FADERNS MOSTER

Igår hamnade jag i Västerås. En lunch med fadern, farbrodern, den ena brodern på en mysig krog. En krans i en minneslund, till minne av faderns underbara moster på den dagen då hon skulle ha fyllt 100 år om hon hade levt idag. I regnet funderade jag en hel del över det här med hur snabbt tiden går. Faderns moster, vår Vega, hade ett fantastiskt liv – om än alldeles för kort…

Nästa år fyller jag 50 år, och någonstans i början av mitt liv och mitt i hennes liv möttes Vega och jag första gången. Vega var en krutgumma. Hon körde som en biltjuv. Hon var fantastisk på att berätta sagor, både ur verkligheten och overkligheten. Vega var en tant att tycka om, och det gjorde jag verkligen. Hade Vega gett fan i läkarens order om att sluta röka på ålderns höst hade hennes korta, energirika kropp sannolikt orkat med den abrupta omställningen ytterligare några år. Hade jag haft tur så hade jag kanske fått tid att prata med Vega om hennes livs historia.

Faderns moster Vega hade ett extrajobb som jag som politisk tyckare och tänkare hade kunnat ge mig massor av spännande uppslag. Vega jobbade på Harpsund, var ”Hej och Du” med Olof Palme, med Olofs hustru Lisbeth. Vega älskade Palmes söner. Det minns jag av hennes berättelser, hur underbara Joakim, Mårten och Mattias var och hur deras föräldrar kombinerade livet som statsministerpar med föräldrarollen.

Vega fick vara med om att byta statsminister från aristokraten Palme till bonden Fälldin. Borgarnas och Centerpartiets statsminister var nästan lika omtyckt hos pappas moster Vega som Palmes söner. Om jag minns rätt var det mer ömsinta och beundrande ord om Fälldin än om Palme. Fälldin var sårbar, mänsklig och kunde prata om allt det, medan Palme var inbunden, politiskt professionell och svårsnackad. Så gick snacket för 30-40 år sedan när den politiskt intresserade tonåringen jag fick prata politik med faderns moster…

Jag tänker på nutiden, om hur Fälldin och Palme hade klarat sig i dagens svenska politik. Palme hade överlevt, sannolikt dominerat även i den här eran av svensk historia. Fälldin däremot, hade blivit en Juholt. En riktig människa, någon som vägrar att spela den roll man tydligen var tvungen att spela för att komma framåt. Jag tänker på nutiden, hur människor som Vega hade klarat av dagens Sverige jämfört med det Sverige och det jordeliv de tog farväl av för över 20 år sedan…

Nästa år fyller jag 50 år. Jag kommer att fira den med er, kära läsare. Inte nog med att Ni kommer att kunna hänga på födelsedagskryssen – mer info kommer – det blir mer än så. Varje dag veckan innan 50-årsdagen kommer jag att ge er mitt livs berättelse, både sådant jag kan vara stolt över och sådant jag förtjänar att skämmas för. De stolta tillfällena är lätträknade, de skamfulla betydligt fler. Det kommer att bli en naken självbiografi i bloggformat, från födseln i Eskilstuna via Salem till majbrasan i Gnesta. Det kommer handla om mobboffret, revanschisten och den fysiskt vuxna men psykiskt barnsliga jag. Det kommer handla om kärlek och hat, om familjen, politiken, livsval, yrkesliv och allt det andra som har gjort mig till den jag är.

Där spelar faderns moster Vega en stor och fantastisk roll. Jag saknar henne väldigt mycket. Varje dag. Tiden går alldeles för fort…