STENADE BLÅLJUSHJÄLTAR

Lätt bakfull och med spår av rejäl sjögång i Finska Viken bjuder jag denna söndag på en krönika som jag skrev för Nyköpings-tidningen Se Hit för några veckor sedan, men om ett ständigt aktuellt ämne…

Sverige har sina särskilt utsatta områden, och Sörmland har sina egna områden som är på väg dit om man frågar polisen. Det är några kvarter och stadsdelar i länets största stad – Eskilstuna – där polisen har det jobbigt. Skiftinge, Fröslunda och Lagersberg i Eskilstuna är ”bara” utsatta. I södra Stockholm och Södertälje finns ett flertal särskilt utsatta områdena, Ronna, Alby och Fittja plus några till. I Norrköping sliter polisen hund i ett par stadsdelar. Mittemellan ligger lilla Nyköping, utan några riskområden, utsatta eller särskilt utsatta områden.

Eller…?

De särskilt utsatta områdena brukar kallas för ”No-go”-zoner. Det betyder att polis, ambulanssjukvård och räddningstjänst inte rullar in hursomhelst. En radiobil vill ha en annan radiobil med sig för att säkra att ingen skär sönder däcken medan polispatrullen lämnar sitt fordon. Räddningstjänsten vill ha med sig polisen för att se till att ingen skär sönder slangarna när man jobbar. Ambulanssjukvården vill också ha med sig polisen, för att ingen skall slakta ambulansen eller sno läkemedel medan man jobbar med en sjuk eller skadad medmänniska. Det särskilt utsatta och det utsatta området har sina stora ordningsproblem att hantera. Eller utmaningar som politikern eller polischefen skulle kalla det. I det utsatta området brukar det regna stenar över alla blåljusfordon. Ungdomsgängen gör ingen skillnad på ambulansen, släckbilen eller polisbussen.

Det har varit stökigt i Brandkärr. Buset i Nyköpings mest utsatta stadsdel vill tydligen inte vara sämre än buset i Södertälje, Norrköping eller Eskilstuna. En vandaliserad skola, anlagda bränder och stenar mot polis och räddningstjänst. Ett nytt inslag i arbetsmiljön för blåljuspersonal i den sörmländska residensstaden. Polisen får fundera på nya arbetsmetoder. Räddningstjänsten grubblar över hur de skall agera framöver. Vänta på polisen nästa gång larmet går i Brandkärr, en polis vars resurser redan är på väg att brista? Eller rulla in och riskera att bli stenade igen?

De flesta av oss förknippar blåljuset i fjärran med hjälp på väg. Det kan handla om den egna bilen vid en vägkant och lågor under motorhuven. Det kan handla om att man står i fönstret och hoppar medan man väntar på ambulansen medan farsan ligger i soffan med tydliga tecken på ännu en hjärtinfarkt. Det kan handla om polisen på väg att styra upp en situation som är på väg åt helvete, oavsett om det är i ett trasigt hem eller på torget en fredagskväll. Blåljuset betyder att vi inom kort inte kommer att stå där ensamma i någon sorts kaos.

Sedan finns det tydligen de som anser att blåljuset är något annat, något att hata och jävlas med. Det handlar om människor som har slutat bry sig. De struntar i om grannens bil brinner upp och tar med sig ett gäng andra bilar i eldhavet. De skiter i om någon behöver vård snabbt, eller om polisen behöver avbryta en kvinnomisshandel framför ögonen på några barn. Det handlar om unga människor där empatin saknas helt. Övergivna unga människor där föräldrarna tycks ha gett upp för länge sedan.

Frågan man måste ställa sig är hur man kan överge sina barn? Ge upp? Låta dem bli ett gäng vandaler och vettvillingar som sätter skräck i hela stadsdelar? Som stenar de män och kvinnor som jobbar och sliter för ett tryggare Brandkärr, Nyköping, Sörmland och Sverige. De föräldrar som har gjort det lätt för sig, och kapitulerat, måste straffas för sina ungars illdåd. Man är faktiskt förälder livet ut. Det kommer man inte ifrån. Det skall inte gå att komma ifrån…