SAMHÄLLET OCH SKOTTHÅLEN

För något år sedan. En skarpladdad handgranat exploderar vid en polisbuss i Tumba. Poliserna i bussen klarar sig på något mirakulöst sätt undan kroppsskador. För någon månad sedan, en anhörig till polis utsätts för ett kidnappningsförsök. Kidnappningsförsöket kan med till visshet gränsande sannolikhet sammankopplas med den anhöriga polisens arbete. För någon vecka sedan en briserande bomb vid polishuset i Helsingborg. Nu, en polischef i Västerås får räkna skotthålen i sin bostad. Det finns tjugo skotthål i kåken. Polisens våldsmonopol fungerar lika bra alkoholmonopolet vid färjelägena i södra Sverige. Svensk polis kan inte känna sig säkra i sin arbetsmiljö, och de kan tydligen inte känna sig säkra i sina hem.

Finns det någon kulturarbetare, ståuppare eller operasångerska som ger sig ut i debatten i diskussionen för att säga att ”så här har det alltid varit” så faller det platt. Visst sköt man på polishuset i Södertälje och mot min äldsta sons gudfar ”polisen” redan 2005. Visst har poliser sedan länge – eller alltid – haft en arbetsmiljö som är mer psykotisk än harmonisk. Men nu är det värre än någonsin. Polisen som organisation går på knäna. Polisen som arbetstagare jobbar i ett helvete. Skotthålen i en polischefs bostad i Västerås är bara ett symptom på hur vårt samhälle mår.

Rikspolischefen åkte till Västerås, och för en gångs skull fick allas vår Dan ur sig något lite mer begåvat än ”…men tänk även på gärningsmannen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under?” Nu blev det istället något om ett förkastligt angrepp mot hela samhället. Sedan var det naturligtvis naturligt för Eliasson att landa i slutsatsen att det alltid har varit så här, att våldet riktat mot hans underhuggare inte alls har ökat. Så talar rikspolischefen dagen efter det att en polischef fått se skotthålen i sitt hem…

De kriminella gängen flyttar fram sina positioner. De kriminella gängen vinner mark. De kriminella gängen kör sin variant av Fria Kriget mot svensk polis, mot det svenska rättsväsendet och det svenska samhället. Samhället kan välja att ge upp och kapitulera. Eller så kan samhället välja att slå tillbaka med full kraft, använda lagboken fullt ut och ta till de längsta straffen.

Det där föraktade, utskrattade moderat-förslaget om att stötta upp den vanliga polisen med militärpolisen i ”orten” kanske ändå är där vi måsta hamna om vi menar allvar. Så säkrades Tallinns förorter i början av 90-talet, när polisen fick eskort av militären för att vinna kriget mot sina kriminella gäng. Idag är det betydligt lugnare i grannland Estland än i Sverige. Ett land är på väg åt rätt håll, det andra åt fel håll…