BARA SÄMRE ÅR EFTER ÅR…

Det är december, och nästan alla räknar ner till julen. Sjukvårdminister Strandhäll räknar också ner, på Twitter. En bild och en text varje dag, om något förträffligt som hon eller hennes regering har gjort – eller tänker göra. Den tredje luckan i den Strandhällska adventskalendern handlade delvis om hennes ansvarsområde. Om sjukvården, som bara blir sämre år efter år…

”Svensk välfärdspersonal sliter hårt för att ge dig en bra vård, skola och omsorg…” inleder Strandhäll, flankerad av kollegan Shekarabi. Så långt har de rätt. Svensk välfärdspersonal sliter hårt. Hårdare än någonsin, skulle jag vilja påstå med 27 år i vårdsvängen. Sedan fyller sossestatsråden på med ”…men pressas i vissa fall av tuffa vinstkrav.” Det är där det blir lite sunkigt, iallafall om man tittar på sjukvården.

När jag började i vården för 27 år sedan, på Södersjukhuset och som landstingsanställd, slet vi på. På den tiden kände vi oss iallafall lite uppskattade, trots att Södersjukhusets femtioårspartaj hölls i en skitig lagerlokal i Hammarbyhamnen och trots att det var Electric Banana Band som stod för underhållningen. Vi fick ju iallafall gå på fest, om än i en allt annat än charmerande miljö. Vi fick mat, och vi fick dryck. Två glas vin eller två öl. Ville man ha mer så fick man köpa för egna pengar.

På den tiden fick vi även julklappar av arbetsgivaren. Alltid en almanacka. Ofta två biobiljetter. Julmat då och då. Nuförtiden får man ingenting alls, utom en julhälsning på nätet av sjukhusdirektören och halva priset på en jultallrik i Sodexhos personalmatsal. I landstingets värld blir det bara sämre år efter år. Hos kollegorna hos de privata vårdgivarna är det annorlunda.

En kick-off i landstingets regi landar ofta i ett konferensrum tvärs över gatan från det landstingsdrivna sjukhuset. Man får en smörgås, man får betala sin lunch själv och man förväntas betala för middagen om man har lust att hänga på. För tjugo år sedan fick den landstingsanställda iallafall se Tallinn eller Grythyttan när man skulle samla kraft och snacka ihop sig inför ännu en omorganisation eller ett nytt verksamhetsår. Men det var då. I landstingets värld blir det bara sämre år efter år. Hos kollegorna hos de privata vårdgivarna är det annorlunda. Där är det ett mysigt hotell i Barcelona istället för Norra Stationsgatans konferenslokal.

De privata arbetsgivarna uppskattar oftast sina anställda, och visar ofta sin uppskattning. Landstinget gör precis tvärtom. Allt blir bara sämre år efter år. Arbetsbelastning. Arbetstider. Och så vidare…

När sjukvårdsminister Strandhäll pratar om vinstjakten som pressar bör hon ägna en tanke åt varför det ser ut som det gör på landstingets sjukhus. Högre sjukfrånvaro. Sämre trivsel. Högre personalomsättning. Sämre förtroende för ledningen.

Allt handlar om hur man tar hand om sin personal, och där har de privata vårdgivarna – med några få undantag – alltid varit avsevärt mycket bättre. För att få vården att fungera måste personalen trivas, känna sig uppskattad. Det är då det spelar mindre roll vem som driver sjukhuset, vårdcentralen eller mottagningen. Det är då det bara spelar roll hur man driver sin arbetsplats. Den dagen dagens styrande fattar det kanske vi kan ta ett första steg mot en vård som börjar visa tecken på att fungera…