FESTEN ÄR ÖVER

Taxiresan slutade med att taxichauffören fick ett erbjudande om att skriva krönikor på I otakt. Han tackade med ett generat och dämpat skratt, men tackade nej. Han var lika dålig på att skriva, som han var på att berätta avslöjade han självkritiskt. I så fall måste han vara extremt dålig på att skriva, ty han var enormt bra på att berätta. Jag skickade över mitt nummer i SMS-format, och stod fast vid erbjudandet. Fanns det några stavfel, felplacerade kommatecken och punkter eller en galen meningsuppbyggnad så kunde ju jag fixa till det.

Taxichauffören hade kommit till Sverige för tretton år sedan. Han trivdes ”okej” i det på olika sätt kalla landet. Det var en helt annan miljö och ett helt annat samhälle än det land han hade valt att lämna 2004. Taxichauffören hade flytt från Irak – och sökt sig till Sverige. Landet i norr hade ett rykte som matchade Babylons hängande trädgårdar eller paradiset. Sverige hade blivit ett naturligt val.

Taxichauffören suckade tungt vid det första rödlyset. Inte för att det var rött, utan för att han under sina år i Sverige hade upplevt en försämring. Sverige 2017 var ett sämre land än Sverige 2004. Det var tretton år där de senaste tre-fyra åren hade gett honom och hans familj en allt större känsla av otrygghet. Han hade rånats två gånger, och misshandlats i sin bil en gång. Han hade hotats så många gånger att han hade tappat räkningen för länge sedan. Han hade råkat ut för folk som sprang i väg utan att betala resan. Han suckade igen.

Taxichaufförens kroppsspråk blev allt livligare, rösten allt gällare. Han pratade om Sverige som sitt hem. Det var ett hem med där renoveringsbehoven blev allt större. Det var fortfarande ett fint hem, men skavankerna började synas här och där, mer och mer. Tjuvlarmet fungerade definitivt inte alls. Lampan började lysa när man tryckte på strömbrytaren och vattnet kom när man öppnade kranen. Men lampan blinkade till då och då, och det var svårt att få riktigt varmt vatten. Dörren gick inte att låsa, om man nu skulle vilja göra det. De nerdragna rullgardinerna gick inte att få upp. Men det var ändå ett hem så mycket bättre än halvruinen i Basra som han hade lämnat.

Livet i Sverige är som en fest. Sverige bjuder. Det nya hemmet öppnar dörren som inte går att låsa och bjuder in. Kom och ta för er. Mitt hem är ditt hem. ”Mi casa es su casa” skrattade taxichaffören innan han blev allvarlig igen. På en fest brukar de allra flesta gästerna bidra till en skön stämning, sköta sig och uppskatta värdens generositet. Men det händer att det slinker innan någon partykraschare, någon som stoppar silverbesticken i innerfickan, som börjar slåss med eller hota de andra gästerna och värdfolket. Någon som lägger sig i soffan och slöar när alla andra hjälps åt med att fixa till festlokalen när festen är över. Någon som helt saknar hyfs och vett.

Taxichauffören fräser till bakom ratten. ”Sådana gäster vill man inte ha. Sådana gäster slänger man ut. Sådana gäster kör inte jag hem i min taxi.”

Fräsandet övergår i en djup suck och konstaterandet att ”…ni svenskar är dumsnälla. Ni låter er utnyttjas. Er rädsla av att hamna i bråk gör att ni är tysta och låter folk behandla er som skit. Sedan sitter ni hemma vid middagsbordet och gnäller. Dagen efter är ni lika dumsnälla och konfilkträdda igen, och det blir samma samtalsämne vid middagsbordet igen. Ni måste våga och orka ställa krav. När ni är dumsnälla och inte ställer krav förstör ni för oss gäster som sköter sig, som vill se till att det nya hemmet fortsätter att vara ett bra hem. Den som inte sköter sig måste ni kasta ut.”

Taxichauffören är rak och ärlig, spontan och härlig. Han behärskar det svenska språket riktigt bra. Han trivs bra i Sverige trots allt, men trivdes ännu bättre för sju-åtta år sedan. Sedan dess har det gått sakta utför, och slutordet som etsar sig fast medan kvittomaskinen spottar ur sig en papperslapp är ett uppgivet ”Festen är över. Vi måste hjälpas åt att städa…” Han får en femtiolapp i dricks och ett skönt handslag.