BUTIKSÄGAREN

Jag har känt honom i över ett decennium, min vän butiksägaren. Han driver en matvarubutik tillhörande en av de större kedjorna i en lagom stor byhåla. För varje gång vi träffas ser han allt tröttare ut. Blicken har gått från att vara entusiastisk till uppgiven. När vi pratar om vardagen, verkligheten och våra vägval i livet blir han alltid ledsen. Min vän butiksägarens livsverk är på väg att gå åt helvete. Flera anställda har lämnat butiken efter flera jobbiga händelser. Det handlar om hot, om våld, om en otryggskänsla som vägrar att släppa greppet.

Jag har läst ett antal artiklar om olika butiksägare i samma situation som nin vän butiksägaren. Det har handlat om en butik i Sätra, Gävle och nu senast om en ICA-handlare vid torget i Kortedala, Göteborg. Artiklarna har handlat om precis sådant som jag har fått höra när jag ölar eller äter middag med min vän butiksägaren.

Det var ett år sedan ungefär, och vi hade stämt träff på Stockholms Centralstation. Tåget från byhålan var som alltid försenat, men han dök upp till slut. Med solglasögon inomhus och en lika mörk som molnig dag.  Bakom solglasögonen, en rejäl blåtira. Vi skakade hand och han ryckte till. Min vän butiksägaren hade ont i näven, och inte bara där. Han hade ont över revbenen och de djupa andetagen gjorde nästan lika ont som själen. Det blev ännu ett samtal om ett samhälle där hans känsla är att han är övergiven av samhället. Lämnad åt sitt öde, som butiksägare…

Det var två unga grabbar som hade rört sig underligt i butiken strax innan stängning som väckte hans uppmärksamhet. Sedan såg han snatteriet i en spegel i taket och konfronterade. Precis som många gånger tidigare försökte snattarna fly, men han ställde sig i vägen mellan sköljmedel och disktrasor. Han fångade den ena i flykten, fick ta emot några slag men lyckades hålla kvar. Han brottade ned snattaren på golvet, lade sig över snattaren och fick tre-fyra sparkar på revbenen av den andra snattaren – innan den figuren flydde ut i mörkret.

Det var en holmgång, och hans två kollegor var i chock över föreställningen på butiksgolvet. En annan kund engagerade sig i butiksbataljen, och hjälpte till att hålla fast den spottande, fräsande, sprattlande mannen på golvet. Att det var fula ord som ekade mellan varuhyllorna rådde det ingen tvekan om, trots att det var ett främmande språk. En fickkniv i jackfickan som snattaren tack och lov aldrig hade fått upp.

Efter en dryg timme kom polisen. Enligt min vän butiksägaren var det normal responstid för att få ordningsmakten till byhålan när det var bråttom. När det bara var vanliga snatterier eller vanlig vandalisering kunde det dröja flera timmar eller dygn innan polisen hade tid att komma.

Polisen tyckte att min vän butiksägaren var dum i huvudet som hade börjat slåss med snattaren. Han hade ju kunnat råka ännu mer illa ut. Snattaren på golvet var känd av polisen, för flera olika brott som väntade på att utredas. Poliserna släpade med sig den spottande, fräsande, sprattlande unga mannen ut ur butiken. Min vän butiksägaren fick uppsöka akuten i den hyfsat närbelägna cebtralorten morgonen efter slagsmålet. Det behövdes för att dokumentera sina skador och undersöka blessyrerna. Smärtan i kroppen var ingenting mot smärtorna i själen…

Två dagar senare, samma dag som han skulle ta tåget till huvudstaden, kom de två snattarna tillbaka till butiken igen. De ställde sig i entrén, gjorde några gester som bara kunde tolkas som en skärande rörelse över halsen. De skrämde bort tre-fyra gamlingar som var på väg in i butiken för att handla till pensionärsrabatt.

Den kvällen satt vi och pratade länge, min vän butikschefen och jag. Jag tappade både aptit och lust att dricka när jag fick höra ännu en berättelse om en ensam. övergiven medmänniska som funderade på att bara fly från allt. Jag kan inte säga att jag inte förstår honom, min vän butiksägaren. Det som tidigare hade varit sällsynt hade blivit vardag, och han var inte säker på att skulle orka mycket längre.