SJUKARE VÅRD

Ett mess i mobilen ledde till en fika. En snabb fika, med en gammal kollega från tiden på det gamla barnsjukhuset. En fikapaus i cafeterian vid entréhallen på ett av Stockholms största sjukhus. Hon ville prata om den allt sjukare vården. Om hur hon är på väg att ge upp, men inte vet vart hon skall ta vägen. Hon är ju ”bara” undersköterska och inget mer. Det blev en snabb fika på hennes lunchrast, som bara var en halvtimme när hon skulle ha behövt en hel för att kunna vara någorlunda hel även på eftermiddagsdelen av arbetspasset.

Det går fort utför. Politikernas valfläskande upprör mer än uppmuntrar. Varje dag man jobbar är en längtan efter nästa lediga dag. Nästa lediga ligger man i sängen och bara väntar på att chefssjuksköterskan skall ringa och beordra in den trötta, utmattade lediga medarbetaren. Den trötta, utmattade får inte alltid vara ledig, trots att det behövs mängder av tid för återhämtning. Arbetsmiljön skiljer sig rejält från den där tiden i början på 00-talet då min gamla kollega klev in i svensk sjukvård med entusiasm och glädje.

Ett dussin och några år senare känner hon inte längre igen sig, eller den sjukvård där hon började. Från att ha kunnat lämna arbetsplatsen och vara nöjd över sin egen och arbetskamraternas insatser så handlar det nu alltid om att åka hem från jobbet med en gnagande, tärande känsla av otillräcklighet. Det spelar ingen roll hur mycket de sliter, hur mycket de anstränger sig – när de börjar känna sig färdiga så dyker det alltid upp nya patienter eller nya arbetsuppgifter. De kroniska överbeläggningarna gör att man alltid har lika många patienter som tidigare, trots att man fick stänga fyra platser på grund av personalbrist.

Personalbristen ökar på grund av sjukskrivningar, ofta till följd av arbetsbelastningen. Snacket i fikarummet handlar om usla arbetstider, usla arbetsförhållanden och när det är läge att säga upp sig. Personalbristen ökar ännu lite mer när någon gör allvar av snacket, och den nyanställda ersättaren försvinner efter någon eller några veckor med gråten i halsen och panikkänslor…

Jag ser hur koppen med kaffe skakar våldsamt på väg från bordet till hennes mun. Hon skakar som en Parkinson-patient. Men det beror bara på press och stress säger hon när hon ser att jag tittar. Det beror inte på någon neurologisk sjukdom. Hon säger att det är skönt att prata, men ser plågad ut. Det var tre månader sedan vi sågs senast, men i mina ögon har den tidigare bildsköna, ungdomliga kvinnan börjat se alltmer sliten ut. Visst, landstingets kollektion kan göra motsatsen till underverk av vem som helst. Men ögonen, blicken säger precis lika mycket som skakningarna.

Hon tittar på klockan nästan maniskt. Hon vet att det skall ta tre och en halv minut från den opersonliga cafeterian till vårdavdelningen, om bara hissen kommer när den skall. Hon behöver prata av sig, och får göra det. Jag som brukar vara en pratkvarn säger nästan ingenting. Jag får bara finnas där. En kram, några ord om att vi måste ses snart igen – utanför sjukhusets väggar. Sedan försvinner hon i myllret och korridoren.

Svensk sjukvård mår inte alls bra. Regeringen fläskar på med nya vallöften, som inte räddar vården här och nu. De vårdanställda har sett igenom de tomma orden, löftena som inget betyder. De mår allt sämre. Det bevisas i nästan varenda medarbetarenkät. Sjukskrivningarna ökar. Personalen flyr. Vårdplatserna blir allt färre. Överbeläggningarna blir allt fler. Färre händer skall göra allt mer.

Så länge arbetsgivarna i vården inte har vett att uppskatta sina anställda annat än med tomma ord och meningslöst peppande så kommer ingenting att bli bättre. Ingenting. Vården är och kommer alltid att vara vårdpersonalens insatser.

Jag passerar förbi entrén till sjukhuset akutmottagning. Ambulanserna får inte plats i ambulanshallen, och genom fönstret ser jag köerna vid inskrivningen. Sverige har inte längre en bra sjukvård. Sverige har en allt sjukare vård. När personalen nästan mår lika dåligt som patienterna är det något stort fel.

Det värsta är att det kommer att bli värre innan det kanske och eventuellt kan bli bättre. Hur kommer de vårdanställda att må när det blir värre? Hur många kommer att orka?  Hur många kommer det att finnas kvar när statsministern har trollat fram 14 000 nya vårdanställda på fyra år…?