiden, men Sverige 2011 eller 2012 var faktiskt inte som Sverige 2018. Utvecklingen – eller förfallet – har gått rätt fort. Där en skjutning fick minst sex sidor i kvällstidningens pappersutgåva 2012 så får den vanliga skjutningen 2018 kanske en notis på nätet. Där den hemska gruppvåldtäkten 2011 slogs upp stort och i alla medier finns det hemska gruppvåldtäkter som knappt märks i mediebruset. Någonstans på vägen tappade jag glimten i ögat, humör och humor. Jag beklagar det, lika mycket som jag beklagar orsaken.

Jag saknar att ha kul när jag betraktar samhället, politiken eller politikerna. Jag önskar att jag skulle kunna få ha kul igen. Jag önskar att samhällsutvecklingen skulle inbjuda till roliga texter, eller att politikerna inte var ett större skämt än de skämt man själv kan formulera kring figurerna.

Nåväl. Målet är att hitta tillbaka till något som påminner om svunna tider. Det gäller såväl texterna här som samhället. I morgon är en annan dag…