ELEFANTEN I VÄNTRUMMET

Jag har hotats massor med gånger under alla år mina år i vårdsvängen, men aldrig har någon uttryckt att de vill se mig död. Förutom en enda gång. Den enda som har hotat mig till livet i en sjukhusmiljö är modern till mina fyra söner. Det var på en förlossningsavdelning, på dåvarande Huddinge sjukhus för 21 år sedan. ”Du borde dö för den smärtan som jag tvingas stå ut med!” Det är den enda gången som någon med vilt uppspärrade ögon har önskat livet ur mig på ett sjukhus. Bara då. Men när allt var klart handlade det mer om ett nytt liv och massor med kärlek.

Det här inlägget gör ont att skriva. Antingen tolkar man det som kommer nedan som att ”Antonsson goes full racist”. Eller så tar man det för vad det är, en beskrivning av min och kollegornas verklighet i vården. Det handlar om elefanten i rummet, det alla pratar om men ändå inte. Vilka som hotar oss, vilka som hatar oss – vilka som har bristande impulskontroll och är de mest utåtagerande i vår arbetsmiljö. Nästan alltid handlar det om män födda i Mellanöstern eller Nordafrika, eller med föräldrar från den miljön. Så har det varit sedan jag började i vården 1990, men då pratade man inte om det. Då handlade det om att de var mer känslosamma, mer impulsiva och inte formade i våra mallar för hur man skall bete sig i vissa situationer. De gapiga männen från Mellanöstern var elefanten i vårt fikarum.

Några av mina bästa, mest älskade patienter och anhöriga kommer från andra länder. De är lätta att minnas med värme, att komma ihåg. Väldigt många kommer från de länder där känslorna tar över totalt i glädje och sorg. När allt går bra, när allt slutar väl så har de visat mest glädje och känslor. Så många underbara människor, som sticker ut från den ofta – tillsynes – likgiltiga Svensson. När Svensson torkar tårar av glädje eller sorg diskret gör nysvensken det i våra svenne-ögon överdrivet och med hela känsloregistret med i repertoaren. Tacksamheten blir så mycket mer än en handskakning, ett tack och hej. Å andra sidan slår det över åt andra hållet också…

Blickar som kan döda. Hot och svordomar i en strid ström. Könsord och förklenande omdömen. Allt sådant som ”MENA”-mannen i det närmaste har monopol på i vårdmiljön, och det som gör att det nu delas ut överfallslarm till höger och vänster på svenska sjukhus. På akutmottagningar, på vanliga vårdavdelningar och – faktiskt även – förlossningsavdelningar. Den svenska pundarens eller alkisens hot är något som rinner av direkt, av den enkla anledningen att de är oförmögna att verkställa hotet eller ens komma ihåg det dagen efter. Hotet från den unga nysvensken, hans kompisar och hans familj rinner inte av. De följer dig med blicken, varje steg du tar efter hotet har framförts. De står utanför din arbetsplats. De följer dig på vägen hem. De glömmer inte den oförätt de tycker att väntetidens eller arbetsrutinens konsekvenser för dem.

När jag började i vården 1990 pratade vi i arbetsgruppen om ”transalpint syndrom”. Folk från andra sidan Alperna – det vill säga dåtidens jugoslaver, italienare, spanjorer och folk från andra sidan Medelhavet – led av ”transalpint syndrom”. Där Svensson bet ihop och inte ville visa hur ont han eller hon hade egentligen tog vårdtagaren med ”transalpint syndrom” ut alla sina känslor och all sin smärta i full dager. De gapade, skrek och ojade sig för allt. Du kunde ta ett plåster från en hårig palestinier och han skrek mer än en finne som fick axelluxationen reponerad. Så var det bara. Det var bara att förhålla sig till.

På samma sätt hanterade vi hotfulla, gapiga patienter och anhöriga. De kom från länder där det var normalt att gå in i total känslostorm. Vi fick höra att de där invektiven, svordomarna och hoten inte betydde något. Vi fick bara stå i vägen för all frustration och alla känslor. Det ingick i vårt arbete att stå ut. Då var det inte så ofta. Nu är det väldigt ofta. Nu är det för mycket. Det har blivit ett mönster att hota sig före köer, att använda sig av ett par onda ögon och en hög röst för att få det man vill direkt.

Ingen kan komma ifrån att detta har med migrationen att göra. Den som säger något annat ljuger. Visst har vi dryga svennar som beter sig illa, som hotar med att gå till pressen för ditt eller datt i vården. Men de är få. De är patetiska. De blir som Lilla Fridolf så fort vårdpersonalen har jobbat sig fram till deras plats i kön. Med ny-Svensson är det annorlunda. Väldigt annorlunda.

Det är nysvenska unga män som blockerar akutmottagningens entré. Inga andra. Det är nysvenska unga män som hotar personal, som skall slå ihjäl syster Bengt ifall den skottskadade brodern inte kan räddas. Det är nysvenska pappor som löper bärsärk på förlossningsavdelningen när personalen inte hinner med. Det är den nysvenska mannen som är elefanten i rummet, i vårdmiljön. Det är den nysvenska mannens oförmåga att synka med gamla svenska beteendemönster som gör att personalen känner sig hotad och hatad. Det är den nysvenska mannen som har sett till att överfallslarmet blir lika naturligt att ha i bussarongsfickan som pennorna.

Låtsas inte som om dagens problem är något som alla män ligger bakom. Så är det nämligen inte. Vi måste se elefanten i väntrummet. Annars kommer dagens ”utveckling” bara fortsätta och fortsätta och fortsätta…